Blev äntligen av med min dosa idag. Får man säga så om man redan saknar den? Var lite ovant att sätta sig i bilen efter tre veckor utan att behöva tänka på att hålla ryggen rak o ta spjärn i svängarna.. kändes nästan lite märkligt.. :-/ Skumt vad man vänjer sig vid?
Tog inte många minuter att få bort elektroderna, men de var betydligt längre innanför huden än jag hade trott. Ca 20 cm in satt de och den andra elektroden (den som varit i bruk så att säga) gav inte med sig utan att visa att den trivdes där den var. JISES, det där gjorde ont. Faktiskt. Den första gick som en dans men den andra.. krampade runt och ville inte släppa. Med lite lirkande kom den dock loss och oj vad skönt det var! Utslagen mår dessutom bra mycket bättre med lite luft, utan all denna äckliga plast över.. men det ser inte roligt ut. Det är en sak som är säker. Jag hoppas det ger med sig snart.
Mageffekten idag har varit katastrofal. Började ju så redan imorse innan vi åkte. Inget toabesök, fullt med gaser i magen o vätska utan dess like.. bådade illa.. intervjun jag var kallad till inför utbildningen jag sökt gick väl sådär.. fick komma in tidigare (tack o lov! ) o snurra till det rejält till en början. Kom på fötter efter ett par minuter men det kan vara de minutrarna som avgjorde.. det återstår att se! Egentligen är det nästan så jag önskar att jag inte kommer in så jag inte behöver gräma mig om jag inser att jag faktiskt inte kommer fixa det när det väl kommer till kritan.. fick dessutom lite mer kött på benen vad gäller lönen och för en heltid och fyra tusen mindre i månaden än jag hade innan jag blev sjukskriven känns det sådär faktiskt.. även om jobbet verkar otroligt intressant! Man ska klara det också.. nåja, den som lever får se!!
Just nu mår magen i alla fall apa. Sköterskan (en annan än normala virrpannan, skönt!) trodde absolut att jag får min operation o min permanenta dosa, dock tveksamt innan sommaren och semestrarna är över.. ) men jag tvivlar.. jag har hört så mycket lovord förr.. jag vågar inte tro? Jag vill men jag vågar inte. Fick överdriva en del vad gäller de positiva bitarna för att övertyga dem om att jag faktiskt ska få en sån här dosa, men det är ju i slutändan doktorn och budgeten för VG som avgör.. inte hur jag mår.. vi får väl se. Men jag kämpar vidare o de vet de om.. det var ju så jag kom hit från scratch så att säga.. de är medvetna om att jag kommer ställa till hus i helvete om jag inte får den.. om det är nåt som ger mig energi är det när jag blir förbannad..
Tog inte många minuter att få bort elektroderna, men de var betydligt längre innanför huden än jag hade trott. Ca 20 cm in satt de och den andra elektroden (den som varit i bruk så att säga) gav inte med sig utan att visa att den trivdes där den var. JISES, det där gjorde ont. Faktiskt. Den första gick som en dans men den andra.. krampade runt och ville inte släppa. Med lite lirkande kom den dock loss och oj vad skönt det var! Utslagen mår dessutom bra mycket bättre med lite luft, utan all denna äckliga plast över.. men det ser inte roligt ut. Det är en sak som är säker. Jag hoppas det ger med sig snart.
Mageffekten idag har varit katastrofal. Började ju så redan imorse innan vi åkte. Inget toabesök, fullt med gaser i magen o vätska utan dess like.. bådade illa.. intervjun jag var kallad till inför utbildningen jag sökt gick väl sådär.. fick komma in tidigare (tack o lov! ) o snurra till det rejält till en början. Kom på fötter efter ett par minuter men det kan vara de minutrarna som avgjorde.. det återstår att se! Egentligen är det nästan så jag önskar att jag inte kommer in så jag inte behöver gräma mig om jag inser att jag faktiskt inte kommer fixa det när det väl kommer till kritan.. fick dessutom lite mer kött på benen vad gäller lönen och för en heltid och fyra tusen mindre i månaden än jag hade innan jag blev sjukskriven känns det sådär faktiskt.. även om jobbet verkar otroligt intressant! Man ska klara det också.. nåja, den som lever får se!!
Just nu mår magen i alla fall apa. Sköterskan (en annan än normala virrpannan, skönt!) trodde absolut att jag får min operation o min permanenta dosa, dock tveksamt innan sommaren och semestrarna är över.. ) men jag tvivlar.. jag har hört så mycket lovord förr.. jag vågar inte tro? Jag vill men jag vågar inte. Fick överdriva en del vad gäller de positiva bitarna för att övertyga dem om att jag faktiskt ska få en sån här dosa, men det är ju i slutändan doktorn och budgeten för VG som avgör.. inte hur jag mår.. vi får väl se. Men jag kämpar vidare o de vet de om.. det var ju så jag kom hit från scratch så att säga.. de är medvetna om att jag kommer ställa till hus i helvete om jag inte får den.. om det är nåt som ger mig energi är det när jag blir förbannad..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar