Pepparkakor bra för matsmältningen..

Jag läste faktiskt det nånstans nångång. Det går säkert att googla på det också om man vill ha mer information, men pepparkakor ska på nåt sätt vara bra för matsmältningen. Inte kakan i sig alltså utan kombinationen av kryddorna. Folk var smartare förr. De åt kött o plommon, asiaterna äter fisk och ingefära.. det finns liksom en anledning. Bröd med brödkryddor.. det är inte bara taget från ingenstans för att det smakar bra - det har ett syfte. Varje liten grej. Men vi har tappat bort det där idag. Kanske är det inte så konstigt folk mår som de mår o lider av ballongmage?

Själv är jag en fan av pepparkakskryddor. Kan gott värma ett glas havre, ris eller sojamjölk med massa kryddor i och sila av. Dricka det som det är och mums vad gott det är! Flytande pepparkaka kan man säga och eftersmaken därefter. Kan inte påstå att jag känner mig bättre i magen, men de säger ju att tankens kraft är stark.. att ingefära är bra råder inget tvivel om. Inte kanelens goda inverkan heller. Om man bortser från italienarna då eller vilka det nu var som vägrade sälja våra pepparkakor pga förgiftningsrisk för några år sen.. ja, kanel i för stora mängder är giftigt.. men knappast i form av pepparkakor. Då får man äta en jäkla massa. Jag skulle säkert kunna komma upp i de doserna som jag missbrukar denna krydda men what the f**K det känns som ett mindre problem i jämförelse med allt annat vi stoppar i oss, vare sig det sker av egen fri vilja eller inte!

Magen har i alla fall inte mått bättre sen jag började mitt pepparkaksmissbruk för det här året. Vet inte om den mått sämre heller egentligen. Den är bara konstant dålig så att säga. Det har blivit normalt i min värld. Jag har mina stunder när jag får passa på att göra det jag vill ha gjort för sen är det kört. Punkt. Det är min vardag. Det hjälper inte om det är nåt kul som väntar, det hjälper inte om vi är på semester, åker flygplan, käkar middag med goda vänner, är på bio, promenerar, springer, whatever.. magen lever sitt eget liv ändå. Långt ifrån mitt. Det konstiga är att jag aldrig vänjer mig. Efter dryga tio års helvete har jag ännu inte vant mig vid tanken att det är såhär mitt liv ser ut. Jag kämpar vidare och lever på hoppet. En dag ska jag bli bättre. Om inte bra så betydligt bättre i alla fall. Det ska jag bli, oavsett vad folk tycker eller tror. Jag är för envis för att inte bli det..