Jag blir smått mörkrädd över alla de mail jag får. Alltså, inte mörkrädd för att jag får mail utan på grund av att jag får dem - det innebär att sjukvården misslyckats i sin uppgift att ta hand om och hjälpa alla dessa människor (inklusive mig själv) med den här typen av problem. Jag talar om tarmproblem av det värre slaget- de som inte går att diagnostisera med något så "enkelt" som Crohns eller Ulcerös Kolit (nu menar jag inte att dessa är enkla sjukdomar, tvärtom. Det jag menar är att det är lättare att ha en diagnos där man vet hur behandlingsstrategin ser ut). de som inte blir bättre med vare sig läkemedel eller operativa ingrepp. De som leder till smått invalidiserande problem och som tillslut sopas under mattan då man inom sjukvården inte lyckas lösa dem. Man förvärrar och vill sedan inte ta på sig konsekvenserna för sina misslyckanden.
Det är inte en gång jag fått höra att "det här är på experimentbasis" själv. Vad gör man som patient? Man ställer villigt upp. Tro mig, när man når en viss gräns gör man faktiskt VAD SOM HELST för att bli bättre. Nåja, nästan vad som helst i alla fall. Man litar på dem som man tror vet bättre än man själv gör - i de flesta fall läkarna. När de misslyckas och man själv inte är stark nog att gå vidare, då uppstår stora problem. Det är väl här jag kommer in i bilden. Får så många mail av så många trasiga människor, både fysiska och psykiska problem - men de har alla en gemensam nämnare - en trasig tarm. Problemen skiljer sig åt på många vis. Några mer eller mindre lika mina egna. Men den gemensamma nämnaren är också att de alla blivit illa behandlade av sjukvården. Den som skall vara till för att hjälpa oss. Detta smärtar något enormt. Jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa. Jag inser att behovet är enormt. Men jag är ju bara människa. En liten människa med stora tarmproblem själv. Jag gör så gott jag kan för att tipsa och råda och stötta, men ibland räcker jag inte till. Det gör mig ont.
Min önskan är såklart att det snart skall bli någon form av integration mellan skolmedicinen och den alternativa vården. Att man lär sig samarbeta över gränserna och att läkarna ser till sina patienters bästa hellre än till kostnader, prestige och fina omskrivningar. Kanske vore det en idé att återinföra det system som en gång existerade i Kina - där läkarna fick betalt för att hålla sina patienter friska.. det vore något det!
Det är inte en gång jag fått höra att "det här är på experimentbasis" själv. Vad gör man som patient? Man ställer villigt upp. Tro mig, när man når en viss gräns gör man faktiskt VAD SOM HELST för att bli bättre. Nåja, nästan vad som helst i alla fall. Man litar på dem som man tror vet bättre än man själv gör - i de flesta fall läkarna. När de misslyckas och man själv inte är stark nog att gå vidare, då uppstår stora problem. Det är väl här jag kommer in i bilden. Får så många mail av så många trasiga människor, både fysiska och psykiska problem - men de har alla en gemensam nämnare - en trasig tarm. Problemen skiljer sig åt på många vis. Några mer eller mindre lika mina egna. Men den gemensamma nämnaren är också att de alla blivit illa behandlade av sjukvården. Den som skall vara till för att hjälpa oss. Detta smärtar något enormt. Jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa. Jag inser att behovet är enormt. Men jag är ju bara människa. En liten människa med stora tarmproblem själv. Jag gör så gott jag kan för att tipsa och råda och stötta, men ibland räcker jag inte till. Det gör mig ont.
Min önskan är såklart att det snart skall bli någon form av integration mellan skolmedicinen och den alternativa vården. Att man lär sig samarbeta över gränserna och att läkarna ser till sina patienters bästa hellre än till kostnader, prestige och fina omskrivningar. Kanske vore det en idé att återinföra det system som en gång existerade i Kina - där läkarna fick betalt för att hålla sina patienter friska.. det vore något det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar