Det har varit en tuff natt. Trodde ett tag att jag inte skulle ta mig igenom den utan hjälp på sjukhus, men min vanliga envishet satte stopp för de funderingarna. Vid tretiden tog jag mig upp ur sängen (då hade jag legat hopkurad vänt o vritt mig i fyra timmar o inget hjälpte eller kändes bättre - det blev tvärtom bara sämre) la mig på brädan för att få tarmarna att flytta lite på sig. Hjälpte tillfälligt, en timme på brädan o tillbaks i sängen. Satte igång igen. Kramper, värk, ont ont ont.. tog en ipren. Blev lite bättre. Hjälpte mot molvärken men inte mot kramperna.
Kommer inte gå på vad som hände i detalj här. I alla fall inte nu. Men kanske en annan dag. En annan vecka. Jag får se. Just nu inget behov av att skriva av mig här. Det kanske kommer. Men inte nu. Nu ska jag ta en ipren till o hoppas att värken släpper. Försöka tänka på annat men det är svårt när det gör så satans ont. Det är liksom inte det lättaste att koppla bort. Å andra sidan.. man klarar mer än vad man tror. Jag gör det. Efter alla motgångar förväntar jag mig liksom inte längre att något ska gå smidigt. Den dagen det gör det.. kommer jag nog drabbas av en svår chock och inte våga tro på mirakel ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar