Funderingar som håller mig vaken

De sista nätterna har kantats av sömnlöshet och väldigt många funderingar. Det är väl närmast så att funderingarna tillsammans med min vanliga, förbannade magsmärta håller mig vaken. Känns som jag får skylla mig själv vad gäller magen, då jag inte fixade att geomgå den där jäkla operationen som faktiskt skulle förbättra just den biten.. men jag vet ju å andra sidan inte om den faktiskt hade hjälpt.. allt handlar ju om chansning, även om kirurgerna faktiskt trodde att den skulle kunna hjälpa mig. Något i mig har trots allt tvekat hela vägen och jag undrar VARFÖR. Min instinkt vad gäller min egen kropp brukar sällan vara fel, det är när jag sätter mig emot den, lyssnar på andra och ignorerar varningssignalerna från min egen kropp som det brukar gå åt skogen.. men just nu vet jag faktiskt varken ut eller in.. :(

Funderingarna de sista nätterna har självfallet handlat om vad jag skulle kunnat göra annorlunda när vi var på sjukhuset, vad jag borde ha frågat eller inte frågat, vad jag borde ha krävt och vilka svar som eventuellt hade kunnat stilla min oro.. om det där mötet som jag skulle gått på med en läkare som pratade för ILCO hade ändrat något om det inte blivit inställt.. och så vidare och så vidare. Jag är bra på att förbanna mig själv, bra på att älta mina beslut. Speciellt när jag inte vet om de beslut jag tagit, av den ena eller andra anledningen, varit rätt. Just i det här fallet undrar jag om det trots allt inte var meningen att det skulle bli av.. det var så många saker som ledde till att omständigheterna blev som de blev.. det var ju liksom inte bara en sak. Inget flöt smidigt.

Nu undrar jag om inte den där sakrala neurostimuleringen trots allt skulle kunna hjälpa mig fram till rektopexin.. (nätupphängningen vill säga). Den har varit på tapeten tidigare, senast i våras innan Chait-diskussionerna kom på tal.. jag bör nog fråga mina läkare om den igen.. och jag bör propsa på att få en tid för operation redan i januari. Gör jag inte det lär det dra ut på tiden igen.. den har en förmåga att försvinna från mig.. fort.. livet försvinner.. rinner iväg.. jag vill leva nu. Det är ingen annan som gör det åt mig, man får ta tag i saker själv om det ska hända något och det tänker jag göra. Jag ska bara samla mina krafter och tankar så det blir nåt bra av det och försöka låta bli att handla i panik.

Fortsätter läsa om alla starka människor som faktiskt klarat av stomioperationer, de som valt det själva och de som inte haft något val. Jag beundrar dem. Jag önskar att jag hade deras styrka. Men jag känner mig bara rädd och skräckslagen. Jag klarar ju ärligt talat inte ens att se en stomi!?? Hur fasen skulle jag klara av att ha en själv.. bara en sån sak.. man kan känna sig korkad över mindre..