Telefonsamtal..Idag är en sån dag. Brukade våndas inför och avsky att ringa såna här samtal. Läkarsamtal med andra ord. Nu rör det mig nästan inte i ryggen längre. Känns som en naturlig del av vardagen. Sjukt. Har ringt så många läkarsamtal senaste åren att de snarare går på rutin nuförtiden. Däremot har jag fortfarande skräck inför just läkarbesöken och sjukhusmiljön. Kan inte ens beskriva känslan, men jag förmodar att den är djupt rotad sedan barndomen. Har på nåt sätt alltid känt mig otrygg i den mijlön. Berövad min egen chans att påverka och tappar kontrollen över min egen kropp. Låter kanske sjukt för en vanlig Svensson, men när jag rotar i min barndomshistoria så är det nästan ofrånkomligt att det faktiskt blivit så här.
Idag hade de ändrat telefonsvararen igen. IGEN. Jag fattar inte att de inte kan hålla sig till samma? Vad är meningen med att hålla på och krångla med den där jäkla svararen..? Lägg energin på viktigare saker liksom.. nu var det en ny sköterska.. hade hoppats på min gamla vanliga.. hon är så rar! Denna var betydligt mer stressad och pratade inte en minut mer än nödvändigt. Bokade snabbt in en telefontid och en ny besökstid hos min läkare, vilket i och för sig var det jag var ute efter - men ändå?! Svararen på kirurgmottagningen var samma som vanligt, kändes lite mer bekvämt. Det samtalet väntar jag fortfarande på. De är inte lika snabba på den avdelningen som de är på gastro. Jag hoppas jag kan få åtminstone en telefontid till kirurgen också.. måste få prata av mig lite.. inte terapisamtal utan diskutera hur vi går vidare. visst, en ny tid i januari men det känns sjuuukt avlägset just nu även om tiden har en tendens att springa iväg från mig.. snart jul.. det är ju inte klokt. Hade hoppats att denna julen skulle vara en jul när jag kunde umgås som folk men känner att de möjligheterna rinner iväg i år igen. Kanske nästa år blir bättre? Jag hoppas innerligen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar