Puh, det har varit ännu en tuff natt. Fick nog ungefär en timmes effektiv sömn. Efter tjugo över fyra när sonen ÄNTLIGEN slocknade på mitt bröst. Jises, vilken natt säger jag bara. Tokskrik från elvatiden till fyra. Maken var ute och gick med honom en sväng innan dess för att jag skulle få sova, men då hade jag dottern som envisades med att hon var mörkrädd klängandes på mitt bröst istället och sov inte en blund.
Provade allt vi testat hittils med sonen. Chamomilla D6 som haft effekt de senaste nätterna fram på småtimmarna (även om den inte funkat på förnatten så att säga) i kombo med att han fått amma och somnat på min mage... funkade inte... R37 i samma kombo var det som tillslut fick honom att slockna några timmar innan han vaknade igen med ett tjut och det var bara att pallra sig upp (maken jobbade hemma tack och lov!) vid sextiden för att inte väcka dottern som sov alldeles intill. Helt otroligt att hon inte vaknat oftare än hon faktiskt gjort. Dessvärre blir humöret inte tiptop när hon väl går upp på morgonen, så det märks att hon drabbas av skrikigheten även om hon inte är helvaken när han håller på. Det stör helt klart.
Hur som helst. Hade bra gärna gått och lagt mig nu.. men magen sätter stopp. Besök ikväll känns tufft men samtidigt väldigt roligt för jag ser fram emot att träffa min bror och hans familj. Det var ett tag sen sist om man säger så. Sjukdomar har satt stopp för att vi setts tidigare och alla middagar och kalas, både hos dem och hos oss har liksom skitit sig i sista sekund. Nu hoppas jag att alla håller sig krya tills ikväll och att det blir en lyckad "tillställning" trots allt! Jag håller mina tummar och tår att lilleman inte bestämmer sig för att vakna på samma humör som han gjort de senaste veckorna.. och ifall han är på det humöret att han i alla fall inte skriker hela tiden. Det vore rätt jobbigt faktiskt. Men.. det är bara att gilla läget. Vänja sig vid att det är så det är just nu. Det låter så enkelt, men känns så förbaskat tufft. Jag fasar lite för när vi skall upp till Stockholm på sjukbesök igen. Om han har hållit på såhär större delen av natten kommer det bli en tuff resa även om vi löser av varandra rent körmässigt jag och maken. Det där besöket närmar sig med stormsteg.
Nåja, nog gnällt. Jag hoppas kvällen blir kalas och att Olivia får lekt av sig med sina favoritkusiner :)
Sen hoppas jag att maten går att äta och att tröttheten inte drar ner mig innan det är dags att kojsa igen. Då hoppas jag att lilleman är lika trött som jag, fast jag tvivlar med tanke på att han sovit större delen av dagen nu...
Provade allt vi testat hittils med sonen. Chamomilla D6 som haft effekt de senaste nätterna fram på småtimmarna (även om den inte funkat på förnatten så att säga) i kombo med att han fått amma och somnat på min mage... funkade inte... R37 i samma kombo var det som tillslut fick honom att slockna några timmar innan han vaknade igen med ett tjut och det var bara att pallra sig upp (maken jobbade hemma tack och lov!) vid sextiden för att inte väcka dottern som sov alldeles intill. Helt otroligt att hon inte vaknat oftare än hon faktiskt gjort. Dessvärre blir humöret inte tiptop när hon väl går upp på morgonen, så det märks att hon drabbas av skrikigheten även om hon inte är helvaken när han håller på. Det stör helt klart.
Hur som helst. Hade bra gärna gått och lagt mig nu.. men magen sätter stopp. Besök ikväll känns tufft men samtidigt väldigt roligt för jag ser fram emot att träffa min bror och hans familj. Det var ett tag sen sist om man säger så. Sjukdomar har satt stopp för att vi setts tidigare och alla middagar och kalas, både hos dem och hos oss har liksom skitit sig i sista sekund. Nu hoppas jag att alla håller sig krya tills ikväll och att det blir en lyckad "tillställning" trots allt! Jag håller mina tummar och tår att lilleman inte bestämmer sig för att vakna på samma humör som han gjort de senaste veckorna.. och ifall han är på det humöret att han i alla fall inte skriker hela tiden. Det vore rätt jobbigt faktiskt. Men.. det är bara att gilla läget. Vänja sig vid att det är så det är just nu. Det låter så enkelt, men känns så förbaskat tufft. Jag fasar lite för när vi skall upp till Stockholm på sjukbesök igen. Om han har hållit på såhär större delen av natten kommer det bli en tuff resa även om vi löser av varandra rent körmässigt jag och maken. Det där besöket närmar sig med stormsteg.
Nåja, nog gnällt. Jag hoppas kvällen blir kalas och att Olivia får lekt av sig med sina favoritkusiner :)
Sen hoppas jag att maten går att äta och att tröttheten inte drar ner mig innan det är dags att kojsa igen. Då hoppas jag att lilleman är lika trött som jag, fast jag tvivlar med tanke på att han sovit större delen av dagen nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar