Kärlek!

Det ordet var det första som ploppade upp i min skalle när jag såg min lilla för första gången. Första gången jag hörde henne skrik och första gången jag fick se detta kladdiga, tillknycklade lilla knyte. Sedan dess har ordet "kärlek" med allt vad det innebär ploppat upp i skallen dagligen. I en form som inte går att beskriva med ord.

Kärleken till ett barn är den största av allt. Det går verkligen inte att förstå eller sätta sig in in förrän man är där. Man kan försöka föreställa sig och tro att man förstår (det gjorde i alla fall jag) men det går verkligen inte att jämföra med den verkliga känslan då man faktiskt har en liten att ta hand om. En liten som plirar på en med stora, nyfikna oförstörda ögon - som ler när hon ser en och som tjuter av skratt när man blåser henne på magen. DET är kärlek och DET gör min dag. Oavsett hur jävligt jag mår för övrigt, hur ont jag har..  den där lilla krabaten som faktiskt är min dotter hon får mig att känna glädje även då det mesta går emot. Vad kan väl slå en sådan sak? Att se hur hon varje dag lär sig nya saker, gör nya framsteg - hur lycklig HON blir över att göra dessa små nya framsteg. Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort steg gör Olivia och ett stort steg för mig :)

Ja, kärleken till ett barn är det finaste som finns. I min värld i alla fall. Nog för att jag är lite skadad på den fronten kanske, men jag är glad att jag har fått den "skadan" i så fall. Det finns värre saker här i livet.