Så ser livet ut idag. Har det i och för sig gjört sista veckan. Blir inte klokare trots att jag spenderar hela dagarna med att försöka vänja mig vid tanken. Mardrömmarna kommer ändå. Magvärken är värre än nånsin. Kan man få tarmvred genom att bara vara nervös och orolig? Jag börjar nästan tro det. I alla fall om man har min mage. Nu är det inte tarmvred jag fått den här gången, det var en smärre överdrift. Dock tar det stopp och tarmen åker in i sig själv. Blir så jävulskt törstig och dricker massor.. som bara ställer till det ännu mer. I magen alltså. Ligger där och skvalpar runt. Känner mig som en vattenballong. Det går liksom att förflytta vätskan i buken.. tills den blir så hårt att inget går att flytta - då skvalpar det när jag rör mig istället. Härligt värre.. man skulle kunna använda mig som diskmaskin om man ser det krasst. Fast tvätten skulle i och för sig aldrig komma ut.. :-/
Försökte få sambon att ringa vårdplaneraren idag. Kom på den smarta idén att jag kanske kan vinna en dag till hos släktingarna genom att åka till dem istället för att ligga över på sjukan natten före operationen.. har ringt henne så många gånger att hon känner igen min röst utan att jag presenterar mig.. känns lite jobbigt.. o sambon behövde boka till några nätter på anhöringhotell i närheten så utan knussel gick han villigt med på att ringa henne.. gud så lättad jag blev! Har ångest inför varje samtal som rör detta.. minsta tecken till otålighet i rösten hos den jag pratar med får mig att balla ur totalt i psyket. Jag är tillräckligt urballad som det är ändå för tillfället. Orkar liksom inte mer just nu. Dessvärre var hon inte på plats idag så min oror stillas inte idag heller.. nytt försök imorgon. Om det blir jag eller sambon som ringer då återstår att se.
Drömmarna jag har är inte direkt upplyftande för tillfället. Drömmer alltid mardrömmar när något hemskt ska hända. Det gör mig orolig och gör ju att jag känner att något hemskt verkligen kommer hända. Jag är rädd för att mitt psyke inte kommer fixa det här, jag är rädd för smärtan och jag är rädd över att bli äcklad av mig själv. Om jag inte klarar av att hantera mig själv hur ska någon annan då kunna göra det? Tanken skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar