Listen to your gut

Det är många som skriver till mig och undrar vad det är för "hokus pokus" medel jag experimenterar med från USA. Eftersom jag känner att det finns en del att sätta sig in i innan man bestämmer sig för att testa vare sig det ena eller det andra bör den som är intresserad av detta på riktigt kolla in:

http://www.listentoyourgut.com/

Där står egentligen allt du behöver veta - och lite till. Sen gäller det (som med så mycket annat) att lyssna till sin egen magkänsla och gå på sin egen intuition. Det finns inte något som passar för alla och det som inte känns bra skall man heller inte utsätta sig för. Däremot krävs en viss uppoffring och en möjlig försämring för att kunna läkas från ett naturligt perspektiv. Mediciner (som de flesta vet vid det här laget) trycker ner problem och "lägger lite locket på" kroppens naturliga reaktioner. De botar sällan men de dämpar symtom, som oftast med tiden kräver fler mediciner i större mängder, det blir biverkningar i form av andra problem som i sin tur kräver andra mediciner och så är man inne i snurren..  det finns väl en anledning till att många av pensionärerna på hemmen idag får ca 11 piller per dag..  skrämmande siffra i mina öron!

Hur som helst. Kan inte påstå att jag blivit bra av de amerikanska medlen ännu, men å andra sidan har jag inte kunnat köra dem frekvent - det finns många olika aspekter att ta hänsyn till och flera olika sätt att angripa problemen och jag har valt att börja med de medel man intar oralt. Har inte varit lika flitig med att köra den rektala varianten. Detta på grund av att jag är fullkomligt beroende av en massa andra hjälpmedel som måste intas just denna (felaktiga) väg och skulle jag välja att köra den rektala varianten som exempelvis rectal fissure heal så skulle jag inte kunna fortsätta ta de medel jag idag är beroende av (förhoppningen är att jag skall kunna bli kvitt dem en vacker dag.. ). Varför? Jo, det är nämligen så att DMSO (dimethylsulfoxide) har en förmåga att transportera vidare alla ämnen det kommer i kontakt med vidare in i kroppen och blodbanan. Detta innebär ju i praktiken att om jag har rester kvar av exempelvis resulax (sorbitol) och senare tar en pipett med dmso blandning den vägen så skulle jag få sorbitol i blodomloppet - känns inte så bra. Detsamma gäller relaxit som innehåller bland annat hårdfett, makrogol, kaliumsilikat, natriumvätekarbonat, kaliumbitartrat och så vidare..  vill jag helst inte ha i blodbanan! Det är därför av största vikt att man inte har något på händerna (som tvålrester, parfym, mjukkräm eller liknande) när man hanterar dmso och att man använder sig av glas eller dylikt när man förvarar den.

Dock kan jag med gott samvete meddela att just oregano oljan faktiskt hjälper dels mot matsmältningsproblem (man måste då ta den i samband med mat och i ganska hög dos) samt mot jäsningar (gäller om man intar två till tre gånger per dag i högre dos än rek på förpackningen. Följ Jini´s anvisningar eller experimentera själv - jag har valt det senare. Även probiotikan från natren gör något även om jag inte kan säga så mycket om effekten ännu.

Magen idag? Inge vidare. Men jag hoppas den skall bli bättre under dagen.. 

Flitiga jag!

Jag tänker vara lite "skrytig" i det här inlägget. Skrev imorse att jag kände att jag inte räcker till. Så sant som det var sagt.

Har dock hunnit med mycket mer än jag hade räknat med hittils idag. Inte nog med att jag fick gått en sväng med mina mamma, vovvarna o lillan i spåret under förmiddagen - jag hann med att städa, baka och laga lunchlådor samt lunch åt mig själv också. Hann också med att plita lite på min tavla som börjar arta sig mer och mer (är faktiskt rätt nöjd med den om jag får säga det själv! Det här skulle ju vara ett skrytinlägg så då får jag väl säga det också.. ;) Ok, jag är ingen konstnär, men den blev bättre än de andra jag gjort och det är väl det som räknas. Man får ju jämföra med sina egna prestationer... ) Såååå... summa summarum känner jag mig rätt nöjd med vad jag åstadkommit den här dagen. Har den sista delen kvar, det vill säga att svabba av golvet - men det får vänta tills imorgon. Idag har jag gjort nog och känner att jag definitivt gjort mig värd av den stooora chokladbit som väntar på mig till kaffet i köket :) Förlåt, chokladbit(ar).

Imorgon är det fredag och det ser jag faktiskt fram emot. Skall bli skönt med lite helg, även om det inte gör så stor skillnad för egen del rent veckomässigt. Maken är hemma och hela familjen kan mysa ihop. Sånt gillar jag. Det är trots allt rätt tungt att dra hela lasset hemma när man går på knäna större delen av dagen. Det är många som påpekar att jag hinner med så förbannat mycket, att de inte kan förstå hur jag orkar och att de inte kan förstå hur jag orkar när jag mår så förbannat dåligt. Grejen är nog att egentligen orkar jag ju inte. Men det är mitt sätt att ta mig igenom dagen. Saker som inte kräver så mycket tankearbete. Jag kör tills kroppen säger stopp med besked. Då är det dags att ta hand om magen igen och inget annat blir gjort. Därför är det skön att köra så det ryker den tid jag faktiskt kan ägna mig åt annat. Makes sense? Antar att det inte gör det för en vanlig dödlig, men för mig är det ett sätt att överleva och få ut det mesta av dagen. Kvällen och eftermiddagen är inte direkt min bästa tid på dygnet..  :-/ 

Räcker inte till

Efter den trevliga mammafikan igår gick magen som bekant åt skogen. Ännu värre blev det. Ju längre dagen gick desto värre blev det. Var väl i och för sig inte så oväntat, men ändå. Man hoppas ju alltid på smärre mirakel även om man vet med sig att mirakel sker rätt sällan. Nåja, jag vidhåller att det fick vara värt det. Ibland får man helt enkelt köra över sin värk och låta det gå åt skogen - eller något i den stilen. Fördelen med en fika och trevligt sällskap är ju att det faktiskt ger poäng på pluskontot vad gäller det psykiska måendet och inte bara kostar på det fysiska måendet. Det är väl det som är skillnaden mellan att ta träffa vänner och pressa sig så till den gräns att man tillslut spricker ihop och går sönder. Nu talar jag om hur det var när jag fortfarande jobbade. Jag önskar fortfarande att jag snart blir såpass bra igen att jag åtminstone kan återgå till någon form av deltidsjobb - men mitt mående måste bli bättre först och då talar vi i främsta hand om dessa icke fungerande kroppsliga funktioner som ställer till det så in i h-e för mig.

Att gå med värk varje dag (och hemsk sådan) det kostar på krafterna. Jag får många gånger höra att "jag kanske glömmer smärtan" när jag kommer mig ut och har det trevligt- men där är något jag måste säga emot. Jag gör inte det. Jag glömmer inte min smärta. Tro mig, jag har försökt. Jag har inte bara försökt att glömma genom att ignorera, jag har försökt aktivt, genom hypnos, avslappningsövningar, yoga..  men det vill sig inte. Nog för att dessa är bra redskap men när man har ett fysiskt fel som hela tiden gör sig påmint..  så är det inte så lätt. Man kan ha trevligt och skjuta undan smärtan längre bak i skallen, men man kan inte få den att försvinna. Och man vet med sig att det blir bakslag när man måste ta tag i eländet igen. Det är väl det som är ett av de största problemen, och en av de saker som ställer till det när man vill planera in "roliga" grejer.

Vaknade vid halv fem imorse av att lillan gnydde. Gick upp halv sex. Brädpass nån timme sen ut med hundarna. Stress, stress. Hem igen för att maken skulle komma iväg till jobbet i tid. Försöka få rätsida på magen som jag misslyckats med under första passet. Hade tänkt hinna med så mycket men jag räcker inte till. Det får bli en sak i taget. Synd bara att man vill så mycket mer än vad man mäktar med. På dagens schema har jag plitat in både städning, avsluta en av mina oljemålningar, baka en ny kaka (varför?) ta hand om o gosa med lillan, fixa lunch åt maken, leka med vovvarna o gå ut med dem.. tja, det blir lätt en heldag. O jag är redan slut. Åldern börjar ta ut sin rätt ;) 

Mammafika

Kom mig iväg på mammafika med lillan idag. Så glad för det! Ett trevligt litet avbrott en grådaskig höstdag som denna. Tiden funkade ganska bra för oss dessutom. Ok, den tajmade inte jättebra med lillans förmiddagslur imorse, men å andra sidan är det inte lätt att tajma något efter hennes (ickebefintliga) sömnrutiner. Hon fick kort och gott sova klart (ca tjugo minuter?) innan jag matade henne och tog med henne för att träffa de andra mammorna och deras små bebisar som är, om inte på dagen, så på månaden lika gamla som Olivia.

Kul att träffa lite friska fläktar och prata med andra mammor. Dock gillade magen (som vanligt) inte att sitta stilla så länge. Det hjälper inte hur trevligt det är, den säger ifrån oavsett. Med kaka i magen och ännu mer kaka (sockerhög?) när jag kom hem bäddade det ju inte direkt för en bra eftermiddag.. och där är vi nu. Bakade dessutom en ny kaka (urgha! Har man inte hemma så ser man till att skaffa sig.. ??) som naturligtvis var tvungen att provsmakas. God dessutom.

Hur som helst. Magen åt skogen. Beställt mer probiotika (natren) från England efter tips från deras amerikanska tillverkare. Svindyr men jag hoppas den skall hjälpa mot jäsningarna i alla fall. Hade tänkt komma vidare på mina oljemålningar, men det bidde inte riktigt så. Eftermiddagen har jag fått ägna åt att ta hand om magen genom bollpass, promenad med lillan och en massa trampande på denna förbaskade (men absolut nödvändiga!) motionscykel. Tarmen vill sig inte ändå. Allt fastnar och tja, jag kunde mått mycket bättre. Skulle dock inte varit utan mammafikan med facit i hand. Det var ett trevligt avbrott och jag är stolt över mig själv som tog mig iväg! Dessa stunder får vara värda besväret (smärtan och tarmstrulet) de tillfällen som ges. Själen måste också få sig lite näring! 

Vidden av Tarmproblem

Jag blir smått mörkrädd över alla de mail jag får. Alltså, inte mörkrädd för att jag får mail utan på grund av att jag får dem - det innebär att sjukvården misslyckats i sin uppgift att ta hand om och hjälpa alla dessa människor (inklusive mig själv) med den här typen av problem. Jag talar om tarmproblem av det värre slaget- de som inte går att diagnostisera med något så "enkelt" som Crohns eller Ulcerös Kolit (nu menar jag inte att dessa är enkla sjukdomar, tvärtom. Det jag menar är att det är lättare att ha en diagnos där man vet hur behandlingsstrategin ser ut). de som inte blir bättre med vare sig läkemedel eller operativa ingrepp. De som leder till smått invalidiserande problem och som tillslut sopas under mattan då man inom sjukvården inte lyckas lösa dem. Man förvärrar och vill sedan inte ta på sig konsekvenserna för sina misslyckanden.

Det är inte en gång jag fått höra att "det här är på experimentbasis" själv. Vad gör man som patient? Man ställer villigt upp. Tro mig, när man når en viss gräns gör man faktiskt VAD SOM HELST för att bli bättre. Nåja, nästan vad som helst i alla fall. Man litar på dem som man tror vet bättre än man själv gör - i de flesta fall läkarna. När de misslyckas och man själv inte är stark nog att gå vidare, då uppstår stora problem. Det är väl här jag kommer in i bilden. Får så många mail av så många trasiga människor, både fysiska och psykiska problem - men de har alla en gemensam nämnare - en trasig tarm. Problemen skiljer sig åt på många vis. Några mer eller mindre lika mina egna. Men den gemensamma nämnaren är också att de alla blivit illa behandlade av sjukvården. Den som skall vara till för att hjälpa oss. Detta smärtar något enormt. Jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa. Jag inser att behovet är enormt. Men jag är ju bara människa. En liten människa med stora tarmproblem själv. Jag gör så gott jag kan för att tipsa och råda och stötta, men ibland räcker jag inte till. Det gör mig ont.

Min önskan är såklart att det snart skall bli någon form av integration mellan skolmedicinen och den alternativa vården. Att man lär sig samarbeta över gränserna och att läkarna ser till sina patienters bästa hellre än till kostnader, prestige och fina omskrivningar. Kanske vore det en idé att återinföra det system som en gång existerade i Kina - där läkarna fick betalt för att hålla sina patienter friska.. det vore något det!

Kärlek!

Det ordet var det första som ploppade upp i min skalle när jag såg min lilla för första gången. Första gången jag hörde henne skrik och första gången jag fick se detta kladdiga, tillknycklade lilla knyte. Sedan dess har ordet "kärlek" med allt vad det innebär ploppat upp i skallen dagligen. I en form som inte går att beskriva med ord.

Kärleken till ett barn är den största av allt. Det går verkligen inte att förstå eller sätta sig in in förrän man är där. Man kan försöka föreställa sig och tro att man förstår (det gjorde i alla fall jag) men det går verkligen inte att jämföra med den verkliga känslan då man faktiskt har en liten att ta hand om. En liten som plirar på en med stora, nyfikna oförstörda ögon - som ler när hon ser en och som tjuter av skratt när man blåser henne på magen. DET är kärlek och DET gör min dag. Oavsett hur jävligt jag mår för övrigt, hur ont jag har..  den där lilla krabaten som faktiskt är min dotter hon får mig att känna glädje även då det mesta går emot. Vad kan väl slå en sådan sak? Att se hur hon varje dag lär sig nya saker, gör nya framsteg - hur lycklig HON blir över att göra dessa små nya framsteg. Ett litet steg för mänskligheten kanske, men ett stort steg gör Olivia och ett stort steg för mig :)

Ja, kärleken till ett barn är det finaste som finns. I min värld i alla fall. Nog för att jag är lite skadad på den fronten kanske, men jag är glad att jag har fått den "skadan" i så fall. Det finns värre saker här i livet. 

Dansa, ska vi dansa... ?

Det var en jobbig magdag igår med, det går inte att komma ifrån. Att käka för mycket när man har tokvärk i magen är sällan en bra idé- men där har jag väl också min stora svaghet. Jag är dålig på det där med att känna av när jag faktiskt är "mätt".

Jag har två lägen. Tom eller överfull. Blir aldrig hungrig, men jag blir alltid sugen. För den som känner till skillnaden vet ni att detta INTE är samma sak. Jag skulle lätt kunna gå en hel dag utan att äta - för jag blir inte hungrig MEN jag äter ju ändå (för mycket dessutom) eftersom jag är något av en matnörd. Jag gillar mat för mycket för att vara utan den helt enkelt. Mat är ju ett av mina stora intressen. På gott och ont. Jag får väl trösta mig med att den största delen av maten jag stoppar i mig åtminstone är hemlagad och av god kvalitet. Men ändå.. ibland undrar man varför man inte bara kunde låta magen få vila lite... Tanken slår mig rätt ofta men att ta tag i det är lättare sagt än gjort. Jag har gjort det många gånger, det vill säga gått på flytande kost, men det slutar alltid med att jag blir smågrinig och deprimerad och tappar massa i vikt, vilket innebär att jag måste kämpa mig tillbaks varje gång och just den biten kostar helt enkelt mer än vad den smakar även om magen mår klart bättre av flytande än fast föda.

Hur som helst. Min lilla har kommit på hur roligt det är att "dansa". Alltid något som förgyller vardagen (trots att regnet pissar ner därute). Inte dansa med mig (det har hon gillat länge) utan dansa på egen hand - i sin hoppgunga, sin bil (ja, hon fullkomligen studsar upp o ner i sitsen) eller när man håller henne under armarna .Gärna till Takida då (ok, hon har väl blivit lite skadad, mammas favorit... ;)) Det är så roligt att se. Maken filmade henne med mobilen igår. Får väl bli en sån där pinsam grej att dra upp när hon tar studenten nån gång i framtiden.. eller vadå pinsam? Ursöt tycker vi - men jag förmodar att hon själv inte kommer hålla med. I alla fall inte när hon är arton år ;)

Nä, det har blivit dags att ta tag i dagens måsten och nyttoaktiviteter. Skall köra ett bollpass medan lillan sover (inte så länge med andra ord!) och försöka få lite rätsida på den här bråkiga magen. Röra lite på fläsket också och försöka stärka de där musklerna jag sällan använder. Det ska väl alltid vara bra för något. Om inte annat känns det väldigt bra efteråt.  :)