Det har varit en väldigt jobbig vecka samtidigt som den varit väldigt bra på många sätt. Maken var tvungen att resa iväg i jobbet tisdag, onsdag, vilket innebar att jag var hemma själv med båda barnen och min knäppa mage. Tack och lov att mamma finns och att hon är den ängel hon är, trots att hon inte mår bra själv. Tack och lov att hon inte hade en av sina sämre veckor eller dagar den här veckan. Tack och lov för att vi fick sova hos henne en natt och tack och lov för att hon stod ut med oss och fanns till hands när det krisade sig. Jag har mycket att vara tacksam över helt enkelt.
Nu hade jag en relativt "bra" natt med lillen hemma hos mamma. Han skrek i alla fall inte. Han spydde inte konstant och han sov ganska lugnt bredvid mig större delen av natten, mellan de fem matningar vi gick igenom han och jag. Bestämde sig för att vakna vid sex så det var skönt att mamma kunde sova vidare med Olivia så hon slapp vakna så tidigt hon med. Hade varit jobbigt om jag varit helt ensam, för humöret blir inte det bästa när hon sovit för lite. Dagen däremot var inte att leka med. Det skrik jag slapp under natten det kom med besked dagen därpå.
Han höll låda precis hela dagen. Skrek han inte så grät han och ingenting tycktes vara bra. Olivia var smått frustrerad och tja.. det var en jobbig dag helt enkelt. Det fina vädret till trots var vi inte ute mycket eftersom lilleman vägrade ligga i vagnen och ville bli buren hela tiden. Han var vaken i princip hela dagen. Huu vad trött jag var och huu vad magen var skit. Natten däremot var en dröm. Maken kom hem och tog lilleman. Jag fick sova lite. Underbart.
Fasade lite för hur natten skulle gå efter det och till min stora glädje och förvåning sov han fyra timmar i sträck utan vare sig skrik eller gråt. Han åt lugnt och låg i sin säng bredvid mig istället för att frenetiskt söka eller snutta efter tutten. Vilken dröm! Det var så jag fick nypa mig i armen och kolla att han faktiskt andades. Jag hoppas underbart inte är så kort som det brukar vara. Att han kan tänka sig sova en natt till... den som lever får se. Oavsett är jag tacksam för det lilla. Att vädret varit fantastiskt senaste dagarna skall jag heller inte klaga över. Man får energi, det är ett som är säkert. Energi som är svår att hämta när regnet strilar och mörkret faller.
Nu hade jag en relativt "bra" natt med lillen hemma hos mamma. Han skrek i alla fall inte. Han spydde inte konstant och han sov ganska lugnt bredvid mig större delen av natten, mellan de fem matningar vi gick igenom han och jag. Bestämde sig för att vakna vid sex så det var skönt att mamma kunde sova vidare med Olivia så hon slapp vakna så tidigt hon med. Hade varit jobbigt om jag varit helt ensam, för humöret blir inte det bästa när hon sovit för lite. Dagen däremot var inte att leka med. Det skrik jag slapp under natten det kom med besked dagen därpå.
Han höll låda precis hela dagen. Skrek han inte så grät han och ingenting tycktes vara bra. Olivia var smått frustrerad och tja.. det var en jobbig dag helt enkelt. Det fina vädret till trots var vi inte ute mycket eftersom lilleman vägrade ligga i vagnen och ville bli buren hela tiden. Han var vaken i princip hela dagen. Huu vad trött jag var och huu vad magen var skit. Natten däremot var en dröm. Maken kom hem och tog lilleman. Jag fick sova lite. Underbart.
Fasade lite för hur natten skulle gå efter det och till min stora glädje och förvåning sov han fyra timmar i sträck utan vare sig skrik eller gråt. Han åt lugnt och låg i sin säng bredvid mig istället för att frenetiskt söka eller snutta efter tutten. Vilken dröm! Det var så jag fick nypa mig i armen och kolla att han faktiskt andades. Jag hoppas underbart inte är så kort som det brukar vara. Att han kan tänka sig sova en natt till... den som lever får se. Oavsett är jag tacksam för det lilla. Att vädret varit fantastiskt senaste dagarna skall jag heller inte klaga över. Man får energi, det är ett som är säkert. Energi som är svår att hämta när regnet strilar och mörkret faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar