Räcker inte till

Efter den trevliga mammafikan igår gick magen som bekant åt skogen. Ännu värre blev det. Ju längre dagen gick desto värre blev det. Var väl i och för sig inte så oväntat, men ändå. Man hoppas ju alltid på smärre mirakel även om man vet med sig att mirakel sker rätt sällan. Nåja, jag vidhåller att det fick vara värt det. Ibland får man helt enkelt köra över sin värk och låta det gå åt skogen - eller något i den stilen. Fördelen med en fika och trevligt sällskap är ju att det faktiskt ger poäng på pluskontot vad gäller det psykiska måendet och inte bara kostar på det fysiska måendet. Det är väl det som är skillnaden mellan att ta träffa vänner och pressa sig så till den gräns att man tillslut spricker ihop och går sönder. Nu talar jag om hur det var när jag fortfarande jobbade. Jag önskar fortfarande att jag snart blir såpass bra igen att jag åtminstone kan återgå till någon form av deltidsjobb - men mitt mående måste bli bättre först och då talar vi i främsta hand om dessa icke fungerande kroppsliga funktioner som ställer till det så in i h-e för mig.

Att gå med värk varje dag (och hemsk sådan) det kostar på krafterna. Jag får många gånger höra att "jag kanske glömmer smärtan" när jag kommer mig ut och har det trevligt- men där är något jag måste säga emot. Jag gör inte det. Jag glömmer inte min smärta. Tro mig, jag har försökt. Jag har inte bara försökt att glömma genom att ignorera, jag har försökt aktivt, genom hypnos, avslappningsövningar, yoga..  men det vill sig inte. Nog för att dessa är bra redskap men när man har ett fysiskt fel som hela tiden gör sig påmint..  så är det inte så lätt. Man kan ha trevligt och skjuta undan smärtan längre bak i skallen, men man kan inte få den att försvinna. Och man vet med sig att det blir bakslag när man måste ta tag i eländet igen. Det är väl det som är ett av de största problemen, och en av de saker som ställer till det när man vill planera in "roliga" grejer.

Vaknade vid halv fem imorse av att lillan gnydde. Gick upp halv sex. Brädpass nån timme sen ut med hundarna. Stress, stress. Hem igen för att maken skulle komma iväg till jobbet i tid. Försöka få rätsida på magen som jag misslyckats med under första passet. Hade tänkt hinna med så mycket men jag räcker inte till. Det får bli en sak i taget. Synd bara att man vill så mycket mer än vad man mäktar med. På dagens schema har jag plitat in både städning, avsluta en av mina oljemålningar, baka en ny kaka (varför?) ta hand om o gosa med lillan, fixa lunch åt maken, leka med vovvarna o gå ut med dem.. tja, det blir lätt en heldag. O jag är redan slut. Åldern börjar ta ut sin rätt ;)