En orolig och stressig start på veckan

Det har varit en tuff helg. Magen har inte fått en plats i verkligheten på några dar. Har haft annat att bekymra mig för. Den har fått gå i dvala.. på gott o ont. Vissa saker i livet kräver mer uppoffringar än andra. Vissa av dem är värda allt.

Hade en skön och ganska avstressande dag i skidspåret med min älskade igår. Toppen att komma ut. Vilken dag. Första gången på länge som jag inte ens tog hand om magen på morgonen. Den gick som sagt i dvala.. den hade inget val. Det var en välbehövlig tur och vädret var kanon. Dessvärre trilla jag o slog mig rätt illa i svanskotan.. men det är sånt som går över, jag ska inte klaga.

Har haft en jobbig start på dagen. Fick självfallet avslag på remissen. Varför blir jag ens förvånad? Jag borde vara van.. men jag blir inte van! Man tror folk vill hjälpa till.. man tror att läkarna VILL att man ska bli frisk. Men allt handlar om pengar. ALLT. Fick svaret från vårdslussen idag att de inte utför SNS i Västra Götaland längre, vilket betyder att de heller inte får skriva remiss för denna behandling utanför länet. DE VET att den hjälper många - men VG regionen har gjort en utvärdering där de säger att den inte är tillräckligt kostnadseffektiv.. den går under forskning här.. alltså måste de sätta stopp för mig. Kvinnan på vårdslussen lovade hjälpa mig och kontaktade Östra Sjukhuset och de ansvariga där.. hon fick ett namn på en läkare som skulle kunna skriva en remiss för mig.. det hänger alltså på honom. Men hon trodde inte direkt det skulle bli så. Dessutom har jag inte hört av henne ännu.. hon lovade att återkomma med besked - oavsett vad det skulle bli idag.

Har tagit saken i egna händer. Ringt hela dagen. Till Östra. Pratat med över trettio olika personer. Alla hänvisar mig vidare. Tillslut kom jag nog till rätt person. På kirurgavdelningen. Hon lyssnade på mig, ovanligt trevligt måste jag säga för att vara VG. Hon satte upp mig på en telefontid. Sa att hon inte kan förstå varför de inte skulle hjälpa mig. Om de inte hjälper mig här måste de ju skicka mig vidare.. hon sa att jag inte skulle oroa mig, att läkaren är förstående och att hon tror att han kommer skriva en remiss. Jag är för rädd att tro. Jag hoppas, men jag vågar inte tro. Inte förrän jag är på den säkra sidan. Väntar fortfarande samtal från vårdslussen.. men jag tror inte att de kommer vara till nån större nytta.. Den som lever får se..

Magont har jag i alla fall.. nervöst och annat. Kan livet vara lätt nån gång? Det vore en dröm...