Fars Dag

Igår var det Fars Dag igen. Pappas dag. Dagen som återkommer år efter år men som fortsätter att kännas plågsam för oss som kanske inte längre har en pappa i livet. En pappa som lämnade oss alldeles för tidigt eller en pappa som kanske inte  funnits där för oss trots att han fortfarande lever. För min del är det det första som gäller. Min pappa lämnade det här livet alldeles för tidigt och Fars Dag fortsätter att vara en plågsam påminnelse om att han inte längre finns ibland oss.

Jag försöker intala mig att han sitter där uppe på ett moln och kikar ner på oss, men eftersom jag inte hör till den troende sorten är det lite svårt. Hans energier finns där, det är jag övertygad om. Jag tror däremot inte att han sitter däruppe och mumsar tårta i himlen. Det gjorde han ju inte i det här livet heller. Tårta var inte min pappas grej. Inte min heller för den delen.

Eftersom jag har en liten dotter själv nu för tiden har Fars Dag blivit något lite roligare. Vi har ju en "ny" pappa att fira i familjen. Min man. Däremot tar det inte bort smärtan av att min egen pappa inte längre finns här. Jag önskar ju att lillan hade fått träffa sin morfar istället för att följa med mig ner till graven och lägga blommor vid en kall sten. Livet är inte alltid vad man kanske hade hoppats att det var. Saker sker som man inte kan styra över. En sak har jag dock lärt mig och det är att försöka ta vara på det jag har här och nu. Ibland funkar det bättre och ibland sämre. Men jag har blivit bättre på att inte ta saker för givet. Det är farligt att hamna där. En dag vaknar man och livet är inte längre som det var.