Den största kärleken av alla

Jag insåg det först i år. Jag har ju förstått länge att det är så, att kärleken till ett barn är den största kärleken av dem alla - men det var inte förrän i april i år som jag verkligen fattade det. Grejen med den stora kärleken till sitt barn vill säga. HUR STOR den egentligen är. Vilka band som knyts från det ögonblick man ser sin lilla skatt för första gången. Från hennes första skrik visste jag att jag älskade henne. Innan jag ens hade sett henne. Allt fokus hamnade på henne. Var hon ok? Sen den dagen har hon varit nummer ett. Det är inget man väljer, det bara är så. Oavsett. Hon är och kommer alltid förbli nummer ett. Detta lilla liv som vuxit inom en och som fått en att stundvis må pyton. Detta lilla liv som hållit en vaken om nätterna och får en att oroas för minsta lilla. Jag lovade mig själv att aldrig bli en sån där "hispig" förälder men en sak är säker: det där löftet bröt jag lika snabbt som jag insåg hur mycket jag älskade min lilla skatt!

Man ska med andra ord aldrig säga aldrig.. innan man vet ordet av är man där själv..

Idag har varit en rätt jobbig dag för lillan. Nog för att hon dragits med magproblem (surprise surprise) sedan födseln men idag har de varit av en annan karaktär.. från att ha gjort i blöjan (nummer två) mer än femton gånger per dygn till - som idag - att inte göra nåt i blöjan (numero två då vill säga) det gör att man blir orolig för den sakens skull. Att hon dessutom sovit ovanligt mycket efter att ha haft en vakendag igår kan man inte låta bli att hålla ett extra öga. Nu tror jag inte detta är något att oroa sig över, det är väl "Normalt" som det mesta annat man oroar sig över men ändå. Det här lilla livet har väckt en slags beskyddarinstinkt inom mig som är svår att förklara. De flesta föräldrar vet nog vad jag pratar om. Det är svårt att sätta ord på innan man befinner sig i samma situation.