Något har hänt i min mage sen lillan kom till världen - det är ett som är säkert. Jag hoppas det inte är övergående för det är något som hänt åt det positivare hållet. Magen jäser inte lika mycket sen den började komma igång igen. Jag har inte tagit vare sig tarmslim eller oxyflush heller.. inte sen före förlossningen.. har kämpat på med movicol junior tillsammans med motion, resulax o relaxit (även dessa i betydligt mindre dos, ca 2-3 per dag sammanlagt har jag tagit sista veckan). Ändå har det hjälpt? Har fått ur mig mer än jag fått de senaste tio (!!) åren utan att behöva ligga upp o ner och utan att ta tre resulax på raken o sväja massa tarmretande medel.. magen har inte jäst upp av movicol som den alltid brukar göra o inte heller har den blivit som cement..
Magen ovanför snittet är i stort sett platt. Eller ja, så platt man nu kan förvänta sig att den kan vara. Den ser i alla fall inte gravid ut (det gör den däremot strax ovanför snittet o nedåt.. gravid med vätskeskvalp!) Det är nästan så jag blir lite nervös.. rädd för hur länge detta kan tänkas hålla i sig.. såna förväntningar på att mina "gamla vanliga" mage inte skall komma tillbaks.. så rädd att tarmkramperna återigen skall förhindra tarmen från att lyckas tömma sig. De finns där, det går inte att komma ifrån och de gör svinont att gå på dass (tarmen vill ju som bekant fortfarande ut, dem biten har inte förändrats) men det börjar inte tokjäsa direkt efter.. magen svullnar inte upp till size XXL på direkten som den normalt gör.. o jag har inte vaknat av magkramper o sug o drag i mellangärdet.. jag har inte haft så ont att jag håller på att kräkas redan när jag stiger upp o gaserna har inte samlats på samma sätt.
Nog för att jag har molvärk i magen mer eller mindre hela tiden, men det är inte utan att jag kan leva med det. Jämfört med gassmärtorna och denna oförmåga att tömma tarmen oavsett vad jag tagit mig till.. det finns inget som slår det. Fruktansvärda plågor. Jag inser det nu, när jag har haft några dagar då jag mått bättre. Vilket helvete jag lever i egentligen.. i min egen kropp.. jag visste det sen långt innan, har ju liksom mer än tio års erfarenhet av detta bakom mig, men när man har nåt att jämföra med igen.. så inser man hur jävla illa det egentligen är.
Nu kan jag bara hoppas att detta inte bara är fråga om något hormon som styrs av amningen, som kommer att förvärras så snart jag slutar amma lillan.. jag hoppas det blir betydligt mer långvarigt än så. Annars lär jag väl få uppfinna en medicin som innehåller dessa hormon som påverkar tarmen på det vis som det hittils gjort.. det är ju sån här magen skall vara egentligen.. man ska inte känna av den när den jobbar.. ok, man ska kunna tömma sin tarm normalt o det kan jag inte - men bortsett från det.. jämfört med mitt normala helvete är detta en dröm. Oxytocin???? Jag måste forska vidare.
Kör förresten fortfarande vidare på mina rubicon probiotika. Tar 2 x 3 per dag tillsammans med mat. Övriga tabletter har jag skippat...
Magen ovanför snittet är i stort sett platt. Eller ja, så platt man nu kan förvänta sig att den kan vara. Den ser i alla fall inte gravid ut (det gör den däremot strax ovanför snittet o nedåt.. gravid med vätskeskvalp!) Det är nästan så jag blir lite nervös.. rädd för hur länge detta kan tänkas hålla i sig.. såna förväntningar på att mina "gamla vanliga" mage inte skall komma tillbaks.. så rädd att tarmkramperna återigen skall förhindra tarmen från att lyckas tömma sig. De finns där, det går inte att komma ifrån och de gör svinont att gå på dass (tarmen vill ju som bekant fortfarande ut, dem biten har inte förändrats) men det börjar inte tokjäsa direkt efter.. magen svullnar inte upp till size XXL på direkten som den normalt gör.. o jag har inte vaknat av magkramper o sug o drag i mellangärdet.. jag har inte haft så ont att jag håller på att kräkas redan när jag stiger upp o gaserna har inte samlats på samma sätt.
Nog för att jag har molvärk i magen mer eller mindre hela tiden, men det är inte utan att jag kan leva med det. Jämfört med gassmärtorna och denna oförmåga att tömma tarmen oavsett vad jag tagit mig till.. det finns inget som slår det. Fruktansvärda plågor. Jag inser det nu, när jag har haft några dagar då jag mått bättre. Vilket helvete jag lever i egentligen.. i min egen kropp.. jag visste det sen långt innan, har ju liksom mer än tio års erfarenhet av detta bakom mig, men när man har nåt att jämföra med igen.. så inser man hur jävla illa det egentligen är.
Nu kan jag bara hoppas att detta inte bara är fråga om något hormon som styrs av amningen, som kommer att förvärras så snart jag slutar amma lillan.. jag hoppas det blir betydligt mer långvarigt än så. Annars lär jag väl få uppfinna en medicin som innehåller dessa hormon som påverkar tarmen på det vis som det hittils gjort.. det är ju sån här magen skall vara egentligen.. man ska inte känna av den när den jobbar.. ok, man ska kunna tömma sin tarm normalt o det kan jag inte - men bortsett från det.. jämfört med mitt normala helvete är detta en dröm. Oxytocin???? Jag måste forska vidare.
Kör förresten fortfarande vidare på mina rubicon probiotika. Tar 2 x 3 per dag tillsammans med mat. Övriga tabletter har jag skippat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar