Så var titeln på en artikel jag fastnade lite för. En artikel skriven om en tjej som lider av svår IBS. Så svår att hon sedan 3 år tillbaks har sjukersättning och av många uppfattas som negativ. Länkar till artikeln här:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/det-ar-som-att-ha-magsjuka-varje-dag_8270766.svd
Det jag fastnade för var delvis känslan av att inte ha ett "normalt socialt liv" på grund av tarmebsvären. En känsla jag definitivt kan relatera till och som jag vet att många därute också känner igen. Däremot var det några andra saker som fick mig att reagera på ett inte lika förstående sätt. Dels biten där hon beskriver hur hennes läkare har sagt att hon nått botten och förmodligen inte kommer bli bättre men heller inte sämre. Hur kan man som läkare säga nåt så idiotiskt? Att någon inte KAN bli bättre? I min värld kan vilja och motivation styra mycket. Man blir inte frisk av det, men man blir heller inte sämre av att någon talar om att det faktiskt alltid finns en gnutta hopp. Hur kan man som läkare säga något så idiotiskt? Det gör ju att man tar hoppet från en människa bara sådär. Det stör mig. Ja, jag har mina egna tankar och uppfattningar. Man kan alltid bli bättre. Man kan alltid bli sämre. Men man ska ALDRIG säga ALDRIG.
Jag tror inte heller att jag kommer bli helt frisk. Jag har fått en tarm som inte funkar som den ska och jag har dragits med den sedan jag föddes. Den har under åren inte blivit bättre, tvärtom, men jag tror ändå att jag kan må bättre än vad jag gör nu. Det gäller ju bara att hitta rätt knappar att trycka på. Rätt åtgärder.. att bara sätta sig rätt upp och ner och säga att jag kommer aldrig bli bättre.. hur bra blir det? Inte alls. Men jag förstår att det är lätt att hamna där. Enda anledningen till att jag inte gjort det själv är väl att viljan att få en bättre fungerande tarm, en lite mer välfungerande tillvaro och ett mycket lättare socialt liv är alldeles för stark för att bara ge upp. Trots att åren går och går. Någon gång ska väl solen ändå lysa på mig med?
Jag blev inte bra av min sns. Det blev jag inte. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om att den kan förbättra min situation ytterligare. Kanske krävs det något mer ingrepp, någon mer behandling för att den skall fungera så optimalt som möjligt. Jag lägger inte mindre tid på magen. Har inte mindre ont än innan. MEN en stor skillnad: jag behöver inte ligga upp och ner varje dag, flera gånger om dagen för att gå på dass. För att få ut gaser. Jag behöver göra andra saker istället, men att inte behöva ligga upp och ner.. bara det i sig är ju en liten vinst, eller hur? Jag ångrar inte att jag gjorde min operation. Definitivt inte. Däremot hade jag önskat att den hjälpt mig mer, men det är två skilda problem.. eller hur? Jag väljer att se varje litet steg som förändrar situationen till det bättre som ett steg i rätt riktning. Oavsett om jag lägger lika mycket tid eller vissa dagar har mer ont än jag hade innan. Jag försöker hitta en rutin som passar mig och som jag kan leva efter NU. Den förändras ju. Hela livet består av förändring. Inget är varaktigt och förblir det samma år ut och år in. Man får anpassa sig bäst man kan efter det som råder just nu. Det är väl det jag försöker... och det är det som stör mig med den här intervjun. Jag önskar att jag kunde få den här tjejen att använda sin envishet och sitt jävlaranamma till att inte ge upp utan fortsätta tro på en förbättring. Kanske byta till en lite mer positiv läkare som inte ger upp utan fortsätter leta efter lösningar. Men å andra sidan.. men måste ju vara lite av sin egen läkare också, det går inte att lägga allt ansvar på någon yttre person. De kommer aldrig förstår hur vi har det. Om de inte själva blir drabbade förstås. "Man kan aldrig bli så dåliga att man inte blir sämre om någon säger till en hur dåligt man ser ut att må... "
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/det-ar-som-att-ha-magsjuka-varje-dag_8270766.svd
Det jag fastnade för var delvis känslan av att inte ha ett "normalt socialt liv" på grund av tarmebsvären. En känsla jag definitivt kan relatera till och som jag vet att många därute också känner igen. Däremot var det några andra saker som fick mig att reagera på ett inte lika förstående sätt. Dels biten där hon beskriver hur hennes läkare har sagt att hon nått botten och förmodligen inte kommer bli bättre men heller inte sämre. Hur kan man som läkare säga nåt så idiotiskt? Att någon inte KAN bli bättre? I min värld kan vilja och motivation styra mycket. Man blir inte frisk av det, men man blir heller inte sämre av att någon talar om att det faktiskt alltid finns en gnutta hopp. Hur kan man som läkare säga något så idiotiskt? Det gör ju att man tar hoppet från en människa bara sådär. Det stör mig. Ja, jag har mina egna tankar och uppfattningar. Man kan alltid bli bättre. Man kan alltid bli sämre. Men man ska ALDRIG säga ALDRIG.
Jag tror inte heller att jag kommer bli helt frisk. Jag har fått en tarm som inte funkar som den ska och jag har dragits med den sedan jag föddes. Den har under åren inte blivit bättre, tvärtom, men jag tror ändå att jag kan må bättre än vad jag gör nu. Det gäller ju bara att hitta rätt knappar att trycka på. Rätt åtgärder.. att bara sätta sig rätt upp och ner och säga att jag kommer aldrig bli bättre.. hur bra blir det? Inte alls. Men jag förstår att det är lätt att hamna där. Enda anledningen till att jag inte gjort det själv är väl att viljan att få en bättre fungerande tarm, en lite mer välfungerande tillvaro och ett mycket lättare socialt liv är alldeles för stark för att bara ge upp. Trots att åren går och går. Någon gång ska väl solen ändå lysa på mig med?
Jag blev inte bra av min sns. Det blev jag inte. Men jag har ännu inte gett upp hoppet om att den kan förbättra min situation ytterligare. Kanske krävs det något mer ingrepp, någon mer behandling för att den skall fungera så optimalt som möjligt. Jag lägger inte mindre tid på magen. Har inte mindre ont än innan. MEN en stor skillnad: jag behöver inte ligga upp och ner varje dag, flera gånger om dagen för att gå på dass. För att få ut gaser. Jag behöver göra andra saker istället, men att inte behöva ligga upp och ner.. bara det i sig är ju en liten vinst, eller hur? Jag ångrar inte att jag gjorde min operation. Definitivt inte. Däremot hade jag önskat att den hjälpt mig mer, men det är två skilda problem.. eller hur? Jag väljer att se varje litet steg som förändrar situationen till det bättre som ett steg i rätt riktning. Oavsett om jag lägger lika mycket tid eller vissa dagar har mer ont än jag hade innan. Jag försöker hitta en rutin som passar mig och som jag kan leva efter NU. Den förändras ju. Hela livet består av förändring. Inget är varaktigt och förblir det samma år ut och år in. Man får anpassa sig bäst man kan efter det som råder just nu. Det är väl det jag försöker... och det är det som stör mig med den här intervjun. Jag önskar att jag kunde få den här tjejen att använda sin envishet och sitt jävlaranamma till att inte ge upp utan fortsätta tro på en förbättring. Kanske byta till en lite mer positiv läkare som inte ger upp utan fortsätter leta efter lösningar. Men å andra sidan.. men måste ju vara lite av sin egen läkare också, det går inte att lägga allt ansvar på någon yttre person. De kommer aldrig förstår hur vi har det. Om de inte själva blir drabbade förstås. "Man kan aldrig bli så dåliga att man inte blir sämre om någon säger till en hur dåligt man ser ut att må... "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar