Då damp den alltså ner i brevlådan igår. Till min stora förvåning bör tilläggas. Efter samtalet med sköterskorna på avdelningen trodde jag ju inte jag skulle få någon innan det här året är slut. Jag hade fel med andra ord. Ibland kan man bli glad för det med. Idag är jag det.
Sen vart det leder..? Som vanligt är det bara att vänta och se. Kanske blir jag bättre, kanske blir jag sämre, kanske händer ingenting. Allt är som vanligt på experimentbasis. Men vad gör man inte...
Min mage har varit åt helvete sista veckan och igår var inget undantag. Lillan var dessutom grinig efter den långa mysiga fikan med mammagruppen och ville inte riktigt ge mig tid att ta hand om magen, vilket resulterade i massa resulax som fastnade i tarmen och kramper till följd av det. Inte så optimalt med andra ord! Hon vaknade dessutom två gånger inatt igen och däremellan sov hon väldigt oroligt. Att bli väckt halv fem när klockan står på halv sex är inte jättekul... :-/ men det är bara att gilla läget!
Igår var för övrigt inte bästa dagen i mitt liv! Morgonen var rent magmässigt sett en smärre pers, sen fortsatte det bara. Vi var sena iväg (pga att lillan gjorde numero två och kladdade ner alla sina kläder, gör om gör rätt!) och vädret var inte direkt tiptop. Pissregn och blåst av ungefär samma kaliber. Hittade först ingen bra parkering och vagnen jag hade med mig var inte den bästa (men den som går in i min lilla bil). När vi parkerat (efter mycket om och men) och jag höll på att försöka baxa ur vagnen ur bilen flög bildörren ur min hand (det blåste myyyyycket!) och smällde i bilen som stod bredvid mig. aJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! Ångest. Fy fan vad jag mådde. Det såg dessutom rätt illa ut, min dörr fick sig en rejäl bula och den andra (fina) bilen fick sig en smäll på handtaget.. trodde det var värre än det var men efter samtal med en mycket vänlig man (tack för det!) på telefon där jag förklarade vad som hänt och han hade tagit sig en kik fick jag vet att det bara var färgavlagringar från min bil som fastnat på hans handtag... puh! Bara min egen bil att bekymra mig för mao.. men man får vara glad för det!! Sån ångest jag hade där ett tag..
Ok, sen när jag skall hem ringer läkaren från kungälv och börjar prata brev från FK.. det här som jag tog upp häromdagen. Han hade heller inte fått något.. detta samtal kom lägligt nog när jag var påväg IN i bilen med vagnen igen. Bredvid en ny fin bil. Beslutade mig alltså att ta samtalet i lugn o ro inne i bilen och låta vagnen vara kvar utanför och bli pissblöt.. pest eller kolera? Ja, o sen fortsatte det med magen.. vad är väl en bal på slottet.. kallelsen väntade på mig när jag kom hem. I november blir det. Dags att sova på operationsbordet igen. Ingen stor grej men mer botox och högre upp i tarmen. Kirurgen har (tack o lov!) insett att det inte går att ge mig mer botox utan att söva mig eftersom jag har såna skador i tarmen och de den här gången tänker gå mycket högre upp i tarmen. Jag håller mina tummar o tår för att det går bra o inte leder till ännu ett bakslag!
Sen vart det leder..? Som vanligt är det bara att vänta och se. Kanske blir jag bättre, kanske blir jag sämre, kanske händer ingenting. Allt är som vanligt på experimentbasis. Men vad gör man inte...
Min mage har varit åt helvete sista veckan och igår var inget undantag. Lillan var dessutom grinig efter den långa mysiga fikan med mammagruppen och ville inte riktigt ge mig tid att ta hand om magen, vilket resulterade i massa resulax som fastnade i tarmen och kramper till följd av det. Inte så optimalt med andra ord! Hon vaknade dessutom två gånger inatt igen och däremellan sov hon väldigt oroligt. Att bli väckt halv fem när klockan står på halv sex är inte jättekul... :-/ men det är bara att gilla läget!
Igår var för övrigt inte bästa dagen i mitt liv! Morgonen var rent magmässigt sett en smärre pers, sen fortsatte det bara. Vi var sena iväg (pga att lillan gjorde numero två och kladdade ner alla sina kläder, gör om gör rätt!) och vädret var inte direkt tiptop. Pissregn och blåst av ungefär samma kaliber. Hittade först ingen bra parkering och vagnen jag hade med mig var inte den bästa (men den som går in i min lilla bil). När vi parkerat (efter mycket om och men) och jag höll på att försöka baxa ur vagnen ur bilen flög bildörren ur min hand (det blåste myyyyycket!) och smällde i bilen som stod bredvid mig. aJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! Ångest. Fy fan vad jag mådde. Det såg dessutom rätt illa ut, min dörr fick sig en rejäl bula och den andra (fina) bilen fick sig en smäll på handtaget.. trodde det var värre än det var men efter samtal med en mycket vänlig man (tack för det!) på telefon där jag förklarade vad som hänt och han hade tagit sig en kik fick jag vet att det bara var färgavlagringar från min bil som fastnat på hans handtag... puh! Bara min egen bil att bekymra mig för mao.. men man får vara glad för det!! Sån ångest jag hade där ett tag..
Ok, sen när jag skall hem ringer läkaren från kungälv och börjar prata brev från FK.. det här som jag tog upp häromdagen. Han hade heller inte fått något.. detta samtal kom lägligt nog när jag var påväg IN i bilen med vagnen igen. Bredvid en ny fin bil. Beslutade mig alltså att ta samtalet i lugn o ro inne i bilen och låta vagnen vara kvar utanför och bli pissblöt.. pest eller kolera? Ja, o sen fortsatte det med magen.. vad är väl en bal på slottet.. kallelsen väntade på mig när jag kom hem. I november blir det. Dags att sova på operationsbordet igen. Ingen stor grej men mer botox och högre upp i tarmen. Kirurgen har (tack o lov!) insett att det inte går att ge mig mer botox utan att söva mig eftersom jag har såna skador i tarmen och de den här gången tänker gå mycket högre upp i tarmen. Jag håller mina tummar o tår för att det går bra o inte leder till ännu ett bakslag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar