Jag har som bekant blivit lite dålig på att uppdatera bloggen. Gör det när andan faller på och orken räcker till och tyvärr har väl vare sig andan eller orken till att blogga legat på topp på sistone. Det går väl lite i perioder det där. Som det mesta här i livet vill säga!
Hur som helst. Har haft en helveteshelg som jag önskar att jag slipper uppleva igen. Helst aldrig någonsin. Det började med kraftiga buksmärtor i fredags morse. Så illa att jag trodde jag skulle tuppa av och behöva ta mig till sjukan. Som bekant tycker jag inte om sjukhus så bara tanken på att eventuellt behöva uppsöka ett en fredag gjorde mig inte direkt jättehappy. Mådde illa hela dagen och satt som ett kolli (jag citerar min make här) i soffan hela dagen. Kunde inte resa mig, inte ta mig för nåt. Ingenting. Inte kräkas. Mådde bara jävligt illa och hade förbaskat ont i magen. På kvällen, runt sextiden fick jag äntligen spytt. Det lättade lite. Bestämde mig för att göra mig iordning för kvällen och lägga mig innan illamåendet tog vid igen. Jag hann ungefär just det, inte mycket mer. Sen började det. Spyandet. Höll på till sju på morgonen och vid tjugo+ spyor hade jag tappat räkningen. Fy fan säger jag bara. Kom mig inte ur sängen dagen efter. Jo, vid fyratiden tog jag mig upp på toa och sprang igenom duschen. Fick i mig lite rostat bröd. Började må illa igen. Spydde inte mer men då tog magen vid. Värken, gaserna, uppspändheten, vätskan from hell. Sov inte på natten trots att min kära mamma tog lillan för oss så jag skulle få chans att återhämta mig lite. Magen höll på som ett mullrande åskoväder och efter två timmars smällande och brakande lyckades jag knåda ut de första gaserna. Resultat? Mer illamående. Så höll det på.
Förhoppningen var att må bra mycket bättre idag. Jag kände mig rätt ok när jag fått knådat ut gaser imorse. Sen åt jag frukost. Bad idea. Magen och illamåendet satte igång som fan igen. Nu pratar jag inte min vanliga överjävliga mage utan en värk som jag bara upplevt tidigare de gånger jag hamnat på sjukhus. FIck inte ur mig nåt. Hade inte varit på dass sedan fredag morgon. Idag har jag lyckats klämma ur mig litervis med gul vätska bakvägen med hjälp av medel och massage och magen mår åt helskotta. Så öm, så uppspänd... nä fy fan. Maten smakar inte. Ingen lust att göra nåt och ändå är det bara att bita ihop och göra det jag vet att jag måste för att skiten inte skall stanna av totalt igen. Trampa, trampa och åter trampa. Ta mina medel.. äta. Det tar emot. Har ingen lust att stoppa någonting i den här värkande bubblan till mage. Vill bara hoppa ur kroppen och lämna den bredvid. Tänk om det kunde funka på det viset?
Har en känsla av att det kommer ta tid att komma tillbaks till ruta ett igen. Det vill säga rutan där jag befann mig innan det här extra helvetet tillkom. Varje gång det här inträffat (stopp i tarmarna, följt av kräkningar för att lösa det?) tar det lång tid för mig att komma tillbaks och få magen att lugna sig några knop. Det kanske är en sak att ha vattendiarré om man kan få ur sig skiten den normala vägen, men när det inte funkar?! Då hamnar man där jag är. Nej, jag hoppas det här eländet ger med sig snart och att jag får må sådär dåligt som jag gör i vanliga fall för det här extra dåliga och all denna extra värk är faktiskt mer än jag mäktar med. Det räcker så gott som det är i vanliga fall... :(
Hur som helst. Har haft en helveteshelg som jag önskar att jag slipper uppleva igen. Helst aldrig någonsin. Det började med kraftiga buksmärtor i fredags morse. Så illa att jag trodde jag skulle tuppa av och behöva ta mig till sjukan. Som bekant tycker jag inte om sjukhus så bara tanken på att eventuellt behöva uppsöka ett en fredag gjorde mig inte direkt jättehappy. Mådde illa hela dagen och satt som ett kolli (jag citerar min make här) i soffan hela dagen. Kunde inte resa mig, inte ta mig för nåt. Ingenting. Inte kräkas. Mådde bara jävligt illa och hade förbaskat ont i magen. På kvällen, runt sextiden fick jag äntligen spytt. Det lättade lite. Bestämde mig för att göra mig iordning för kvällen och lägga mig innan illamåendet tog vid igen. Jag hann ungefär just det, inte mycket mer. Sen började det. Spyandet. Höll på till sju på morgonen och vid tjugo+ spyor hade jag tappat räkningen. Fy fan säger jag bara. Kom mig inte ur sängen dagen efter. Jo, vid fyratiden tog jag mig upp på toa och sprang igenom duschen. Fick i mig lite rostat bröd. Började må illa igen. Spydde inte mer men då tog magen vid. Värken, gaserna, uppspändheten, vätskan from hell. Sov inte på natten trots att min kära mamma tog lillan för oss så jag skulle få chans att återhämta mig lite. Magen höll på som ett mullrande åskoväder och efter två timmars smällande och brakande lyckades jag knåda ut de första gaserna. Resultat? Mer illamående. Så höll det på.
Förhoppningen var att må bra mycket bättre idag. Jag kände mig rätt ok när jag fått knådat ut gaser imorse. Sen åt jag frukost. Bad idea. Magen och illamåendet satte igång som fan igen. Nu pratar jag inte min vanliga överjävliga mage utan en värk som jag bara upplevt tidigare de gånger jag hamnat på sjukhus. FIck inte ur mig nåt. Hade inte varit på dass sedan fredag morgon. Idag har jag lyckats klämma ur mig litervis med gul vätska bakvägen med hjälp av medel och massage och magen mår åt helskotta. Så öm, så uppspänd... nä fy fan. Maten smakar inte. Ingen lust att göra nåt och ändå är det bara att bita ihop och göra det jag vet att jag måste för att skiten inte skall stanna av totalt igen. Trampa, trampa och åter trampa. Ta mina medel.. äta. Det tar emot. Har ingen lust att stoppa någonting i den här värkande bubblan till mage. Vill bara hoppa ur kroppen och lämna den bredvid. Tänk om det kunde funka på det viset?
Har en känsla av att det kommer ta tid att komma tillbaks till ruta ett igen. Det vill säga rutan där jag befann mig innan det här extra helvetet tillkom. Varje gång det här inträffat (stopp i tarmarna, följt av kräkningar för att lösa det?) tar det lång tid för mig att komma tillbaks och få magen att lugna sig några knop. Det kanske är en sak att ha vattendiarré om man kan få ur sig skiten den normala vägen, men när det inte funkar?! Då hamnar man där jag är. Nej, jag hoppas det här eländet ger med sig snart och att jag får må sådär dåligt som jag gör i vanliga fall för det här extra dåliga och all denna extra värk är faktiskt mer än jag mäktar med. Det räcker så gott som det är i vanliga fall... :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar