Kratta bör man annars dör man..

Kratta löv hör tydligen till mitt nya liv. Det nya liv jag skapade sen vi flyttade till hus vill säga. Jiiiises. Hur mycket löv kan det finnas på tomten egentligen? Hur mycket som helst tydligen! Fy fanken. Rivsår och utslag över hela armarna efter att ha placerat mig bland de taggiga buskarna för att försöka röja bort det värsta och låta solen se marken lite grann..  det blev bättre (tre sopsäckar senare) men det finns fortfarande kvar att göra. De här musklerna brukar jag klart inte använda och det KÄNNS. Men det är bra att jobba med kroppen. Magen tycker bättre om när jag rör på mig än då jag sitter still. Speciellt när den är som värst (även om det är förbannat svårt att ta sig för något då... ) vill den hellre att jag skakar på fläsket än sitter still. Det blir ju bara sämre när jag gör det.

Hur som helst. Kratta löv är ju (som tur är) en ganska hjärndöd sysselsättning, så även om det kräver lite fysisk ansträngning och akrobatik för att mota bort löven ur buskarna så krävs det inte sådär vidare värst med tankearbete. Det hade jag inte fixat. Att bara kunna rumstrera runt där bland buskarna när jag vill, hur jag vill och mest av allt hur LITE eller mycket jag faktiskt känner att jag orkar med. DET är guld värt. Att kunna utnyttja dagen så bra det bara går utan att känna att kraven blir för höga eller att man måste göra någonting man egentligen inte orkar med.

Check, check och CHECK igen

Idag har varit lite av en utmaningarnas dag för våran lilla familj. Första utmaningen bestod av att försöka få lillan att äta frukost. Det gick sådär. Precis som befarat. Men jag fick i henne lite mer än igår. Det är jag nöjd med. Hon öppnade ju munnen frivilligt och hon gjorde det utan massa lek och gnäll. Sen fick jag visserligen "lura" henne lite, men so what? Det gick ju i alla fall relativt smärtfritt med det hon fick i sig. Babysteps..

Nästa utmaning var att försöka hålla henne vaken på morgonen (när hon ofta slocknar efter att hon varit uppe några timmar) för att se om hon lyckades vara såpass pigg att det räcker med ett, lite mer sammanhållet, sömnpass mitt på dagen .I utbyte mot de två minipassen hon kört med hittils vill säga. När det är mycket skrik, grin och gnäll och hon aldrig vaknar utvilad. Hittils har det gått över förväntan.

Den största, och dagens mest nerviga utmaning var att ta sig iväg med bilen. Det har ju inte gått så bra de senaste gångerna vi försökt. Vi har i ärlighetens namn inte kommit iväg någonstans med henne efter jul. Jo, jag kom iväg en sväng till Uddevalla med min mamma strax efter, men den färden slutade i en "nästanspya" och en liten tjej som slocknade innan vi hann sätta henne i bilstolen igen. Efter den där resan har hon spytt varje gång. Oavsett längd så att säga. Vi har inte kommit någonstans. Men idag. IDAG gick det. Vi kom in till Stenungsund OCH hem. Fikade på Fregatten. Första gången sedan jag var där med mammagruppen i höstas. Det var SÅ roligt att komma utanför dörrarna med henne igen och jag tror hon tyckte om det själv också. Slocknade i bilstolen påväg hem igen och därmed slapp vi vara nervösa över den spya som aldrig kom på vägen in. En bra dag på den här fronten med andra ord.

Magen har inte varit på något bra humör idag heller, men idag försöker jag se det positiva som varit i alla framstegen med Olivia. Babysteps, man kan inte få allt.. 

Trött

Det är inte så man skall börja ett inlägg en fredagseftermiddag. Tydligen gör jag det ändå. För jag är trött. Väldigt trött. Har varit i farten ganska bra idag med tanke på måendet. Den tid jag kunnat utnyttja har jag utnyttjat till max. Krattat mer löv och fått en myrstack över mig (nåja, något i den stilen), handlat mat (en pers varje gång!) och promenerat hundar. Förberett för kvällens grillning och planterat två blommor ute. Känns redan lite bättre i själen. Magen då? Har gått på värktabletter idag men magen mår långt ifrån bra. Bubblar, jäser och spänner och lillans matstrejkeri har fortsatt även den här dagen. Trots att det är fredag.. huu..   det tar på krafterna.

Mamma har hjälpt mig mycket med lillan idag. TACK MAMMA FÖR ATT DU FINNS! - men likförbaskat har orken inte varit med mig. Vi har kämpat lika mycket båda två men resultatet är oavsett detsamma. Hon vill helt enkelt inte äta. Tja, om hon inte får välja mellan bulle och choklad på golvet och mat då vill säga.. för bulle och choklad från golvet kan hon tänka sig. Jag tror bestämt min lilla dock har missförstått det hela och tror att hon är en hund?! Hon vill gärna åt hundmaten med.. men sin egen mat (oavsett vad som finns på tallriken och oavsett hur mycket hon får kladda runt) verkar inte det minsta intressant längre. Däremot är det rätt kul att krypa omkring på alla fyra skakandes en strumpa i munnen. Hur ska jag se det liksom? Som ett totalt nederlag? Lukas (den vildaste hunden i familjen) är nog rätt nöjd nu i alla fall.. han har lärt henne "allt han kan" och lite till. Med betoning på "lite till". Urgh. Vad sägs om en vovve som matstrejkar, en ettåring som matstrejkar och en vovve som äter för mycket? Jag har lyckats bra jag.. ;-) 

Söleri sölera

Det här med mens är faktiskt inte kul någonstans. Ok, det är ett bra sätt att ha koll på att kroppen faktiskt verkar fungera (i alla fall på den fronten) men själva mensperioden från ägglossning till blödning - den är fanimej inte kul någonstans. Huh. Plötsligt blir värktabletterna välkomna vänner i min familj. Jag avskyr piller. Ändå väljer jag att ta dem vid utvalda tillfällen. Avskyr reklam som tycker att man skall stoppa i sig piller istället för att ha huvudvärk. Vore det inte bättre att först ta reda på vart huvudvärken kommer ifrån och SEDAN välja att stoppa i sig piller (eller kanske inte?) beroende på orsaken till hvuudvärken. Ah, jag kanske är ensam om att tänka så, men jag tror inte det.

Gillar i alla fall inte sättet att marknadsföra läkemedel som godis. Det finns ju en anledning till att man satt övre gräns över hur mycket paracetamol man får lov att köpa vid varje tillfälle i bland annat Danmark. Något vi kanske borde ta efter här i Sverige, eftersom just paracetamol är ett av de läkemedel som är väldigt lätta att komma över och som kan ställa till väldigt stor skada. Man kan ju faktiskt dö av dem... det är inte sockerpiller vi pratar om. Ok, hur hamnade jag här? Något som irriterade mig bara.

Hur som helst. Mens. Har man en "normal" mage i vanliga fall kan mensen ställa till det. Det minns jag från den tiden då magen var i bättre skick än den varit de senaste femton åren. Men att redan ha en överjävlig tarm och få mensvärken på det.. det är inte vidare roligt. Problemet är ju att värken sitter på samma ställe oavsett. Alltså nedre delen av buken värker jämt. När mensen dessutom ställer till det blir värken inte direkt lättare att hantera och trycket minskar inte precis. Det är bara att försöka le och stå ut. Eller i alla fall stå ut. Le kan man göra åt andra saker. Men det är bättre att le än att gråta. Det hjälper ju ändå inte.

Nä, jag känner att jag bara svamlar idag. Bättre att lämna ordet till någon som har nåt vettigt att säga idag. Kanske inte här, men någon annanstans! Får passa på att önska alla en solig, varm (nåja, man kan ju drömma?!) och trevlig fredag! Imorgon är det lördag.. bara en sån sak ;-)

<3

Hormoner!

Jag hade rätt den här gången med. Rätt vad gäller hormonpåverkan och mensen vill säga. Precis som jag anat var det den som var på g och efter de kraftiga buksmärtorna igår och tokjäsningarna under natten som gick så kom de tillbaks igen imorse följda av det här blodbadet i dasset då. Tja, bättre där än någon annanstans. Nu vet jag ju liksom vad jag har att vänta ungefär en vecka framöver. En tarm som jävlas ännu mer än vanligt. Kanon! :-/

Olivia trilskas med mig också. Matstrejken fortsätter och igår kväll gav jag faktiskt upp. Musten gick ur mig. Efter att ha bråkat med maten flera dar i rad utan större framgång (jovisst har jag fått i henne tillslut, men långt ifrån tillräckligt och den enda tröst jag fått från BVC varje gång jag tagit upp detta är att "det finns inga friska barn som blir erbjudna mat som svälter.. hon kommer äta ska du se" så blir jag lite ledsen i ögat. Minst sagt.) bestämde jag mig för att anlita min egen mamma. Olivias mormor med andra ord. Experten (den enda jag känner till!) vad gäller matstrejkande, sovstrejkande barn.. hon har ju haft mig att ta hand om :-/ Bara en sån sak. Men även hon gick bet igår..  eller ja.. efter en och en halv timme hade Olivia tillslut fått i sig ett ägg och några makaroner. Jag jublade! Till saken hör att hon bara fått i sig några bitar kött och mini lite nutramigen sedan lunchen som bestod av några småskedar med ris och några ynka kycklingbitar... frukosten var inte ens en halv portion gröt.. ja, något i den stilen. Kände mig rätt knäckt igår kväll måste jag säga.

Det fortsatte på samma vis i morse. Hon sov längre än vanligt och ville ändå inte ha sin frukost. Fick i henne lite barnyoghurt - nästan en burk - men det är långt ifrån vad hon behöver med tanke på hur de övriga dagarna sett ut. Nutramigenet har blivit poppis igen på natten då hon vaknar och är hungrig och vill ha sin flaska men.. det kan hon ju liksom inte leva på?! Somnar annars sent (efter nio) vaknar flera gånger under natten och sen är hon vanligtvis vaken vid halv sex igen. Jag hoppas verkligen det vänder snart. Man blir smått knäckt när man trots ihärdiga försök bara verkar misslyckas med sitt uppdrag. Nåja, det har ju varit såhär förut och innan jag vetat ordet av har det vänt, men det kostar på krafterna det här. Både hennes och mina. Hu. Tänk den dag då hon stoppar mat i munnen UTAN att trilskas. Den dag hon äter utan att man behöver leka bort uppmärksamheten från mat. Den dagen kommer jag jubla ännu mer än vad jag gjorde igår. 

Squatty potty

Det är bara att konstatera: Jag kommer att anses som en ännu knäppare person efter mitt senaste inköp. So what? Jag får väl vara knäpp då. Hamnar man i min situation inser man ganska snart att man är villig att testa allt. Allt som ger minsta möjliga chans till en lite bättre tillvaro och ett lite enklare liv. Man tar den. Chansen alltså. Sen kan den ibland (ofta) gå loss på en hiskeligt massa pengar - men man tar chansen ändå. Tro mig. Med de pengar man har så att säga.

Den här gången har jag klickat hem en "squatty potty" - en slags ståbräda (kan man säga så) som man ställer utanför toaletten och använder sig av när man går på dass istället för att sätta sig på ringen (som man normalt gör i vårt land) eller ställa sig på den (som de gör i en del muslimska länder bland annat..) Tanken är att man skall gå en bättre vinkel på tarmen när man försöker tömma den och fresta mindre på en redan utsatt bäckenbotten. Det kan vara värt ett försök. Det kan ju inte gå mer än fel och "fel" i det här fallet innebär ju i så fall bara att ingen förbättring sker. Det blir i alla fall inte värre. Förutom att hålet i plånboken blir tillfälligt större då. Det får vara värt det. Den här gången med. Teoretiskt sett borde den i alla fall göra lite nytta. Sen får vi se hur den fungerar i praktiken. 

Jises..

Idag var en sån där dag. Tre dagar utan tarmtömning "spontant" och sen kommer den här dagen då. Den som startar med hugg som liknar värkar i nedre delen av buken och som kommer i intervaller. Fy fan! Slutade i en skitförlossning. En skitförlossning som krävde hjälp för att bli helt avslutad, men ändå inte blivit det. Det fortsätter hugga. Trampar vidare med andra ord.

Men, oavsett värkar eller inte så är jag i alla fall glad att något händer. Det har varit väldigt tamt på den fronten sista dagarna. Känns som mensen är på G med stort G, men vi får väl se vad som händer under dagen.

På tal om dagen. Den började inte så bra. Stötte på en död katt på gatan i morse när vi gick med hundarna. Lämnad åt sitt öde mitt på vägen i vårt bostadsområde. Usch, vad arg jag blev! Jag är ingen fan av katter (kan bero på att jag är allergisk mot dem och äger två katthatande hundar?!) men det är fan inte ok att köra över dem och lämna dem sådär.. vart tog moralen vägen liksom? Nu tror jag ju inte (och hoppas VERKLIGEN inte) att någon kört över den med flit, men att lämna den sådär.. oavsett orsak eller anledning det är bara inte ok.

Nu kommer liksom den där misstänksamheten fram och visst har jag mina funderingar om vem det kan vara..  Vem som helst med lite vett i skallen hade ju i alla fall lyft katten åt sidan och tagit reda på vem ägaren är. Som sagt. Jag blir ARG. Arg och ledsen över den som saknar respekten för liv på det här sättet. Den där katten var någons husdjur. Någons bästa vän. Jag försöker i alla fall att inbilla mig att det var så. I min naiva lilla skalle :-/