Det blev många timmar i telefon den här morgonen. Många samtal till diverse olika instanser och avdelningar. Inte mycket klokare blev jag för det. Om de över huvud taget hade någon susning om något var de duktiga på att dölja det. Den ena hänvisade till den andra som hänvisade till den tredje.
Det endag jag egentligen kom fram till var att jag står på kö för en kallelse till motilitetsenheten igen, det kommer ta ca en mån att få svar på manometrin (fast den eg är klar och bara väntar på att bli avläst av en läkare), min kirurg har skrivit in att jag ska ha en tid med professorn, men det verkar inte som någon sådan är inbokad. Jag har fått namn till dem som uppenbarligen ska ha koll, men ingen av dem får jag tag på.. fantastiskt med andra ord. Har fått nr till hans avdelning, för att kunna ringa och fråga dem direkt, men där har de ingen telefontid förrän imorgon em.. så vad har jag att komma med när min läkare (förhoppningsvis) ringer i em? Inte mycket alls. Det är som befarat. Ångest. Jag avskyr sånt här. Allt besvär till ingen nytta. Jo en hel lapp med massa nedklottrade avbockade telefonnummer.. om det är till någon tröst..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar