Det har varit några jobbiga magdagar de sista dagarna. Nog för att vi festat till det lite med vin och god mat (kanske lite för mycket av båda för att det ska vara bra) och nog för att vi inte skött de "Normala" dagsrutinerna som vi kanske borde. Jag. Men man tycker ju ändå att nån gång kunde man få en liten frist? Inte. Synden straffar sig själv. Så även denna gång. Hur trevligt man än har det håller magen inte med. Den ger sig väl tillkänna oavsett. Morgonen och dagarna som följer efter är alltid värst. Igår var en pizza och vinkväll me godis hos brorsan. Supermysigt. Supergott. Men magen vill bara jävlas. Nån gång önskar man att mirakel kunde ske. De gör ju det för jämnan. Kanske kommer turen till mig nån gång?
Idag är fars dag. Inte bättre för magbesvären. Ensam hemma med hundarna (som dessutom beslutade sig att börja med värsta hundfighten imorse o jag fick handgripligen gå in o sära på dem.. den lille var helt vansinnig och jag ska va glad att det inte blev större blodsutgjutelse på mina händer!) och alla tankar som mal i skallen. Inte bra för någon. Ikväll kommer i alla fall mamma över. Ska laga en födelsedagsmiddag åt henne. Hon fyller år idag. Nåt positivt i all deppighet. Vädret är inte direkt upplyftande heller.. men.. det är söndag. De brukar inte vara mina favoritdagar! Borde vart ner till farsans grav och lagt lite blommor idag. Har inte kommit mig för det än. Jobbigt. Kanske när Anders kommer hem, att vi kan åka tillsammans. Ska spendera förmiddagen med att göra lite mer positiva grejer som att förbereda kvällens middag. För att inte deppa ihop totalt i min ensamhet.
Kram på er allihop som fortfarande har en pappa vid livet att fira. Till alla er andra kan jag bara säga att tiden läker inte alla sår, men den gör dem lättare att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar