Hade ett bra samtal med min handläggare på FK igår. Ang handikappsersättningen jag sökt. Merkostnader pga min tarmsjukdom. Det blir en del om man säger så! Ett långt, men väldigt bra samtal trots allt. Hade väntat mig en betydligt vassare attityd sen första samtalet vi hade då jag fick banningar för att mitt läkarintyg inte kommit in. Nu, när hon läst läkarintyget, var tonen av ett helt annat slag. Medmänsklig? Nästan så man blir lite fundersam. Men det var bra. Jag behövde det igår.
Vart det leder vet jag ännu inte, FK har sina egna relger och sina egna sätt att se och räkna på saker o ting. Men det var i alla fall inte ett meningslöst samtal och nu har jag gjort vad jag kan. Mitt underlag var toppen tyckte hon och lätt att läsa av. Får beslut inom två månader och nu är det bara att vänta och se.
Det är dock rätt skrämmande att behöva sitta och berätta hela sin livssituation för en främmande människa som på något sätt skall bedöma ens funktionsnedsättning med detta som grund.. när de dessutom låter helt förfasade när man beskriver sin vardag.. då inser man liksom hur illa det faktiskt är. Illa är en grad i helvetet.. men på nåt sätt har man vant sig vid att livet är på det viset. Tänk den dag då man (förhoppningsvis!)slipper fungera på det här sättet och kan vara, utan att hela tiden känna sin överjävliga mage och utan att hela tiden behöva planera allt utifrån hur den fungerar - eller snarare hur den inte fungerar. Vilken dröm!
Vart det leder vet jag ännu inte, FK har sina egna relger och sina egna sätt att se och räkna på saker o ting. Men det var i alla fall inte ett meningslöst samtal och nu har jag gjort vad jag kan. Mitt underlag var toppen tyckte hon och lätt att läsa av. Får beslut inom två månader och nu är det bara att vänta och se.
Det är dock rätt skrämmande att behöva sitta och berätta hela sin livssituation för en främmande människa som på något sätt skall bedöma ens funktionsnedsättning med detta som grund.. när de dessutom låter helt förfasade när man beskriver sin vardag.. då inser man liksom hur illa det faktiskt är. Illa är en grad i helvetet.. men på nåt sätt har man vant sig vid att livet är på det viset. Tänk den dag då man (förhoppningsvis!)slipper fungera på det här sättet och kan vara, utan att hela tiden känna sin överjävliga mage och utan att hela tiden behöva planera allt utifrån hur den fungerar - eller snarare hur den inte fungerar. Vilken dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar