Det är väl inte direkt någon hemlighet att mitt tålamod inte är längre än dit ögat kan nå. Har väl egentligen aldrig varit, MEN sedan jag fick Olivia har tålamodet prövats gång på gång. Det har blivit bättre. Framförallt när det gäller henne. Man har liksom inget val. JAG har inget val. För utan tålamod kommer man inte så långt med en liten. Speciellt inte när den lilla börjar visa sin egen vilja och trots. Då gäller det liksom att hålla huvudet kallt. Där har jag återigen prövats till fördärv. Maken säger att han är imponerad "med tanke på hur lite tålamod jag egentligen har..." Hah! Jag tackar jag ;-)
Hur som helst. För tillfället är det matstrejkt med stort M som står på agendan. Nog för att hon alltid varit lite (läs mycket) svår med maten, i perioder lite bättre, i fler perioder lite sämre. När hon av någon anledning inte mått prima, före, under eller efter sjukdom har det alltid varit som att börja om från noll igen. Den här gången har det jämförelsevis varit ren och skär katastrof. Sjukdomarna har avlöst varandra och hon har aldrig riktigt kommit ikapp med maten däremellan. Ett långt maraton av matprotest med andra ord. Att försöka visa tålamod och låta henne göra saker i egen takt funkar inte. Testat och struket sedan länge. Hon äter inte alls om hon själv får välja. Att äta när vi äter funkar inte heller. Resultat av det är en skrikig och grinig måltid för oss alla med resultat att vi slänger i oss maten för att försöka få henne att bli lugn. Att leka fram matlust är det som hittils funkat bäst men som inte håller i längden. Att krypa omkring med mattallriken på golver är liksom ingen hållbar strategi. Inte vidare psykologisk heller för den delen. Men på något sätt gör man tillslut det som krävs för att få i henne lite näring. Om så näringen enbart ska bestå av smörgåsrån med ost. Jag intalar mig att det vänder. Att sätta tydliga gränser hjälper inte heller för hon bryr sig inte om dem. OK, tar vi bort maten skiter hon i att äta. Hon visar ingen hunger tre timmar senare ändå. Nu gör jag det som alla säger att jag inte ska göra och försöker helt enkelt få henne att tycka att det är roligt att äta igen. Om det så skall innebära att jag får krypa på alla fyra ett tag till..
Att själv må dåligt och ständigt utsättas för prövningar är kanske inte den mest optimala förutsättningen för att själv bli bättre - men å andra sidan. Var sak har sin tid. Mår hon bra mår jag bättre. Mår hon dåligt mår jag sämre. Det är bara att gilla läget. Hoppas att någon tillslut bestämmer sig för att belöna ansträngningarna med lite flyt.
Hur som helst. För tillfället är det matstrejkt med stort M som står på agendan. Nog för att hon alltid varit lite (läs mycket) svår med maten, i perioder lite bättre, i fler perioder lite sämre. När hon av någon anledning inte mått prima, före, under eller efter sjukdom har det alltid varit som att börja om från noll igen. Den här gången har det jämförelsevis varit ren och skär katastrof. Sjukdomarna har avlöst varandra och hon har aldrig riktigt kommit ikapp med maten däremellan. Ett långt maraton av matprotest med andra ord. Att försöka visa tålamod och låta henne göra saker i egen takt funkar inte. Testat och struket sedan länge. Hon äter inte alls om hon själv får välja. Att äta när vi äter funkar inte heller. Resultat av det är en skrikig och grinig måltid för oss alla med resultat att vi slänger i oss maten för att försöka få henne att bli lugn. Att leka fram matlust är det som hittils funkat bäst men som inte håller i längden. Att krypa omkring med mattallriken på golver är liksom ingen hållbar strategi. Inte vidare psykologisk heller för den delen. Men på något sätt gör man tillslut det som krävs för att få i henne lite näring. Om så näringen enbart ska bestå av smörgåsrån med ost. Jag intalar mig att det vänder. Att sätta tydliga gränser hjälper inte heller för hon bryr sig inte om dem. OK, tar vi bort maten skiter hon i att äta. Hon visar ingen hunger tre timmar senare ändå. Nu gör jag det som alla säger att jag inte ska göra och försöker helt enkelt få henne att tycka att det är roligt att äta igen. Om det så skall innebära att jag får krypa på alla fyra ett tag till..
Att själv må dåligt och ständigt utsättas för prövningar är kanske inte den mest optimala förutsättningen för att själv bli bättre - men å andra sidan. Var sak har sin tid. Mår hon bra mår jag bättre. Mår hon dåligt mår jag sämre. Det är bara att gilla läget. Hoppas att någon tillslut bestämmer sig för att belöna ansträngningarna med lite flyt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar