Jag blir så trött på mig själv. Fick ställa in middagen i onsdags för att jag mådde pyton. Var övertygad om att jag skulle må bättre om några dagar så vi bokade om. Till idag. Idag kommer och vad händer? Jag vaknar som bekant av en mage som håller på att spricka. Känns det som i alla fall. Tokvärker. Bestämmer mig dock för att genomföra middagen. Sånt jäkla personligt misslyckande att behöva ställa in igen. Mitt psyke har lite svårt för sånt där. Det är jobbigt att behöva göra andra besvikna. Min sambo inte minst. Vet ju att han ser fram emot sånt här. Speciellt då det var ett tag sedan vi träffade de här vännerna. Men vad gör man..?
Dagen knatade på. Det gör den fortfarande. Handlade lite grejer vi behövde till middagen som vi hade missat. Magen blev bara sämre. Käka lite hembakt tunnbröd o några chokladbitar. Magen i totalkaos. Långt innan första tuggan. Efter blev den, om möjligt, ännu sämre. Försökte ta hand om den ett par timmar. Vid två var det ett faktum, bara o ställa in. Visst, jag skulle säkert kunna plåga mig lipandes genom kvällen o springa mellan toagolvet o middagsbordet, men till vems nöje? Inte mitt i alla fall. Knappast Anders eller våra gästers heller. Bara o ställa in. Boka om igen o tampas med ångesten det innebär att återigen behöva sabotera lördagskvällen.
Blir så trött på mig själv. Att kroppen aldrig kan vara på min sida? Som den är nu. Det är nog den där hemskare veckan i månaden när det bara går rent åt skogen. Härligt med tanke på vad veckan har att erbjuda.. not. Många saker som ska göras o då är det en fördel om kroppen samarbetar lite. Kan jag knappast räkna med. Det är ju min kropp vi pratar om. Samarbeta? Någonstans försvann betydelsen av det ordet på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar