Jaha, så idag var det alltså dags (igen). Efter mycket väntan och panik skall jag nu alltså få träffa kirurgen idag och förmodligen bli överkörd som vanligt. Har laddat upp med ett helt A4 med frågor, men efter tidigare erfarenheter tvivlar jag på att han ens har tid att svara på dem. Svara på frågor? Det är inte hans jobb. Hans jobb är att förklara för mig att han inte kan erbjuda mig något just nu. Tyvärr. Nu är jag pessimistisk men jag vågar inte hoppas. Varje gång jag hoppas blir jag så förbannat besviken. Man vänjer sig vid att man SKA må dåligt. Alltid. Att man inte FÅR mår bra för det finns ingen som är redo att ta tag i problematiken på allvar och satsa på en multibehandling av alla problem.
Efter att ha sett programmet vårdkarusellen häromdagen är jag inte längre förvånad. Var jag ens det innan? Knappast. Det bekräftade bara ännu en gång det jag redan visste. Det finns första och andra klassens patienter och den där överbeläggningen de ständigt pratar om den existerar mest på papper.. när man vill det. Att jag tillhör svarte petter kategorin råder inga tvivel om. Vårdkrävande, jobbig att ha att göra med (jag ställer motfrågor, jag har krav, jag kan prata för mig.. JOBBIG PATIENT jag ska ju inte veta något, läkarna vet bäst.. not?) jag blir inte frisk med ett piller.. tja, redan där är väl ribban i princip satt? Dessutom har jag alltid med mig en anhörig som kan agera "försvarare" för mig och som hör vad de säger till mig. Det är inte heller speciellt kul. Någon annan kan ju redogöra för samma sak som jag. Jobbigt.
Nä, som sagt jag har inga större förhoppningar om hjälp idag. Men ändå finns en liten gnutta av det långt därinne, inbäddat i lager av skyddsmaterial, som hoppas.. hoppas på en liten förbättring.. något minilitet som gör att jag kommer på fötter om så bara för ett par dar.. någon som tar mig på allvar och i alla fall FÖRSÖKER hjälpa mig och FÖRSÖKER förstå. Det gör man inte genom att säga att man inget kan göra. Tänk om andra branscher fungerade så. De skulle snabbt förlora sina kunder till konkurrenterna.
Efter att ha sett programmet vårdkarusellen häromdagen är jag inte längre förvånad. Var jag ens det innan? Knappast. Det bekräftade bara ännu en gång det jag redan visste. Det finns första och andra klassens patienter och den där överbeläggningen de ständigt pratar om den existerar mest på papper.. när man vill det. Att jag tillhör svarte petter kategorin råder inga tvivel om. Vårdkrävande, jobbig att ha att göra med (jag ställer motfrågor, jag har krav, jag kan prata för mig.. JOBBIG PATIENT jag ska ju inte veta något, läkarna vet bäst.. not?) jag blir inte frisk med ett piller.. tja, redan där är väl ribban i princip satt? Dessutom har jag alltid med mig en anhörig som kan agera "försvarare" för mig och som hör vad de säger till mig. Det är inte heller speciellt kul. Någon annan kan ju redogöra för samma sak som jag. Jobbigt.
Nä, som sagt jag har inga större förhoppningar om hjälp idag. Men ändå finns en liten gnutta av det långt därinne, inbäddat i lager av skyddsmaterial, som hoppas.. hoppas på en liten förbättring.. något minilitet som gör att jag kommer på fötter om så bara för ett par dar.. någon som tar mig på allvar och i alla fall FÖRSÖKER hjälpa mig och FÖRSÖKER förstå. Det gör man inte genom att säga att man inget kan göra. Tänk om andra branscher fungerade så. De skulle snabbt förlora sina kunder till konkurrenterna.