Älskade lilla flicka..

Kan nog inte riktigt beskriva känslan över att ha fått en liten dotter. Inte alls faktiskt. Så otroligt överväldigande så jag kan inte riktigt finna ord för vad jag känner. Det enda jag vet är att hon är mitt allt och att jag skulle göra vad som helst för detta lilla liv. Som sparkat och misshandlat min mage i nio månader - nåja, näst intill i alla fall ;) Som fått mig att ligga vaken av värk på nätterna, av spyor som inte gett sig och av halsbränna som varit så fruktansvärd att jag stundvis bara lipat. Av magvärk och oförmåga att tömma tarmen, smärtor som varit allt annat än humana. Men sicken gåva jag fick! Känns som hon var värd varenda plåga och fler därtill. Kroppen är fantastisk på det viset. Man glömmer och förtränger så lätt. Kanske är det därför så många vågar bli gravida igen? Hur vore det om man ständigt kom ihåg de negativa sidorna istället för de positiva? Fiffigt sätt att få oss att våga på nytt, det måste jag säga!!

Min mamma sa att det fanns en mening med den lilla därinne, även när jag mådde som sämst. Jag visste att hon hade rätt. Det fanns det ju. Men det är så mycket mer uppenbart nu när hon faktiskt är här hos oss, hon är här och hon lever! Vem hade kunnat tro nåt sånt? Inte jag i alla fall. Nu när hon är här har magen lugnat sig några hekton, jag tror själv att det är kroppens sätt att gardera att hon får det hon ska. För att jag ska klara av min lilla bebis? Fasade ju för hur tarmarna skulle reagera efter snittet, men just den biten verkar (efter första veckans maghelvete) gå förvånansvärt bra. Över förväntan måste jag säga. Man klarar mer än vad man tror. O man vet aldrig vad livet har att erbjuda. Men att få en liten bebis, som klänger runt halsen och sover bäst när hon ligger på ditt bröst..  det är en lycka som är svår att beskriva i ord. En lycka som är svår att förstå om man inte varit där. Det förstår jag nu. Jag gjorde det inte innan.