Det var ingen bra dag igår. Det där vattnet jag, dum som jag var, körde upp fastnade rejält och ställde till det i tarmen resten av dagen. Jag skojar inte. Det satt där det satt och blandade sig med massa luft som ställde till det högt upp i mellangärdet. Mådde fan efter sista målet på kvällen (middagen) och gick o la mig tiiiidigt. Ja, tiiidigt! Vi snackar tjugo i nio. Då är det bra illa..
Magen körde hela natten o ville inte ge sig. Låg o vände och vred och knådade min arma tarm men inget hände förutom att det bubblade o spände ännu mer. Dessutom var Olivia väldigt orolig inatt och trots att vi matade henne rätt sent igår kväll vaknade hon redan vid ett och ville ha mer mat. Somnade igen för att vakna vid fyra och då la jag henne hos mig, vartefter hon lugnade sig igen.
Maken skulle iväg på jobbresa redan halv sex imorse, vilket innebar att det blev en lite annorlunda morgon för mig, lillan o vovvarna. Lillan bestämde sig för att vara vaken när jag mådde som sämst vilket självfallet ställde till det en hel del i magen och sen ville hundarna ut såklart.. så nu sitter jag här igen med en mage som värker som skrutt.
Skippar vattnet idag men testar nitrosalvan.. än så länge ingen effekt. Vi får se vad det ger över dagen. Har inte märkt nån skillnad av botoxet heller, i alla fall inget markant. :(( Buhuuu... men än är hoppet inte ute!
Sitter o väntar på att klockan ska bli tio så jag kan ringa o terrorisera vårdkoordinatorn på östra igen. Eller ja, terrorisera och terrorisera. Be om svar på de frågor jag har och försöka få till en telefontid med kirurgen som skall sköta sns operationen.
Hittils idag har jag ju "Bara" ringt cirka tio samtal.. räkna ut vad det blir i telefonkö.. hua.. lääänge...
Skiter sig dessutom med spädbarnsmassagen då bilbarnstolen blev kvar i makens bil och jag dessutom känner att det inte kommer bli bra att ge sig iväg med lillan i eftermiddag med tanke på den natt som varit och med min egen mage.
--- pratar med op koordinatorn -- surprise, surprise inget besked än.. :( varför skall man må dåligt varje gång man försöker få besked av vården? Varför skall man behöva känna sig som en jobbig idiot när allt man vill är att bli frisk?
Läste i nåt nummer (från i år) i gastrokuriren om sambandet mellan "ibs och depression samt förändrat beteende". Jo, jag kan förstå att man ändrar sitt beteende efter magen, hur skall man annars klara av att hantera denna ständiga värk? Nu tror jag att det är detsamma med de flesta problem man har här i livet. Inte bara magar. Man anpassar sin förmåga utefter vad kroppen klarar av. Hur skall man annars överleva?
Magen körde hela natten o ville inte ge sig. Låg o vände och vred och knådade min arma tarm men inget hände förutom att det bubblade o spände ännu mer. Dessutom var Olivia väldigt orolig inatt och trots att vi matade henne rätt sent igår kväll vaknade hon redan vid ett och ville ha mer mat. Somnade igen för att vakna vid fyra och då la jag henne hos mig, vartefter hon lugnade sig igen.
Maken skulle iväg på jobbresa redan halv sex imorse, vilket innebar att det blev en lite annorlunda morgon för mig, lillan o vovvarna. Lillan bestämde sig för att vara vaken när jag mådde som sämst vilket självfallet ställde till det en hel del i magen och sen ville hundarna ut såklart.. så nu sitter jag här igen med en mage som värker som skrutt.
Skippar vattnet idag men testar nitrosalvan.. än så länge ingen effekt. Vi får se vad det ger över dagen. Har inte märkt nån skillnad av botoxet heller, i alla fall inget markant. :(( Buhuuu... men än är hoppet inte ute!
Sitter o väntar på att klockan ska bli tio så jag kan ringa o terrorisera vårdkoordinatorn på östra igen. Eller ja, terrorisera och terrorisera. Be om svar på de frågor jag har och försöka få till en telefontid med kirurgen som skall sköta sns operationen.
Hittils idag har jag ju "Bara" ringt cirka tio samtal.. räkna ut vad det blir i telefonkö.. hua.. lääänge...
Skiter sig dessutom med spädbarnsmassagen då bilbarnstolen blev kvar i makens bil och jag dessutom känner att det inte kommer bli bra att ge sig iväg med lillan i eftermiddag med tanke på den natt som varit och med min egen mage.
--- pratar med op koordinatorn -- surprise, surprise inget besked än.. :( varför skall man må dåligt varje gång man försöker få besked av vården? Varför skall man behöva känna sig som en jobbig idiot när allt man vill är att bli frisk?
Läste i nåt nummer (från i år) i gastrokuriren om sambandet mellan "ibs och depression samt förändrat beteende". Jo, jag kan förstå att man ändrar sitt beteende efter magen, hur skall man annars klara av att hantera denna ständiga värk? Nu tror jag att det är detsamma med de flesta problem man har här i livet. Inte bara magar. Man anpassar sin förmåga utefter vad kroppen klarar av. Hur skall man annars överleva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar