Tristess ledde till ny hårfärg, hårfärg ledde till mer ångest?

Kanske var det en överdrift. Rubriken alltså. Jag vet inte om ångesten blivit så mycket värre egentligen. Mest chocken när jag såg mig själv i spegeln efter en omgång med färgpenseln ;) Vet inte om jag skall skylla på tristess eller dålig självkänsla men det är nog lite både och. Magen mår fan, kroppen värker, sömnen uteblir och en krasslig vovve gör ju inte direkt att man känner sig lugn.. inte alls. Var igång inatt igen. Inte sex gånger men två. Det räcker.. att han dessutom inte är så alert som vanligt gör inte att man blir mindre orolig.

Eventuellt kan det vara analsäckarna. Veterinären får snart krupp på mig som springer där för jämnan. Är det inte det en är det det andra. Får väl snart klippkort.. .( sådan matte sådan hund? Hudproblem, magproblem.. allergier.. de verkar följa oss båda. Som tur är verkar Lukas fri från det mesta än så länge GUD SÅ SKÖNT! Jag hoppas han blir förskonad från allt elände. Hans kaxighet får väga upp för det..

Hur som helst. Tristessen, oron, självkänslan och den allmänt låga statusen gjorde väl att jag lyckades rota fram färgpenseln i garderoben och resulterade i att håret fick sig en omgång. Inte för att magen mår bättre av att man kladdar hår i färget men jag kände att jag behövde göra nåt nytt. Får man inte utlopp på annat sätt så.. får håret ta smällen! Kroppen kan jag ju inte göra så mkt åt, inte ansiktet heller.. så det är håret som får ta den stora smällen! Ah, det växer väl ut.. det är ju bara hår.. :)

Back on track - eller resolor!

Den hade kommit häromdagen, min Resolor. Fick mammas hjälp att hämta ut den igår när jag satt här me vovvarna. Skönt att slippa de förbannade dropparna. Har inte mått bra någonstans av dem. Nog för att de retar tarmarna men de har definivt inte den positiva effekten de ska ha. Jag verkar dra på mig alla biverkningar men inte de normala verkningarna.. så att säga.. jag måste vara felkonstruerad från början?

Nu har i alla fall biverkningarna från dagens Resolor satt fart. Skallebank, magprat o sug o värk o bubbel.. det var likadant förra gången när jag började.. räknar med att det kommer ta ett par dagar innan det stabiliserar sig .. till dess får jag dras med det här.. tråkigt för vi pratade om parmiddag imorgon men jag är inte upplagd för något över huvud taget just nu. Känner mest för att bädda ner mig i soffan o inte gå upp förrän jag mår bättre igen.. men .. jag funkar ju inte så. Kommer garanterat vara i farten både idag o imorgon.. men jag vill bara vara.. hyra en film o ta det bananas.. o fixa lite här hemma.. så får det roliga komma på söndag. Inte fy skam det heller. Vad är söndag liksom.. en mellandag när man väntar på att det ska bli måndag? Då kan man lika gärna passa på att hitta på nåt kul!

Är så förbannat trött också.. jag fattar det inte. OK, jag är uppe med tuppen (Anders i det här fallet) men SÅ tidigt är det faktiskt inte. Jag lägger mig som en pensionär så what the f**k är det frågan om?! Hela kroppen värker och känns som jag är åttio år. Men men, när jag är åttio kanske jag känner mig som tjugo. Jag hoppas på det. Så länge det finns liv gott folk..

Felstavningar så det står härliga till

Fick mitt nya sjukintyg idag. Det vill säga samma intyg som förra gången, men med rätt datum.. man kan undra hur svårt det kan vara.. när datumet skulle gälla från den dag jag var där på besök.. känns som enkelt att kolla upp.. bara klicka på datorn o kolla liksom.. men tydligen är detta överkurs. Så även att stava rätt. Har nog aldrig läst ett läkarbrev med så många stavfel! Tycker det känns lite oproffessionellt när det kommer från en sådan instans och ser ut som det skrivits av en femåring? Ok, överdriver kanske lite här, men en sjuåring skulle gott och väl ha kunnat sammanfatta detta :-/ man slutar aldrig att förvånas..

Mina resolortabletter kom idag. Puh! Inte för att de gör mig bra.. nä, långt ifrån.. men de är i alla fall bättre än de hemska droppar jag tvingats ta när jag inte haft tillgång till mina tabletter.. allt är relativt..

Pengar styr allt..

Det är väl egentligen ingen nyhet. Snarare något man i dagsläget tar förgivet och något som de flesta vet om: pengar styr allt. I alla fall det pengar kan styra - vilket gäller det mesta här i livet.. vård är ett sådant exempel och valet av vilken vård som finns att tillgå.

Fick faktiskt ett samtal från min kirurg idag - yiahooo! Kan man bli lycklig för mindre..? Jag är förmodligen knäpp men jag fick nästan ett litet lyckorus.. hon ringde på utsatt tid. Det hör inte till vanligheterna.. hon var dessuto rätt ödmjuk och förstående den här gången. Hon lyssnade. Bara en sån sak. Kanske har hon gått en snabbkurs i socialisering med patienterna över helgen, vad vet jag..?

Hur som helst.. vi diskutrade en del kring SNS - Sakral Neurostimulering. Kom fram till att även hon tycker att detta är en metod/behandlingsform värd att testa.. OM det inte vore för att politikerna både i Stockholm och Göteborg har beslutat att denna behandling är för dyr och för tillfället satt stopp för den..(!!) Det är helt jävkla sjukt.. som kirurgen sa, ett relativt litet ingrepp om man ställer det i förhållande till vad man kan vinna och vilka alternativ som finns.. det är fan helt sjukt.. man föredrar alltså att ha folk sjukskrivna eller att riskera sin hälsa framför att erbjuda ett vårdalternativ som faktiskt kan fungera - för att det kostar "för mycket pengar"? Jag blir så arg.. det kokar i hela skallen när jag hör det här.. men jag hade nästan fattat det.. alla lägger locket på när jag frågar.. och efter vad jag själv läst här på nätet kan man genom raderna läsa ut kostnadsfrågan..

HUr som haver.. vi kom fram till att jag inte kommer undan upphängningsoperationen oavsett. Min tarm är helt enkelt i för kass skick och den kommer inte reparera sig själv. Med eller utan SNS, däremot kan SNS hjälpa den att få en fungerande peristaltik och ge tjocktarmen en spark. Dropparna har inte gett effekt sen i förrgår.. jo, de har sparkat och retat tarmen men inte gett någon positiv effekt i form av att kunna gå på toa  - o det var ju trots allt det som var målet..

Men.. jag är i alla fall nöjd över att ha fått prata med min kirurg och jag tänker inte ge upp om SNS. Oavsett när o hur den andra operationen kommer bli av så är detta något som känns som det kan funka. Som hon sa kanske i kombination med operationen.. det kanske är det som kan bli lösningen på min mardröm.. vad vet jag? Framtiden får utvisa. Den kommer jag att kämpa för.. tro mig..

Nya samtal, nya telefontider -och mer kött på benen!

Har spenderat hela förmiddagen med att ringa sjuksamtal. Man får inte ha ont om tid. Man får inte ha kasst tålamod. Ont om tid har jag inte men tålamod saknar jag totalt! Inte bra när man ska sitta i telefonkö i timmar.. ja, timmar.. totalt sett blev det nog två idag. Härliga telefonräkning! Men jag hoppas det ska ge nåt.

Fick i alla fall tag på en person jag sökte - bara en sån sak! Hon gav mig dessutom information jag behövde och det gjorde mig glad :) lite mer kött på benen och kanske lite mer att gå på.. lite hopp om inte annat och det skadar ju inte i tider som de här?!!

Den andra.. hänvisade mig till en ny telefontid.. kirurgen försök nummer - vilket i ordningen? - på onsdag. Får samla artilleriet till dess. Bombardera med frågorna i nåt slags upspeed tempo så jag hinner få med dem allihop innan hon får för sig att lägga på. Fast hon kanske inte ringer den här gången heller.. det vore ju ingen jättechock i så fall.. :-/ 

Dropparna har visst börjat göra lite verkan idag.. bra är det! Tog ju "bara" tre dagar för dem att ge effekt.. vaknade av att jag hade TOKHUGG i magen. Verkligen tokhugg. Värsta magsjukekänslan. Van vid den men den brukar leda mig till brädan och mer medicin. Idag fick jag springa på toa och jag KUNDE gå på toa! Bara en sån sak. AHA upplevelse värre..! Kan man bli så glad över att kunna gå på dass? Jag kan! Vilken känsla!

Lyckan var inte jättelångvarig. Efter det där första hugget satte magen fart att växa istället. Fick göra mina vanliga procedurer men den kändes bättre efter dem än vanligt. Fick sedan springa på toa två gånger till (!) bara en sån sak.. kände mig allmänt svag o huvudet sprängde (rubbar vätskebalansen, det är en sak som är säker!) men va fan.. jag kunde gå på toa.. så jag var lycklig över det.. kunde tom äta lunch utan att det sprakade löst.. slapp ligga på brädan efter fruksot.. det räckte med min vanliga cykeltrampning idag. HÄäärligt! Nu växer o spänner det som vanligt, men every little helps som de säger.. att man kan va så glad över att ha skallebank o känna sig magsjuk som as.. jag kan! Det är rena rama drömmen kan jag upplysa om.. kanske en definition på hur jävlig vardagen är i vanliga fall .-/

Bad hair day

Det är en sån dag idag. Det spelar ingen roll vad jag gör för att piffa till mig, inget vill stämma. Det regnar ute, mössa på gör sällan håret till en bättre vän.. torr i hyn gör inte att sminket ser bättre ut.. orolig i magen gör inte att man känner sig vidare till mods.. men jag kom i alla fall iväg på det jag hade hoppats idag, vilket är mer än man kan säga i nittio procent av fallen. Jag kom mig utanför lyan, ner till stora staden Göteborg och fick kikat på den där klänningen med min sambo. Härligt! Bara det kändes faktiskt som en liten seger.. käkade dessutom thai på ett otroligt ocharmigt ställe i Lerum - men maten var fantastiskt god! Nu hägrar söndagströttheten och morgonstressen börjar ge sig tillkänna.. men men, jag ska inte klaga. Jag kom iväg, jag mådde fan men jag klarade det! Känns gött.

Ikväll blir en riktigt slapparkväll hade jag tänkt.. framför tvn och en (förhoppningsvis) bra film! Lite goda mackor o kanske ska jag baka en paj också?? Knaprar choklad nu o trampar runt på min räddare i nöden. Cykeln vill säga. Vi växer nog snart fast vid varandra, jag o han. Bättre han än hon i alla fall! Funderar på om jag skall lägga patent på mitt dator/cykelkombinationspaket.. göra en grej av det.. måste ju finnas fler som behöver slå två flugor i en smäll.. eller kanske rentav tre..  fortsätter dagen med mina droppar o andra mediciner. Hoppas de skall göra liter mer nytta ikväll!
Ha ett bra slut på en bra dag o en ännu bättre start på en förhoppningsvis bra vecka!

Drip dropp

Blev ingen lugn kväll igår heller. Trots att det var fredag. Magen har inte fattat det här. Den bryr sig inte ifall det är måndag eller fredag, den skiter blanda fan i om det är semester eller jobb också.. den jävlas ändå. Ska det hända nåt kul passar den självklart på att jävlas lite extra.. bara för att.. så jag inte glömmer bort den. Det gör jag inte. Tyvärr.

Tog de där dropparna som jag fick utskrivna i väntan på mina Resolor. Magknip fick jag, jo det hade han rätt i, min läkare.. magknip o kör i magen.. sen samma procedurer som vanligt. Magen gillar inte de här dropparna.. men de har heller inte den effekt de antas ha. Cirolaxal tror jag de heter. Ännu ett läkemedel att addera till listan över dessa mediciner jag stoppar i min stackars kropp. I och för sig är de "snällare" mot kroppen än mycket annat jag kör i den, men ändå.. det är ju summan av alla laster.. säger de.. jag vill inte ens tänka på hur min lever kommer må om några år. Urk.

Men.. det finns de som har det värre.. o tro mig, jag lider med dem. Om det är något jag förstår mig på så är det människor som mår dåligt och människor som har värk. Värk i kroppen, i hjärtat och i själen. De hänger ofta ihop de där tre. Som nåt slags orgie. Den ena kommer sällan ensam. De kommer i grupp.

Skulle hänga med min kära sambo på galej idag var det tänkt. Till vännerna som fixar med grillpartaj. Blir nog inte så mycket med det för mig. Inte som det känns nu i alla fall. En dag som börjar på det här viset brukar sällan rätta till sig under dagen. Snarare tvärtom. Då är det inte värt det. Hur gärna jag än vill ut och hur mycket jag än vill ställa upp skapar jag mest problem för oss båda. En plågad Jessica är en Odräglig Jessica. Jag försöker undvika att andra behöver möta henne om de inte absolut måste. Hundarna har ju inget val, tyvärr..men de kan vara rätt odrägliga de med emellanåt..vi kanske tar ut varandra.. jag vet inte? Har inte lyckats skaffa barnvakt åt dem heller.. kan inte styra mammas liv efter vårt. Hon ställer upp alltför mycket som det är ändå, i alla väder. Viker sig ut och in. Den bästa av dem alla. Bättre mamma kan man inte önska. Men man kan önska att man var en bättre dotter.

Den som väntar..

Har inte haft nån inspiration att skriva här idag. Förrän nu. Då jag har nåt att gnälla över vill säga! Det här är ju min gnällportal number one.. jag tvingar definitivt inte någon att läsa den, det är i rent självterapi syfte jag knappar ner mina tankar här. Förevigar dem så jag kan slänga dem åt helskotta en vacker dag när allt vänder :) för det kommer det göra. det går bara inte i den takt som jag kanske hade önskat..

Hur som helst. Fick så äntligen mitt brev och min sjukskrivning från kirurgen idag. Inte mycket att hurra över.. sjukskrivningen har ett glapp på en hel vecka, jag vet inte vart hon fått det datumet från hon måste vara mer snurrig än jag först trodde.. jag var där den 7e och av nån anledning har hon skrivit att vi sågs den 15e.. har man inte journaler och datasystemt för sådant? Jag blir så trött.. måste alltså ringa och gnälla igen.. det är jobbigt att behöva gnälla hela tiden.. om de skötte sitt jobb från början hade jag sluppit besvära dem med petitesser.. men nu har jag inget val.. ringde dem idag.. fick en telefontid med sköterskan kvart över ett.. hon ringde aldrig.. varför blir man ens förvånad? Andra gången på två veckor.. helt otroligt.. visst, det är fredag men man får fasiken se till att sköta sina uppgifter så länge man är på jobbet.. *snyftar* hade hoppats släppa tankarna på detta under helgen men nu blir det alltså inte så..

Brevet var inte mycket att hurra över det heller.. jag ska lägga på mig i vikt innan bäckenbotten upphängningshistorien kan komma på tal. Till nyår är målet. Då skall vi höras på ny telefontid..o om jag är i skick boka in återbesök och ny operationstid.. önskar mig lycka till med rehabiliteringen.. vilken rehabilitering?!! Att gå hemma o städa mig sönder och samman??

Har proppat i mig all möjlig dynga i naturmedicinsk väg de sista två dagarna. Mår ganska apa.. men mina tabletter (medicin) är ju slut o har fortfarande inte kommit.. gör vad jag kan för att reta gallfeber på tarmarna. Det funkar men bara i den negativa bemärkelsen.. läser mer om interstim. De ringde från sahlgrenska ang mitt brev tidigare idag.. de gör den bara på magsäcken hos dem.. endast i malmö som de använder den på tarmen.. så jag har roat mig med att leta kontaktuppgifter till dem.. skall ringa dem nästa vecka tänkte jag.. har redan skrivit ett mail men de har varit lite segare med att svara.. jag hoppas de skall kunna ge mig något positivt besked.. det jag läser ser ju rätt bra ut!

Nervstimulator som man planterar in.. det låter rätt lockande för min del! Visst, risker hit och dit det finns det med allt.. även med en stomi.. och den var de villiga att testa.. bara sådär? Denna behandling kostar mer.. jag tror det är där det svider mest.. det får inte kosta några pengar.. att man sedan går sjukskriven månad ut och månad in och kostar pengar eftersom man inte kan fungera.. det verkar inte riktigt gå in.. man ska vänta, och vänta och vänta.. tillslut spricker väl skiten och då blir det akut. Men då är de ju tvungna att göra något. Det är en annan sak.. men jag tänker stå på mig. Vill testa det här.. hur illa kan det gå.. antingen hjälper det.. eller så gör det det inte.. enl chefsläkaren i Malmö är det ett förhållandevis enkelt ingrepp.. men jag misstänker att allt är relativt.. och beror på vems plånbok som talar.. må gott o fredagsmysa på alla glada människor!!

Dags för sprutorna igen?

Haft ett par riktiga helvetesdagar. Ingen frist från magen alls. Om man nu kan säga så? Har dessutom slut på mina resolortabletter. Den sista gick igår. Trodde jag. Till min stora lycka hittade jag en ensam liten tablett som hamnat kvar längst ner i necessären! Jaaa! En dags dispans alltså.

Dessvärre har den inte hjälp mig nåt vidare sista tiden.. höll på att krevera igår.. stackars sambon får knåda magen blå.. som han sa inte många män som blir tillfrågade att misshandla sina kvinnor.. hur tolkar man det liksom.. men det ligger ju en del i det han säger *urk* det är ingen skönmassage vi talar om.. inga mjuka smekningar. Snarare som att knåda en osamarbetsvillig bulldeg med för mycket mjöl i!

Fick ta till sprutorna igår igen. Puh, vad skönt! Inte att ta sprutan alltså, fick som vanligt de där fina uppsvällda hårda knölarna som var kvar imorse också.. men de sparkar liksom igång tarmen. Det blir en smärta som liksom tar bort fokus från den smärta jag har hela tiden, den som jag försöker bli av med och som igår var olidlig. Det fick mig att somna. O vakna med skallebank som hette duga.. det är det som är nackdelen.. man får lindring under natten o kan (förhoppningsvis) sova, men när man vaknar på morgonen har resan blivit tusen gånger värre.. i alla fall för mig där systemet inte kör igenom som det ska.. så nu har jag skallebank o ont i magen som fan. Stenhård är den. Men men, det var värt det igår.. och det gav mig en härlig morgon innan jag gick upp *ler kryptiskt*

Idag väntar läkarsamtal och jag hoppas han har nåt positivt att komma med! Ner till apoteket för att kolla om nya resoloren har kommit och för att hämta vovvens medicin också.. sådan matte sådan hund?!! Inte i positiv bemärkelse i det här fallet.. :(
Får hoppas paketet från Nelly som väntar på mig på Ica skall vara lite roligare och att nåt av de små grejerna passar!! Brände mina sista slantar på dem så jag hoppas de är nåt att ha! Fördelen med nelly det är lätt att skicka tillbaks och kostar inte skjortan.. man slipper dessutom bökiga provrum o att ta sig till affären!!

Inget brev idag heller

Jag vet inte varför jag ens trodde att det skulle kunna dyka upp idag. Brevet från kirurgen vill säga.. hon är ju inte direkt känd för att vara den snabbaste av människor på denna planet .. pratar runt och håller tunt.. är en bra sammanfattning. Man kunde ju hoppas att hon skulle överbevisa mig nån gång. Att jag kunde få mig en välbehövlig käftsmäll som visar att jag har FEL. Icke. Hon fortsätter sänka förtroendet.. det är ju "bara" två veckor sedan sjukskrivningen gick ut och den ligger hos henne.. att det inte kommer finnas några pengar på kontot denna månaden kanske inte rör henne i ryggen, men det är ju fan hennes ansvar att ta hand om sina patienter? Trodde jag ja. Det kommer.. det vet jag. Det är påväg - det sa hon. Men det kan mycket väl hända att det fastnat i internposten på sjukan. Har ju hänt förr.. eller att nån missat att skriva ut.. har det inte kommit om ett par dar får jag väl ringa och efterlysa.. som jag brukar få göra när det ska komma något från henne.. som inte kommer.. som fastnat nånstans.. Fantastisk vad allt funkar som det ska. Inte konstigt att saker tar tid och kostar pengar.. papperslösa samhället?!!

Läkarmail

Hade ett mail som väntade på mig här imorse. Från min läkare. Den jag kan prata med vill säga. Den som lyssnar på mig och som jag känner att jag har förtroende för. Han beklagade att jag inte klarat av att genomföra operationen.. sa att han tror att den trots allt hade gett mig lite respit.. gör ju inte att jag känner mig bättre direkt.. men jag förmodar att han kan ha haft rätt. Om jag hade klarat av det psykiskt och allt hade gått vägen vill säga.. men nu känns det ju inte så. Äh, jag måste sluta älta!!

Dessvärre tror han inte helfett på min fundering kring att testa Sakral Neurostimulering (tarmpacemaker) eftersom den enl honom är att betrakta som experimentell för allat annat än fekal inkontinens (som är det sista jag lider av!) som den främst används för idag.. det är dessutom inget lätt ingrepp... men jag vet att vi diskuterat detta förr, och jag har läst rapporter om folk med passagesvårigheter som faktiskt blivit bättre.. mycket till och med.. sen vet jag ju inte statistiken.. men jag vet att det är en kostsam metod och jag undrar hur mycket det spelar in i besluten om ifall man ska testa eller inte??

Har mått jävulskt sista dygnet. Magen är inte alls på samma våglängd. Igår var den katastrof och idag är den inte direkt nåt bättre.. tvärtom. Den är samma skit som igår, fast tidigare så att säga.. vill inte samarbeta alls :( antar det kommer bli en härlig dag idag.. :-/ imorgon kommer samtalet med läkaren.. jag hoppas att han ringer.. men han skrev i sitt mail att han skulle göra det.. jag hoppas kunna få honom på andra tankar vad gäller neurostimuleringen.. o jag hoppas att jag har ett brev som ger mig lite klarhet med posten idag.. från kirurgen vill säga.. varför känner jag mig då nervös och rädd??

Otrevlig upptäckt igår

Upptäckte nåt hemskt igår när jag skulle lägga mig och sova. Brukar alltid lägga fram de tabletter jag behöver för natten/morgonen på nattduksbordet. Igår fick jag mig en smärre chock när jag insåg att mina Resolor nästan är slut! 3 tabletter kvar och inga nya i skåpet.. hade totalt missat att jag hade så lite kvar.. brukar ha koll o se till att få hem i tid.. tydligen inte den här gången.. har varit för mycket på sistone? Har nu knaprat upp reseförrådet och väntar nya från apoteket - men de lär ju dröja minst en vecka.. MINST. Lite panik kan man lätt säga. Utan dem mår jag ju ännu sämre :( har med andra ord en trevlig helg att vänta om de inte hinner komma till dess.. HÅLLER TUMMAR O TÅR!! Hur fan kan man vara så dum??!!! Jag trodde verkligen jag hade en hel paket kvar, men det var tydligen några andra tabletter det.. som man bäddar får man ligga?! Kemikaliefabrik som jag är..

Gravidtjock utan att va gravid

Så känns det ialla fall. Magen putar som en jordglob och värker ungefär lika mycket. Det är väntat med tanke på gårdagen. Blir alltid sådär när jag syndar och inte sköter mig som jag ska. Men man glömmer så lätt.. så fort..fast att man mår så här varje gång.. kroppens sätt att skydda sig själv??!!

En promenix på Sundsby gjorde i alla fall susen. Både för humöret och för resten av hälsan. De hänger ju liksom ihop. En härlig promenad, en vacker höstdag.. vovvarna skötte sig exemplariskt och en trevlig fikastund i solen på toppen av berget.. det får man kalla kvalitet av allra högsta grad. Ok, man kunde mått bättre men man kan faktiskt inte få allt.. jag är glad att vi fick den här dagen precis så som den hittils varit. Nu stundar middagslagning och resten av Anders goda kaka (den som blev över från igår vill säga..) det är inte fy skam det heller vill jag lova!!

Imorgon är en ny dag, yr lovar regn.. men jag hoppas på sol.. finns saker att ta tag i då med.. sol gör livet lite lättare att leva!!

Skitprat

Prata skit brukar i regel inte vara några problem för de flesta av oss - när det gäller andra vill säga. När det istället gäller ordet i dess rätta bemärkelse och oss själva istället för andra... då är det inte lika fantastiskt kul längre.. om vi kunde vända på detta och inte vara så jäkla insnöade i detta lilla land (ordagrannt;)) så skulle många liv kunna räddas.. tarmcancer är den näst vanligaste cancerdödsorsaken i Sverige (efter lungcancer), och varannan timme drabbas en svensk av just denna cancerform.. det är helt sjukt! Dock är oddsen bra om den upptäcks i tid, man har stora chanser att klara sig.. däremot behöver man får vård inom en månad.. så det är snabba ryck som gäller..  För er som har en anhörig som gått bort i cancer eller ni som är rädda för att prata skit.. man lever bara en gång. Ta vara på chansen att leva så länge och gott som det bara är möjligt. RMT stöder forskning inom mag/tarmsjukdomar.. kika på deras sida.. och kika på denna artikel som delvis är resultat av deras arbete..  http://www.skanskan.se/apps/pbcs.dll/article?AID=%2F20101015%2FNYHETER%2F101019669 

Läkare skyller ifrån sig igen.. ansvar vad är det??

Fick inget samtal igår.. vad hade jag räknat med egentligen? Jag hade på nåt sätt hoppats bli positivt överraskad. Att hon skulle ringa mig trots att klockan tickade på.. det har ju hänt förr.. när man haft en telefontid på morgonen och hon missat den.. så har hon ringt vid åtta på kvällen.. när man minst anar det och definitivt inte räknar med att höra av henne.. men igår blev det inte så.

Sköterskan på avdelningen lovade mig att hon skulle ringa och att hon bara fått nåt akut.. det hade definitivt inte glömt mig.. sure.. jag hade rätt (igen!) jag fick inget samtal. Var inte på mitt bästa humör igår med andra ord, och det fick de flesta i min närhet erfara.. både vovvarna och sambon.. dessvärre var Lukas inte på sitt bästa humör heller- tvärtom! Han visade sig från sin sämre sida och lyckades blodutgjuta både mig och gubben.. fyyy.. jag var inte glad på honom igår.. idag blev jag stämplad av den store istället. Fan vad ont det gjorde! Blodet rann återigen (jag måste ha bra återblildning av de röda blodkropparna i alla fall :-/) detta för att lillen jävlades med den store och när jag skulle sära på dem gick det åt skogen,.. hamna mitt i skottlinjen så att säga..

Hur som helst. Fann ett mail på datorn här imorse. Från kirurgen. Som inte gillar att kommunicera med patienterna via mail.. och som inte har några telefontider på fredagar.. det har blivit nån miss från planeringens sida.. vill jag prata efter det brev (!?) - spännande o läsa? - hon skrivit kan jag beställa en ny telefontid.. ja, de brukar ju gå så bra.. vilket jävla sätt att skylla ifrån sig på? Om de nu gjort en miss varför ringer ingen och säger det då?? Eller upplyser mig om det när jag själv ringer och undrar, istället för att lova att hon skall ringa mig under dagen och att hon bara blivit inkallad akut och inte glömt mig.. tar det sånt där ur tomma luften bara?? Blir så arg o ledsen. Hade behövt prata o nu går dagarna återigen.. men men på onsdag är det dags för nya tag. Har en telefontid med läkaren. Han brukar ju i alla fall ringa om han inte kan prata på avsatt tid.. o avtala en ny tid..

Men men, det är en vacker dag ute.. skall ta med min blivande make och vovvarna på en förhoppningsvis skön promenad i solen och fika vid havet. Det är inte alla förunnat.

Inget samtal ännu

Jag vet inte varför jag blir förvånad.. har fortfarande inte fått nåt samtal från kirurgen. Har varit spattig och irriterad och gnällig hela dagen till råga på allt. På grund av det vill säga. Blir nervös av att bara tänka på det. Fick tag i sköterskan, som precis som jag väntat, ursäktade sig med att kirurgen blivit akut inkallad och att hon definitivt inte glömt bort mig... hon skulle ringa under dagen.. har hört den förr.. och den har missats förr.. klockan närmar sig fyra.. de brukar gå hem då.. och inget samtal har jag fått. Har haft mobilen och frågelappen med mig i fickan hela dagen. Det är jobbigt att gå och vänta på ett samtal som inte kommer.. man kan bli psykiskt knäckt för mindre. Detta tar definitivt knäcken på mig. Ännu en helg utan att få mina frågor besvarade känns bara såååå jobbigt!

Men men, hon kanske ringer vid nio ikväll.. det vore ju inte första gången heller.. sist hon gjorde det (och lovade skicka mig akutpapper o prioritera o fan och hans moster vad tungan var len då, som jag hade lidigt och som hon hade tänkt på mig..) glömde hon bort allt hon sagt och gick på semester.. känns sådär bra.. inte alls med andra ord.. men.. jag får väl trösta mig med ett glas vin o en räkmacka ikväll! Det är ju trots allt fredag. Fick tag på (förhoppningsvis) fina räkor när jag stresshandlade i förmiddags. Blir en äpple-i-ugnen efterrätt också. Med glass. Sitter aldrig fel! Nu ska jag sluta gnälla och önskar er alla en trevlig fredag! Jag har ju trots allt världens bästa blivande make och två underbara vovvar att gosa med när livet känns förjävligt (ok den ena är inte alltid helt underbar men han har vassa tänder ialla fall ;))

Vart tog samtalet vägen?

Har spenderat veckan med att oroa mig för samtalet med min kirurg idag. Samtalet som aldrig kom vill säga. Väntat hela morgonen på detta samtal, som skulle komma vid åtta. Jag var först i kön fick jag veta när jag fick tiden.. sure, my arse säger jag bara.. hade det aldrig hänt förr hade jag kanske kunnat ha lite förståelse för det.. men när det händer VARJE gång jag ska prata med min kirurg.. då har jag svårt att känna den där förståelsen.. om man nu aldrig har tid att ringa på sina telefontider och ta hand om de patienter man faktiskt har, varför har man då telefontider över huvud taget? Så jäkla nonchalant.. hade säljare betett sig så mot sina kunder hade de garanterat inte haft några kunder.. ganska talande om jag får säga min mening.. det gör jag ju ändå..

Blir så trött.. vill inte vara gnällig. Hade hoppats få lite mer klarhet idag. Visst, dagen är inte över än.. men hon är tio nu. De har inte telefontid mer än nån halvtimme på kirurgen.. så jag lär väl få det där samtalet i kassakön i em eller nåt .. brukar inträffa vid de mest opassande tillfällen och vad ska man göra? Det är ju inte direkt så man kan be dem ringa igen.. *snyft* avskyr att vara beroende av folk och tider. Uppenbarligen lyckas jag inge vidare med att göra mig oberoende av dem.. men men .. det som inte dödar det härdar! Det är i alla fall fredag. Solen skiner. Ska ta mig ut med vovvarna på dagen o vandra bland de härligt färgglada löven, innan de bestämmer sig för att trilla av. Imorgon får vi gäster. Kul! Har sett fram emot att få träffa dem. Bara hoppas magen visar sig från sin bästa sida.. men .. jag är ganska övertygad om att så inte kommer vara fallet. Ganska garanterat kommer den att bete sig precis så som den absolut inte får. Precis så som jag inte vill. Det är bara att härda ut..

Nu börjas det - krångel med FK

Jag har väntat och fasat över det här. Krångel med FK vill säga. Just det, allas vår försäkringskassan. Har haft relativt god relation med dem hittils, haft en ganska så bra och förstående handläggare men visst anade jag vart det var påväg.. allt prat i media, allt man hört. Man visste ju att dagen skulle komma. Så jävla typiskt bara att den ska lyckas tajma in så bra nu när så mycket annat gått åt skogen. Har inte ork att bråka med dem också. Har nog ändå känns det som.

Blir till att kontakta handledare alltså.. så får vi se vad de säger. Ska inte vara sån men med min vanliga tur vill de väl skicka mig på arbetsträning eller nåt sånt. Lycka till med en tjej som kan stå på benen utanför dörren ett par timmar innan hon måste hem igen för att inte tuppa av utav smärta. Går nog galant. :( Men visst, är nån villig att anställa mig på hemmaplan två timmar om dagen, vilka är de två timmar jag inte tar hand om min förbannade mage eller äter eller sover så visst.. anställ mig. Jag är garanterat obekväm, måste börja sent, sluta tidigt, kan inte sitta vid skrivbord för länge, behöver stå och röra på mig.. lätt som en plätt antar jag?!!

Tre portioner glass och en ny vän på FB

Har gått in hårt för det här med att nå femtio kilo till jul.. eller strax efter. Kanske lite FÖR hårt. Det finns en gräns för hur mycket man kan stoppa i sig. Även för mig, fast jag vet att de flesta har svårt att tro det. Ibland kan man få känslan av att jag är bottenlös. Det kan nog se så ut i alla fall. När alla andra slutat käka sitter jag där o stoppar i mig saker. Alltid. Vart det tar vägen? Jag förmodar att bakterierna har ravefest i min mage. Sen ska ju skiten igenom på nåt sätt.. det är ju där det kör ihop sig. Men hur ska man lägga på sig om man inte överäter? Jag har inte svaret på den frågan i alla fall.. så jag fortsätter och fortsätter.. gott med glass för gommen men mindre gott för tarmarna som ska ta hand om det!!

Fick ett trevligt mail imorse. Eller ja, trevligt och trevligt. Det var ett sorgset mail men det ingav hopp och det var trevligt att få det! Hur sjukt låter inte det då? En magvän (kan man säga så?) som genomgått det helvete jag gör och den operation jag inte klarade av. En stark själ med andra ord. Med erfarenheter som bekräftar det jag redan misstänkte.. att jag faktiskt inte hade klarat en sådan operation just nu. Mitt psyke är inte starkt nog. Man kan va stark men inte hur länge som helst.. det ligger mycket i det. Nån gång spricker det. För mig och för de flesta andra. Man är inte mer än människa. Sen tar det sig uttryck på olika vis.. men det känns bra med en ny magkramrat att bolla tankar och idéer med.. på nåt sätt lyckas vi magfolk hitta varandra. Får en att känna sig mindre ensam.

Ska försöka ta mig ut i skogen me mammsen idag. Mammsen o hundarna. Behöver ut o få luft och är trött på gamla vanliga vägarna kring bostadsomårdet. Magen mår förjävligt just nu, det är en sån period. Värre än vanligt, men jag misstänker att den påverkats mycket av det som hänt på sistone. Känslorna sitter i magen eller styr magen, det går inte att förneka.. de gör det hos vanliga Svenssons och det gör det hos mig.

Så var det avklarat för idag

Jag lyckades med dagens uppdrag i alla fall. 2 telefonsamtal inbokade och ett möte. En början i alla fall. Så får vi hoppas att de leder någonstans. Lite nervös är jag allt. Kirurgen fick jag (förvånansvärt nog?!) telefontid till redan på fredag. Det hör inte till vanligheterna. Min "vanliga" läkare fick jag tid till den 20 Oktober. Överskådlig framtid med andra ord!

Nöjd med det. Att ha någon att gå på är alltid bra. Det gör vardagen lättare att hantera. För övrigt har det vart en rätt jobbig magdag. Promenaden på stenungsön var rätt ok, om man bortser från att blåsan värkte under hela promenaden vill säga. Det kunde varit värre. När vi kom hem ballade det ur totalt igen. Knaprat choklad, druckit sojalatte.. ingen nackdel när man kämpar för att fläska på sig ännu mer eller hur?!!

Nu är det dock kört för dagen. Jag känner det. Kommer inte få ordning på det här eländet idag heller. Igår ville det sig inte alls och idag kommer bli en likadan dag. Det går att känna direkt. Tarmarna är tokömma och det går knappt att röra utanpå magen. Hatar när det blir så. Men men, det är bara att hålla ut. Vad ska man göra? Försöka i alla fall. Den där jäkla huvudvärken kunde dock få ge sig.. känns som den suttit i tillräckligt länge nu och jag tycker ärligt talat att jag har nog ändå..  men jag vet, det finns de som har det värre. Det finns det alltid. På nåt sätt tar man sig igenom. Man har inget val. Folk säger att man är stark. Stark? Jag tror snarare att det handlar om det första. Man har inget val. Man gör så gott man kan för vad skulle hända om man INTE gjorde det? Då kan man lika gärna packa ryggsäcken och gräva ner sig. Nej, kämpa är jag bra på. Men jag är dålig på att bli bättre. Min dag kommer. Jag ska bara räkna ut hur jag ska ta mig dit. Utan att de ska behöva skära i mig alltför mycket.

Telefonsamtalsdag

Telefonsamtal..Idag är en sån dag. Brukade våndas inför och avsky att ringa såna här samtal. Läkarsamtal med andra ord. Nu rör det mig nästan inte i ryggen längre. Känns som en naturlig del av vardagen. Sjukt. Har ringt så många läkarsamtal senaste åren att de snarare går på rutin nuförtiden. Däremot har jag fortfarande skräck inför just läkarbesöken och sjukhusmiljön. Kan inte ens beskriva känslan, men jag förmodar att den är djupt rotad sedan barndomen. Har på nåt sätt alltid känt mig otrygg i den mijlön. Berövad min egen chans att påverka och tappar kontrollen över min egen kropp. Låter kanske sjukt för en vanlig Svensson, men när jag rotar i min barndomshistoria så är det nästan ofrånkomligt att det faktiskt blivit så här.

Idag hade de ändrat telefonsvararen igen. IGEN. Jag fattar inte att de inte kan hålla sig till samma? Vad är meningen med att hålla på och krångla med den där jäkla svararen..? Lägg energin på viktigare saker liksom.. nu var det en ny sköterska.. hade hoppats på min gamla vanliga.. hon är så rar! Denna var betydligt mer stressad och pratade inte en minut mer än nödvändigt. Bokade snabbt in en telefontid och en ny besökstid hos min läkare, vilket i och för sig var det jag var ute efter - men ändå?! Svararen på kirurgmottagningen var samma som vanligt, kändes lite mer bekvämt. Det samtalet väntar jag fortfarande på. De är inte lika snabba på den avdelningen som de är på gastro. Jag hoppas jag kan få åtminstone en telefontid till kirurgen också.. måste få prata av mig lite.. inte terapisamtal utan diskutera hur vi går vidare. visst, en ny tid i januari men det känns sjuuukt avlägset just nu även om tiden har en tendens att springa iväg från mig.. snart jul.. det är ju inte klokt. Hade hoppats att denna julen skulle vara en jul när jag kunde umgås som folk men känner att de möjligheterna rinner iväg i år igen. Kanske nästa år blir bättre? Jag hoppas innerligen det.

Började bra men dessvärre tog det stopp där

Vissa dagar skriver man mer än andra. Idag verkar vara en sådan dag. Terapibehov kanske? Ett sätt att slippa tynga de nära mer än man nödvändigt måste. De får sin del ändå så att säga.. vare sig de vill eller inte.

Imorse var det rätt ok. Började bra innan frukost. Sen gick det snett. Ganska rejält vill jag påstå. Fick den där tryckande värkande kalaskulan på magen som inte ville ge med sig. Efter lunch blev det ännu värre.. innan dess fick jag (som vanligt) kila in i skogen för att lätta på trycket (blåsan med andra ord) som av nån anledning blir överfull innan man ens hunnit lämna toaletten.. för att tarmarna trycker på den hela tiden.. jag har fått detta förklarat för mig och jag har sett det på bild - jag är väldokumenterad från insidan vill jag lova! Finns säkert ett helt fotoalbum om jag skulle känna för att göra ett tarmkollage.. men.. nja, jag tror jag hoppar det. Tills vidare. Finns så mycket annat (vettigare) att lägga tiden på. Den lilla tid man nu har när man faktiskt kan göra nåt annat som är någorlunda vettigt. De flesta dagarna går den tiden åt till hundpromenader, matlagning och städ. Vettigt vet jag inte, ganska städnojjavarning över det där, men det gör att man känner sig meningsfull i alla fall. Går inte bara och drar.

Eftersom det var (är) rätt kallt ute idag blev det såklart värre än det brukar vara. Kyla är ingen nära vän till mig. Förvärrar det som redan är dåligt. Krampar ihop. Fryser till, drar ihop. Värk. Inte bättre idag. Det var precis så. Värk, kallt, irreterat. Från min sida. Min andra hälft tyckte desto bättre om de våta kalla spåren i skogen. Jag ville helst hem till värmen ärligt talat, och då tål det ju att tilläggas att jag faktiskt älskar att vara ute. Idag gjorde jag inte det.

Sitter här och trampar nu, min sambo drog ut på cykeltur.. det är väl tur att man är olika?!! Att det finns någon som uppskattar det där som vi (jag) andra ser som mindre trevligt.. man kan inte tycka lika om allt. Tur är väl det. Har ont. Sprängont idag. Känns nästan som det kan va en urinvägsinfektion på gång också. Toppen. Det räcker så gott med de besvär jag redan har. Men man kan aldrig må så dåligt att man inte kan må sämre. Jag hoppas vara lite mer positiv imorgon. Ha något mer upplyftande att skriva om. Idag känns det inte så. Fått iväg mailen till min läkare och min kirurg och hoppas de skall leda till nåt bra. Jag tvivlar, men jag hoppas. Får ringa sjukan imorgon igen och hoppas jag kan få en telefontid inom rimlig tid.. den närmsta veckan vore nice, men jag tror mer på att det blir nån gång i slutet av oktober (tidigast) eller ännu mer troligt nån gång under november.. det här med service åt kunden gäller inte inom svensk sjukvård. Kunderna kommer ju tillbaks oavsett. Jag är en av dem. Jag önskar att det vore annorlunda.

Magdag

Som alla andra dagar med andra ord! Idag är en magdag. Det började dock rätt bra imorse. Bra för att vara jag. Det värkte bara sådär lite lagom mycket och tokjäsningarna höll sig rätt bra under tiden jag låg still. När jag började röra på mig var det dock kört och dags att gå upp. Ingen tvekan om saken. Men jag fick mer eller mindre sovmorgon imorse! Gick upp vid tio i sju. Det har inte hänt på ett tag.. hyrde film igår och satt uppe till halv elva (ovanligt även det!) igår.. lyckades slockna trots bråkande mage.. melatonin är bra skit - även om den inte hjälpt så mycket sista veckorna..

Första proceduren på brädan gick ok också..eller ja, andra omgången av första proceduren. Den tar sin lilla stund.. sen var det ut i kylan och gå med vovvarna. Ingen av dem var så sugen på att gå ut, det var ganska tydligt om man säger så!! Men vi lyckades med det med. Såå skönt att ha Anders hemma och slippa bära en på armen o släpa den andra.. nu räckte det med att släpa en ;) Anders fick den stora äran att bära på Lukas och trilskas med honom *S*

Efter frukost sprack det såklart igen.. men det hör liksom till, jag blir snarare förvånad de få tillfällen när det inte känns som jag ska spricka nån tugga in på maten.. sen nästa steg. Cykla. Trampa runt och surfa runt och snart är det dags för procedur nummer tre.. sen är vi klara att bege oss ut några timmar.. om kanske en sisådär en och en halv timme.. sjukt att man ska va tacksam för ett par timmar om dagen..men tro mig, det ÄR man. Man är glad för varje liten minut när man slipper känna att man har en kropp som inte fungerar. Rå om den ni som har det. En fungerande kropp är guld värd. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det. Eller den. Även om jag aldrig haft en fungerande kropp har jag haft en kropp som vart bra mycket mer hanterbar än vad den är nu. Felköp kan man kalla det. Fast jag köpte aldrig nåt. Jag fick den ändå.

Funderingar som håller mig vaken

De sista nätterna har kantats av sömnlöshet och väldigt många funderingar. Det är väl närmast så att funderingarna tillsammans med min vanliga, förbannade magsmärta håller mig vaken. Känns som jag får skylla mig själv vad gäller magen, då jag inte fixade att geomgå den där jäkla operationen som faktiskt skulle förbättra just den biten.. men jag vet ju å andra sidan inte om den faktiskt hade hjälpt.. allt handlar ju om chansning, även om kirurgerna faktiskt trodde att den skulle kunna hjälpa mig. Något i mig har trots allt tvekat hela vägen och jag undrar VARFÖR. Min instinkt vad gäller min egen kropp brukar sällan vara fel, det är när jag sätter mig emot den, lyssnar på andra och ignorerar varningssignalerna från min egen kropp som det brukar gå åt skogen.. men just nu vet jag faktiskt varken ut eller in.. :(

Funderingarna de sista nätterna har självfallet handlat om vad jag skulle kunnat göra annorlunda när vi var på sjukhuset, vad jag borde ha frågat eller inte frågat, vad jag borde ha krävt och vilka svar som eventuellt hade kunnat stilla min oro.. om det där mötet som jag skulle gått på med en läkare som pratade för ILCO hade ändrat något om det inte blivit inställt.. och så vidare och så vidare. Jag är bra på att förbanna mig själv, bra på att älta mina beslut. Speciellt när jag inte vet om de beslut jag tagit, av den ena eller andra anledningen, varit rätt. Just i det här fallet undrar jag om det trots allt inte var meningen att det skulle bli av.. det var så många saker som ledde till att omständigheterna blev som de blev.. det var ju liksom inte bara en sak. Inget flöt smidigt.

Nu undrar jag om inte den där sakrala neurostimuleringen trots allt skulle kunna hjälpa mig fram till rektopexin.. (nätupphängningen vill säga). Den har varit på tapeten tidigare, senast i våras innan Chait-diskussionerna kom på tal.. jag bör nog fråga mina läkare om den igen.. och jag bör propsa på att få en tid för operation redan i januari. Gör jag inte det lär det dra ut på tiden igen.. den har en förmåga att försvinna från mig.. fort.. livet försvinner.. rinner iväg.. jag vill leva nu. Det är ingen annan som gör det åt mig, man får ta tag i saker själv om det ska hända något och det tänker jag göra. Jag ska bara samla mina krafter och tankar så det blir nåt bra av det och försöka låta bli att handla i panik.

Fortsätter läsa om alla starka människor som faktiskt klarat av stomioperationer, de som valt det själva och de som inte haft något val. Jag beundrar dem. Jag önskar att jag hade deras styrka. Men jag känner mig bara rädd och skräckslagen. Jag klarar ju ärligt talat inte ens att se en stomi!?? Hur fasen skulle jag klara av att ha en själv.. bara en sån sak.. man kan känna sig korkad över mindre..

Det gick åt skogen.. rent utsagt

Jag trodde, nä jag var näst intill övertygad, om att jag skulle fixa det här med operationen. Hade jag inte varit det och hade jag inte trott det hade jag väl aldrig begett mig av till Stockholm med min sambo. Inte fan hade jag ordnat med hundvakt och fått min mamma att ta ledigt från jobbet för att passa dem medan vi var på sjukan.. inte hade jag låtit min sambo ta ledigt från sitt jobb för att kunna vara med och stötta mig (men tack gud för att han gjorde det! Jag tror inte ens på gud.. bara en sån sak..)

Jag har till och med gått med i ILCO, kontaktat Stomiterapeuter här hemma, jag har beställt produkter, info material, stomitillbehör.. allt för att vara förberedd och garderad för vad som komma skall.. hade packat väskan för nästan två veckor, bokat anhöringrum till min sambo, bullat upp bilen med kuddar, täcken och god knows what... för att klara den femtio mil långa resan hem efter operationen.

Det verkade inte spela någon roll.. allt gick åt skogen. Jag vet egentligen inte hur. En väldigt lång och smärtsam dag fick väldigt snabbt ett ännu snabbare avslut. En massa ångest resulterade i att operationen ställdes in inom loppet av några få minuter.. hur det blev så försöker jag fortfarande förstå...

Det började redan när vi kom dit i onsdags klockan elva. Vi fick träffa ett par rara sköterskor, blev inskrivna (eller jag blev) och fick ett samtal med dem som varade i ca en timme.. en timme var väl ungefär en halvtimme för mycket för att det skulle vara ok enl praxis, men det var vad jag behövde. Jag hade hoppats få svar på mina många frågor, och visst fick jag svar på en del - men de flesta förblev obesvarade och ännu fler tillkom då sköterskorna ställde frågor till mig som jag inte själv kunde svara på. Jag förstod ganska snabbt att jag borde haft svaren på de flesta av dem. Jag saknade dem eftersom jag inte fått den information jag uppenbarligen skulle haft för länge sedan... det forsatte på samma sätt hela dagen.. missade stomiterapeuterna som skulle tagit hand om mig vid halv tolv eftersom det första samtalet drog ut på tiden.. blev visad till mitt rum (som var svinkallt men relativt fräscht och hade egen platt tv.. jag skulle få dela toa med en gammal tant men det var helt ok jag fick ju eget rum.. bara en sån sak, det var mer än jag hade räknat med.. Anders skulle dessutom få komma o gå som han ville, man skulle kunna tro att jag var döende ;)) hur som helst.. fick ta lite prover, prata lite mer och sedan en lång väntan innan möte med narkosläkaren.. där var ännu längre väntan och sedan sprack allt. Hon ställde massa frågor jag inte kunde besvara och upptäckte ganska snabbt att jag höll på att tuppa av (precis som jag gjorde inne hos sköterskorna tidigare under dagen..) och började ställa lite forskande frågor och påståenden.. kunde inte svara på några vilket fick henne att fundera antar jag.. hon började undra om jag verkligen var mogen mentalt för att fixa en sån här stor operation med alla risker den faktiskt innebar.. om jag inte skulle gå hem och fundera och be att få skjuta på operationen någon vecka eller två.. det fanns de möjligheterna sa hon.. att man ibland känner att man är tvungen att göra något när man får chansen fast man själv inte egentligen känner att man är med på noterna.. att det blir mer som ett övergrepp man känner sig tvungen att göra än som något man faktiskt tror själv på och som man tror man klarar av.. att vissa läkare jobbat för länge och inte ser personerna bakom åkommorna eller vad de går igenom.. att de personerna helt enkelt tappat greppet.. att allt inom vården handlar om tidspress, att vissa saker sker för snabbt osv.. jag ballade ur totalt. Det bara sprack. Allt .Panik och dödsångest som hette duga. Tvivlade på allt och mest av allt på mig själv.

Hon ringde min kirurg. Den ansvariga så att säga. Sa till henne att jag behövde prata med henne, att jag hade frågor som behövde få svar och att jag funderade på att faktiskt ställa in operationen. När hon sagt det frågade hon mig om det var ok att hon hade sagt så.. då var fröet redan sått och skadan redan skedd. Men hon såg hur jag mådde och hade förmodligen en bra anledning att tvivla på min styrka. De som klarar såna här operationer, förklarade hon, är personer som är bestämt beslutna att detta är rätt, att de är medvetna om konsekvenserna, biverkningarna och allt annat de måste gå igenom men ändå är fast beslutna att de klarar det här för att de helt enkelt inte fixar att ha det som de har det nu.. o är beredda att ta konsekvenserna för att förhoppningsvis bli bättre efter.. hon sa att jag ev blir knäckt om jag redan är knäckt innan, att resan kan bli tusen gånger värre när jag inte är övertygad om att jag faktiskt vill och kan fixa det här. Att jag borde ta mig en funderare innan jag går med på det här.. som sagt.. panikångest. Fick gå upp på rummet och vänta - igen .En väntan som blev outhärdlig. Tiden gick..och gick.. och ångesten blev bara värre och värre.. ingen kom för att kolla hur det var. Tillslut gick Anders ut och frågade dem. Det enda svar han fick var att de skulle komma. Visst.. Han talade om för dem hur illa det var.. men inte mycket hände för det.. kuratorer? Vi var för fan på ett sjukhus..  när kirurgen tillslut kom var det inte mycket diskussion.. hon såg vilket skick jag befann mig i och var inte vidare intresserad av att ta reda på varför eller vad som hade hänt. Konstaterade mest att vi skulle stryka operationen eftersom jag mådde som jag mådde. Frågade inte om vi skulle prata mer när jag lugnat mig, att jag skulle prata med någon eller undrade om vi skulle skjuta på den tills vidare .Bara att vi stryker den och att vi eventuellt satsar på den andra efter ett nytt möte i januari.. att jag ska försöka lägga på mig så mycket jag kan innan dess för att få mer stödvävnad i buken så den operationen håller.. att förutsättningarna ev blir sämre.. men inget om min förstorade (toxiska) tjocktarm..

Lämnade stockholm i panik. Mår sämre än innan.. vet inte varken ut eller in, förutom att jag inte fick de svar jag så väl behövde, att jag ältat detta in och ut sedan den minut vi lämnade sjukan, att jag önskar att de frågat mig vad som fått mig att må som jag mådde, men intresset verkade inte finnas.. jag åkte inte till Stockholm utan mål. Men jag kom hem som ett vrak. Värre än jag var innan. Jag vet inte vad det säger om mig, men panik rår jag inte över och min sjukhusrädsla är uppenbarligen värre än jag nånsin kunnat tro. Jag trodde dock det fanns folk att hjälpa till med sånt. Tydligen överskattade jag den biten också.. jag vet inte vad jag ska tro och jag vet inte vad som komma skall. Jag känner mig bara överkörd, ledsen, deprimerad.. jag vet inte vad.. mitt rum står kvar, idag hade jag vart opererad och påväg mot en bättre vardag - om operationen lyckats vill säga.. men samtidigt saknade jag de svaren jag behövde för att kunna fatta rätt beslut.. jag behövde prata men jag fick inte tillfälle att göra det. Att lägga sig på operationsbordet är ett stort beslut, som jag trodde att jag hade tagit.. men när fakta uppkommer som man tidigare inte haft en aning om, när man ska basera beslut på fakta som man inte vet något om.. då blir beslutet så oerhört mycket större än man faktiskt klarar av...

Fö

Då bär det alltså av..

Jag vet inte vart senaste veckan tagit vägen. Det enda jag vet med säkerhet är att den sprungit ifrån mig. Kändes som jag hade rätt gott om tid förra måndagen, att det var rätt lång tid för alla funderingar och frågor att sätta sig.. men nu är tisdagen här, dags att bege sig och frågorna består. Oron värre än nånsin och klumpen i magen är inte bättre den. Har man inte haft problem förr så.. :-/ Det är ju tur att man inte har problem med hjärtat i alla fall, då hade jag med all säkerhet åkt på en infarkt vid det här laget! Å andra sidan säger de att mitt hjärta slår för långsamt så jag får hjärtmedicin när de söver mig, obehagligt värre känns som hjärtat skenar..ingen bra start på sista minuterna i vaket tillstånd innan man slumrar in..  lite oroligt känns det allt.. :(

Vad som oroar mer är såklart att jag vaknar med samma problem som jag har nu utan att någon förbättring skett och att jag dessutom har problemen från den här operationen de planerar.. jag kan inte låta bli att undra om de tagit med allt i beräkningarna.. som min nervskada, mina allergier.. min krök på tarmen.. allt det där.. jag litar inte på att de gjort det. De hade inte gjort det sist. Det är såna frågor jag måste ha svar på. Oroar mig för hemresan och för min egen kroppsliga reaktion också. För att inte tala om den psykiska. Den är ju redan påbörjad så att säga.. :( o det lutar inte åt det positivaste hållet.. Men.. jag hoppas att jag blir positivt överraskad och att alla mina farhågor släcks. Jag hoppas att när hela den här soppan är över kan jag se tillbaks på den här tiden och skratta åt den. En dag ska jag bränna brädan på bål. En dag ska jag kunna åka ut o träffa vänner utan att planera allt i minsta detalj och jag ska kunna vara borta mer än två timmar utan att krevera. En dag ska jag kunna jobba som alla andra..

Min ambition är att uppdatera den här bloggen allt eftersom. Så känner jag nu. Vi får se hur det känns imorgon.. o övermorgon.. kanske känns det helt annorlunda då. Men som sagt, för er som är intresserade ska jag försöka uppdatera om vad som händer här.
Kram, och tack alla underbara människor som stöttat mig so far och för alla era snälla och välmenande ord.

Till min mamma, som jag vet läser den här ibland.. kan jag bara säga att jag är ledsen att jag inte alltid haft det bästa humöret, att jag varit spattig som fan sista tiden o att jag inte agerar som jag borde alltid.. logik finns inte riktigt i min värld.. jag älskar dig och du är den bästa av mammor. I owe you!

Men men,

Det närmar sig!

Kan inte påstå att jag känner mig laddad. Spenderar dagarna med att surfa runt på alla dessa siter - stomiprodukter (jag vet hur det låter!), råd, tips, bloggar.. blir snart knäpp i skallen. Fast å andra sidan är jag väl redan körd på den fronten så det kanske inte spelar så stor roll??

Inser att stomiprodukterna är rätt fruktansvärda om man ser till utseendet.. om man nu tvingas leva med påse på magen.. varför kan de inte satsa på att göra dem lite roligare, alla dessa påsar? Kanske ligger det en ny affärsidé i det.. (den förra sprack ju, som ni kanske redan upptäckt.. den där madrassen finns ju redan fick jag reda på.. tack Hans ;)) underkläder är ett annat område som kan utvecklas mycket.. både vad gäller design och comfort.. ok, jag har inte testat dem än, jag är ju liksom fortfarande oskuren.. (det där lär inte heller speciellt bra, men det är så jag känner) men från vad jag har sett är det inte speciellt smickrande.. finns mycket att jobba på här.. kanske är det det som blir mitt kall en dag..

För övrigt har natten inte direkt varit en av de bättre. Nog för att mardrömmarna minskat (jag käkar ju mina melatonintabletter som får mig att sova bättre när jag väl somnar..) men tiden innan dess och tiden när jag vaknar.. sovmorgon vad är det?

Funderar mycket på smärta för tillfället. Är rädd för att ha ont på det viset. Nog för att det finns piller, men jag är rädd ändå. O jag är rädd för vad jag ska se när jag vaknar (om det nu blir så att jag låter dem skära i mig) och inte klara av ATT se det. Det har ju hänt förr.. när jag tog bort födelsemärken.. ja, jag vet jag är patetisk! Men om jag inte fixar att se ett halvläkt ärr efter ett födelsemärke.. hur ska jag då fixa att se min tarm fastsydd i magen?! DET, kan jag lova är ett kapitel för sig..

Kom just på ännu en fråga att grilla dem med.. återkommer.. bara en dag kvar tills det bär av uppåt Sörmland.. första anhalt hos släkten..

Om jag inte är en ungdom, då är jag pensionär..

O magen min.. uråldrad eller överåldrad eller överåldrig? Jag vet inte, men nån ungdom är den inte den heller. Den saken är klar. Att säga något annat vore att fetljuga. Jag lurar ändå ingen. Man kan undra om jag kanske fick en begagnad mage redan när jag föddes.. som liksom redan gjort sitt och hade mått bättre av att skrotas eller bytas ut direkt? Jag vet inte, men ibland känns det så.

Den trevliga kvällen vi trots allt hade igår sätter sina spår idag. Det gjorde den i och för sig redan igår, men jag hade åtminstone väldigt trevligt! Däremot upptäckte jag att toaletterna på Harrys inte är sådär helt fräscha trots att kvällen var rätt ung när jag tvingades använda dassgolvet. :( Borstarna hade mått bra av att bli utbytta för många månader sedan och  golvet hade inte mått dåligt av en rejält omgång klorin.. eller nåt annat som dödar bakterier luktar desinficerat!! :( Det är ju så, när man tvingas se dessa mindre angenäma ställen ur fel synvinkel. Från golvet med andra ord. Ont i knogarna får man också, det är hårda golv - men där kan jag inte skylla på Harrys! Golven är väl inte direkt gjorda för att man ska ligga på mage på dem, *urk* kanske vore en ny affärsidé att uppfinna en lättviktsihopvikningsbar madrass som man kan stoppa i väskan.. som liksom ryms där o "fladdrar upp" när man vecklar upp den..? Vad vet jag. Men jag kanske inte behöver tänka i de banorna så länge till. Det återstår att se.

För tillfället försöker jag mest att låta bli att tänka. Det är lättare att hantera då. Inte så bra, JAG VET. Men jag fixar helt enkelt inte det här tänkandet just nu. Vare sig jag eller mitt psyke.. så jag intalar mig att vi mest ska upp till Sörmland för att hälsa på släkten. Blir väl bakslag när vi väl är påväg mot sjukan...när jag inser att den trevlig släktträffen faktiskt inte är så långvarig. Till skillnad mot det (i mitt huvud) inplanerade evighetslånga sjukhusebesöket.. känns som det är mina sista dagar i livet.

Lugnare igår

Kanske för att det var fredag. Kanske för att jag lipat mig igenom det mesta av veckan som gått, kanske för att skallen sprängde så mycket att jag helt enkelt inte pallade mer.. kanske för att mamma kom över o jag fick pratat av mig lite i lugn o ro, kanske för den trevliga promenaden med mamma i spåret eller kanske berodde det på taco o rödtjut på kvällen? Glass eller choklad.. jag vet inte, men igår kväll kändes läget lite mer under kontroll. Jag försökte inte tänka så mycket. Fick dessutom medlemstidningen från ILCO och trots mycket oangenämt att läsa om gav den också en del hopp och tillförde en del nytt.. men jag svänger snart igen..

Idag ska vi ut o picknicka på Tjörn, Sundsby säteri med andra ord.. Ska bli nice! Vem vet när vi kommer dit nästa gång? Gäller att ta vara på tillfällena.. nog för att solen lyser med sin frånvaro men vi löser det med en god fika o massa varm choklad.. o två varma vovvar (shih tzu användes ju som "värmedynor" en gång i tiden i tibet.. bara en sån sak.. de är rätt varma faktiskt.. ) o värma oss emot.. ikväll ska vi ut o käka med brorsan och hans sambo som fyllt år.. ska bli trevligt det med, jag ser fram emot en kväll utan att behöva tänka för mycket på allt som komma skall, vad det än må vara..

Surfade runt och hittade en massa trevliga kurser jag vill gå också.. grafisk design, reklam, studioporträtt, frisör.. det finns så mycket jag vill men magen har hittils satt stopp för alla dessa planer.. den och ekonomin är ingen bra kombination.. men kanske blir det ändring på det snart?? Vågar jag ens tänka tanken..? Idéer har jag inte ont om i alla fall! Det är att sätta dem i verket som varit problemet hittils, då jag helt enkelt inte klarat av det pga magen.. men den ska inte styra mitt liv för evigt jag hoppas ju att jag tar de första stapplande stegen mot en ljusare framtid snart.

"don´t tell me my pain is pleasure, you, you haven´t got a clue.. I, I wanna cry but I don´t make a sound.."

Nedräkning

Inatt sov jag. Melatonin är bra skit! Somnar man bara vaknar man inte så lätt. Drömmer inte lika mycket hemska drömmar heller. BRA! Jag behöver inte fler hemska drömmar men jag behöver verkligen sova. Drömma hemska grejer gör jag så bra ändå - i vaket tillstånd! Natten är till för att läka och bearbeta - inte för att ha mer ångest...

Lyackades väl lugna mig lite grann igår kväll, efter det psykbryt jag fick när mamma kom hit. Grinade och skällde om vartannat. Vill inte känna så, vill inte vara sån, vill inte tynga min omgivning med min skit. Men av nån anledning lyckas jag inte så bra. Mina nära är de som får stå ut med mest. Det borde vara tvärtom. Jag borde vara kärleksfull och tillgiven och bara visa dem hur mycket de betyder för mig, men istället blir de mitt bollplank för fan och hans moster.

Fick ett sms igår. Från min morbror. Rohland. Det var nåt nytt. Att han stavade sitt namn så? Det visste jag inte. Min morbror som jag haft med mig mina trettio år i livet. Skumt. Han hade stavat mitt namn fel också. Med "k". Hur mycket vet man om sin släkt egentligen? Fåniga saker att störa sig på, men jag trodde verkligen han stavade Roland som jag precis stavade det. Utan H. Hur som helst. Han önskade mig lycka till med operationen och tillfrisknandet.. har aldrig fått SMS från honom förut. Gav mig ännu mer ångest, men det borde få mig att känna mig glad att han bryr sig. Det kändes mer som en dödsdom. Jag vet, min hjärna funkar inte riktigt som den ska just nu. Det kanske kommer. Just nu kopplar den dock det mesta helt fel...

Men det är fredag. Ska fokusera på andra saker.. ringa o höra om min ring är klar kanske? Vill ha med den till Stockholm.. inte lämna den hemma. Bad omen. De skulle ta in den. Den har varit för stor ända sen förlovningen o den glider av mig i vatten.. så jag bestämde att ta in den. Kanske dumt om jag ska opereras o fingrarna svullnar men nu är det försent. Den är redan inlämnad. Skulle vara klar på ett par dar men det verkar ju inte så.. :-/