Trots

Min dotter håller på att göra mig smått galen för tillfället. Jag vet inte om det handlar om en tidig tvåårstrots eller vad som försiggår, men sedan hon tillfrisknade från sina sjukdomar under julhelgerna har hon visat sin korta stubin och kassa humör mer ofta än sällan. Får hon inte som hon vill slänger hon sig på golvet (gärna med huvudet före, baklänges) och SKRIKER så det står härliga till och slår lock för öronen. Förstår man inte på Direkten vad hon Menar slänger hon sig på golvet och SKRIKER. Vill hon inte äta, gå, leka, sova, ta på sig kläder, ta av sig kläder, vad som nu kan vara fel när det nu må vara HON SKRIKER så det står härliga till. Gör sig lealös, grinar.. Herrejises, vi har visst fått ett litet minimonster här hemma. Jag hoppas det är en snabbt övergående period som drabbat henne för det här var nog fanimej det otrevligaste jag haft att göra med hittils. Vart man än läser inser man att det är helt normalt. Att det är "Bra" att trotsa. Det hör till utvecklingen. Ok, det köper jag. Men på det här viset? Kunde hon inte hittat något annat sätt att trotsa på. Som inte är lika påfrestande för själen... Att prata vett med henne när hon är på det humöret (och det går från toppen till botten på nolltid) är ett helt omöjligt uppdrag. Att gapa på henne gör bara saken värre. Att avleda kan funka tillfälligt, men problemet uppstår lika fort som det försvann igen...   att ge med sig, helt fel taktik...

Japp, jag känner mig smått uppgiven. Att man kan lägga så mycket energi på att bråka?! Jag som inte vill bråka... :( Försökt visa mig från den pedagogiska sidan, men funkar det? Icke. Nåja, det är väl bara en sån period. Som sagt. Jag hoppas den ger med sig snart. Det vore roligare för alla parter om vi kunde lägga energin på trevligare saker. Som att leka. Busa. Inte bråka helt enkelt.