Liposomalt c-vitamin

I dessa mörka tider (ja, man får väl säga att det är det ändå?) gör väl de flesta vad de kan (eller tror) är bäst för dem för att förbereda sig på "vad som komma skall". Antingen det handlar om ekonomi, bunkring av mat, läkemedel eller toapapper (som snabbt tog fart i de flesta länder runt om i världen) eller att höra av sig till dem man står nära.

Andra gör som jag, ser till att försöka undvika sådant som går att undvika och vara noga med att göra det man faktiskt kan för att förhindra att den här smittan sprids. Det vill säga se till att sköta sig och undvika onödig kontakt med äldre.  Jag ser ju dessutom till att ha ett litet lager av sådant jag inte kan vara utan: Det vill säga, choklad, bubbel och ...  nej, jag skojade.  Det där klarar jag mig faktiskt utan. Jag har däremot sett till att jag inte är inne på sista burken av sådant jag faktikst inte kan vara utan. Men det ser jag å andra alltid till att jag inte är, så ingen större skillnad där. Det jag däremot gjort är att jag läst in mig på vad man faktiskt gjort historiskt för att bekämpa elaka virusinfektioner av olika slag. Inte bara inom sjukvården då utan hur man faktiskt kan förebygga eller mildra angrepp själv, Om det funkar.. ? Who knows, men forskningen finns där. Sen är det som med allt annat, man får tro vad man vill.

Det är ju inte bara jag som snöat in mig på exempelvis Liposomalt vitamin C. Cvitamin är något jag för övrigt hållit på med länge. Alltså, inte bara i sjukdomstider utan jag tar ALLTID cvitamin under höst och vinter. Däremot vet jag att, för att bekämpa virus och infektioner är det högre doser än vad magen normalt tolererar som krävs. Väldigt mycket högre.  För att komma förbi magirritationen och samtidigt få i sig högre doser kan man inta något som heter liposomalt vitamin c (för att göra det enkelt, cvitamin inkapslat i fett). Man kan såklart köpa det som färdigt tillskott, men då det blir snuskigt dyrt har jag (som många andra) börjat experimentera med att tillverka mitt eget.  Japp, det smakar skit, men det får det vara värt. Om det hjälper? WHo knows, men det är i alla fall värt ett försök.

Om det inte hjälper till mot Corona kanske det i alla fall kan hjälpa till att lindra lite allergiska symtom. För övrigt är jag just nu mitt uppe i en intressant bok som handlar om just detta: "Curing the incurable".  Den förra långa faktaboken jag läste gjorde mig inte besviken och är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är intresserade och orkar ta sig igenom en såpass lång bok. Perfekt i tider när man ska försöka hålla sig inne ;-) Den är skriven av Weston Price och heter "Nutrition and physical degeneration".

Japp, jag är absolut helnörd när det gäller den typen av läsning! :) 

Ute skiner solen

Om det är något man skall vara tacksam över just nu är det väl just vädret. Vädret som svikit oss mest hela hösten och vintern (nåja, om man inte är en stor fan av regn, blåst och fifty shades of gray vill säga) har nu visat sig från sin bättre sida. Tack och lov för det!!!

När hjärnan åker berg och dalbana mest hela tiden och drömmarna påverkas av det som händer och sker (hur skulle man inte kunna bry sig alls?) är det rätt skönt att kunna koppla bort en stund genom att bara vara. För min del funkar det allra bäst utomhus, i skogen och med dem jag tycker allra bäst om: min familj <3  Så himla skönt att bara komma bort från allt. höra fåglarna kvittra och känna doften av vårblommor. Ok, lite grillos också då, men det lät inte lika bra. Inte ens i mina öron och jag hör till dem som gillar doften av grillos haha.

Den här dagen hade en vanlig jobbig start. Det har alla dagar. Framförallt om man lever med en kropp som inte fungerar (coronatider eller ej) så gäller det att ta vara på de små stunderna, de när kroppen faktiskt låter en slappna av lite och tänka på annat. För det där att "tänka på annat" är faktiskt lite svårt när tarmvreden närmar sig eller när det snurrar i skallen av att det gör  så ont.  Det är så lätt att säga "tänk på något annat" - tills man hamnar i en situation när det är just det, - lättare sagt än gjort.

Hursomhelst, jag är glad över att jag fick en sån härlig förmiddag i skogen med sol, promenad, fika i det fria och glada barn. Glada hundar med för den delen. Det är lätt att tyngas ner av allt som händer och så himla lätt att låta oron ta överhand, men så himla skönt att kunna koppla bort allt emellanåt. Man behöver det. 

Göra egen tvål

Nu i Coronatider märks tydligt att vissa livsmedel (och andra varor) tar slut. Folk bunkrar, det går inte att komma ifrån. Jag misstänker att det ser lite olika ut i olika delar av landet, men där vi bor är det framförallt toapapper, ris, pasta, tvål, jäst, mjöl och den typen av varor som är utplockade. Apoteksvaror ska vi väl inte prata om, det är ett kapitel för sig. En oro jag har är såklart att stå utan de saker jag behöver för att klara min vardag. Jag behöver ju saker från apoteket dagligen. Varje dag. Året runt. Stannar den kedjan faller jag med den, så enkelt är det.

Hur som helst. När grannen här bredvid pratade om brist på tvål i hyllorna kände jag lite att jag kunde klappa mig själv på axeln för att jag faktiskt alltid ser till att ha extra tvål hemma. Dels för att barnen är storkonsumenter och dels för att jag alltid räknar med att jag kanske inte alltid kan handla när jag tänkt. Fast, det var inte dit jag ville komma. Det jag tänkte skriva om nu är lite av en slump, eller ett lite komiskt sammanträffande. Jag beslutade mig nämligen för att, om det blir så att barnen är hemma ännu mer och OM skolan stänger så behöver jag något mer att roa dem med. Nu har vi gjort trolldegar och pärlplattor och bakat och målat och gjort flaskrobotar så det står härliga till så jag tänkte att nä, vi gör något vi kan ha nytta av som de behöver och som de kan använda sig av i  vardagen. Tvål. Något så enkelt som tvål. Så, jag beställde hem lite grejer och nu kan vi snart börja mixtra med olika dofter, former och allt det där. Lite extra plus för att det dessutom blir en tvål som är väldigt mild mot händerna nu när det ska tvättas så mycket. Mild och naturlig. Två flugor i en smäll.  Bara ett litet tips om någon skulle råka köra fast i att det inte finns tvål att få tag på. Mycket går att göra själv. :) 

Egen handsprit - två recept på DIY

I dessa Coronatider har efterfrågan på ffa Handsprit blivit minst sagt överväldigande. Såpass att den tagit slut på de flesta apotek och så pass att vissa siter stängde ner försäljningen av "hansprit till högst bjudande". Folk har bunkrat som aldrig förr. För den som inte lyckats få tag på hansprit men känner att de skulle vilja ha en hemma för "säkerhets skull" så finns det flera recept man kan slänga ihop själv. Visst krävs det lite ingredienser, men det är enklare än man kanske hade kunnat tro.

Jag gillar saker som är så naturliga som möjligt med så lite "skit" som det nu bara går i, men som  ändå är verksamma. Självfallet kan man googla sig fram själv, men här kommer ett par favoriter:

Källa: Natural living family
https://naturallivingfamily.com/diy-hand-sanitizer/
För att göra ca 100 ml handsprit: Blanda 10 droppar eterisk olja av valfritt slag (flera av dem är antibakteriella, antiseptiska etc) med sprit (av hög halt, säg tsprit eller läkarsprit) i en 100 ml liten sprayflaska och skaka om. Spraya ordentligt på händerna och gnid in och låt torka. Obs att detta blir en extremt uttorkande handsprit så när den torkat på händerna se till att smörja dem med en bra handcreme/olja eller aloe vera. Obs att  60% alkohol behövs för att descinficera händerna men är inte tillräcklig för att lösa eteriska oljor. Se hemsidan ovan för info.

Källa: Organicmakers.se
https://www.organicmakers.se/gor-egen-aterfuktande-handdesinfektion/

FAS	%	INGREDIENS	MÄNGD
GRUNDRECEPT
	70%	Isopropylalkohol	70 ml
	10%	Glycerin eko	10 ml
	20 %	Rent vatten	20 ml
EV. TILLSATSER – MINSKA MÄNGDEN VATTEN MOTSVARANDE
	1%	Aloe Vera extrakt	1 ml
	1 %	Valfria eteriska oljor	1 ml

Corona - världen är upp och ner

Det här året... jag säger bara det. Aldrig hade man väl trott att man skulle utsättas för en sådan här prövning under sin livstid? Eller..? Någon form av större prövning, men kanske inte i det här formatet?

Året började, för min del, inte vidare bra. Sonen hann knappt börja förskolan efter jullovet innan han kom hem med en hemsk hosta som höll honom hemma i inte mindre än tre veckor. En hemsk hosta som ledde till både nattligt kräks och andningsproblem. Där och då var vi orolig att det kanske var kikhosta eftersom han drabbades av sådan panik och hade så svårt med andningen efter de här hostattackerna. På vårdcentralen blev vi dock dumförklarade och man hänvisade till en kraftig "virusinfektion" som kunde pågå mellan sex till tolv veckor. Andnöd och kräks till trots. Efter många besök på vårdentralen fick vi med oss luftrörsvidgande inhalationsmask hem. När sonen väl började minska sina hostattacker och nattliga uppvaknande med panikkräks var det min tur att drabbas.

Hostan slog till som en käftsmäll. Sådär lagom lägligt veckan innan min fyrtioårsdag. Vilken present! En sjukt jobbig torrhosta som kom liksom out of the blue. Normalt sett brukar man väl få lite ont i halsen, känns sig lite dassig och kanske tappa orken innan en förkylning slår till? Inte den här gången, det började direkt med den här konstiga hostan och fy fasen vad jobbig den var. För min del satte sig skiten rejält och ville inte riktigt släppa taget. Blev hes rätt omgående och fick svårt att prata eftersom jag hela tiden hade behov av att hosta. Blev många och frekventa besök på vårdcentralen där jag möttes av fler hostande människor. Någon fällde kommentaren att "det var en vacker kör". Ja, så kan man välja att se på det. Hursom. Hostan eskalerade och det blev jobbigt att andas. Kunde inte sova på nätterna eftersom det var ett helvete att ligga ner rent utsagt. Pallade upp med kuddar och sög på halstabletter för att kunna svälja min egen saliv (den liksom fastnade i halsen annars). När jag väl somnade vaknade jag med halva halstabletter kvar i munnen och så satte de här hemska hostattackerna med andnöd igång. Kände att nu får jag en försmak av hur det är att ha astma?

På vårdcentralen konstaterade de att jag var väldigt tät och många besök och olika utlåtanden senare (de vägrade ta odling eller prover för de tyckte i det tidiga skeder att detta var helt onödigt och alldeles för kostsamt. Jag hade fått tips om att kolla mycoplasma av en vän inom vården, men detta vägrade de kolla. Vid det laget hade jag fått komma in och inhalera ventolin ett antal gånger eftersom jag var så "obstruktiv") beslutades det att jag behövde kortison för att minska inflammation och vidga luftrören. Inhalationer med buventol och bufomix flera gånger per dag. en dunderkur med betapred och flera kraftigare  inhalationer där på vårdcentralen. Jag som avskyr medicin...  :-/  fick order om att komma in om jag fick feber för de var oroliga att detta skulle leda till lunginflammation. Feber fick jag.  Över fyrtio grader. Herregud. länge sen jag var så sjuk. Kände mig mer död än levande ett par dagar ärligt talat. Inte sjutton gick det att sova heller. 

Fick återbesök på vårdcentralen en lördag (de brukar ju aldrig ta emot bokade besök då, men läkarn ville kolla mina lungor och att det gick åt rätt håll med kortisonet) och jag tyckte vid det laget att jag hostade lite mindre. Tydligen höll läkarn inte med. Hon log lite snett men konstaterade att nä, det här håller inte. vi får sätta in antibiotika för du har fåt lunginflammation och det låter inte bra alls på lungorna. Hon sa att de misstänker mycoplasma, men några prov kunde de inte ta för det skulle ta alldeles för lång tid och hon ansåg att jag redan gått så länge (vi var då uppe i mer än tre veckor) och att det skulle vara försent att vänta tills provsvaren kom? Enligt henne är det få med mycoplasma som utvecklar lunginflammation, men två procent gör det och jag hade oturen att tillhöra de där två procenten.

Under den här tiden prades det mycket om Corona i Kina och att man även börjat se fall i Italien, men det var ju inget de trodde skulle komma hit. "Kina låg ju såååå långt bort". Hade man inte vart ute och rest så var det ingen fara. Nu, någon månad senare, är det en helt annan femma. Det som betraktades som "högst osannorlikt" har blivit mer än sannorlikt. Ja ,det har ju till och med blivit en sk pandemi av det här? Coronan som var så långt bort och inte skulle kunna komma hit. Med facit i hand kan man ju undra vad  det var man faktiskt hade eftersom ingen ville testa? Nu tror jag ju inte att det var det, men klart att tanken poppar upp ibland. Det var en väldigt konstig hosta, den höll på länge (mer än en månad totalt) den satte sig på lungorna rejält och jag hade svårt att andas. Dessutom konstigt ont i halsen som höll i länge och blev värre varje kväll. Något jag normalt inte har. visst är jag allergiskt, men någon astmatiker är jag ju inte. Detsamma gäller sonen. Hela familjen blev ju sjuka, en i taget och sist ut var min man. Han och dottern klarade sig dock väldigt mkt lindrigare undan så det får man vara glad för.

Det är konstigt hur fort saker och ting kan förändras. Ena dagen är det ingen som bryr sig om ett helt väntrum med människor som hostar så de tappar andan eller tom kräks. Nästa dag tittar man snett på en person som råkar hosta till. Alla med lite snuva kan ha Corona. Affärerna har slut på toapapper och apoteken har slut på värktabletter och handsprit. Världen är upp och ner. Ekonomin följer med den. Folk förlorar sina jobb, människor förlorar sina nära och kära, vården håller på att kollapsa. Vi har inte ens sett början på den här skiten i Sverige men vi riskerar väl att inom kort ha ett scenario som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Bara för några veckor sedan var livet fortfarande rätt "normalt" för de flesta av oss. Vem hade, vid nyår, kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär? 

Colpermin

Nytt år, nya möjligheter. Det är väl så man ska se det antar jag? Mitt mål det här året? Samma som förra: Det vill säga att må bättre. Förra året slutade ju inte direkt på ett jättebra vis så chansen att starten på det nya blir bättre borde vara rätt stor.

Under julen drabbades jag av samma fenomen som för två år sedan, det vill säga sjuka magsmärtor (med andra ord magsmärtor som inte är desamma som jag är van vid) på "fel" ställen i magen och med gulorange vattendiarré (som såklar måste mainpuleras ut med allt vad detta innebär) i flera veckor. Virusinfektion? Nåt jag ätit? Svårt att säga, men långdraget var det och kom som blixt från en klar himmel. För mkt stress? Kanske. Ändrade rutiner under julen? Förmodligen. En kombo av allt. Säkert så.

Hursom så resulterade det i ett nytt besök på magtarm och läkarn där ville att jag testar Colpermin (det vill säga kaplsar med pepparmyntsolja) i och med att dessa är relativt biverkningsfria och jag testat det mesta som finns. Vare sig han eller jag är särskilt förtjusta i opiater som är de som tar smärtorna bäst men som fuckar upp hela tarmsystemet så nä, jag håller mig borta från dem. Å för övrigt de flesta andra smärtpreparat också för den delen. Jag gillar inte biverkningarna de medför. Men att testa stark pepparmintolja, det kan jag faktiskt tänka mig utan att fundera särskilt mycket. Nackdelen är väl kostnaden då, för självfallet ingår de inte i högkostnadsskyddet. 

Har inte fått hem dem än och har väl egentligen inga större förväntningar på dem, för jag har testat mängder med pepparmyntspreparat tidigare, men det är ju värt en chans eller hur. Jag återkommer med recension när jag gett dem en chans.

Utöver det kör jag med nattljusolja för mina hormonella problem och hoppas att de skall hjälpa till med något...     å matsmältningsenzymer. Vad vore jag utan dem? Till dig som ännu inte testat, ge dem en chans. Som någon sa, det är skillnad att stoppa ner en golfboll i tarmen och att hacka upp golfbollen i småbitar. Men det skall vara bredspektrum (det vill säga enzymer som bryter ner fett, kolhydrater, protein... och gärna stöttar gallan och buskpottkörteln på kuppen, Eftersom jag själv är förtjust i gastrostin och använt dem i flera år så rekommenderar jag dem starkt, men vi är ju alla olika.

Ok god fortsättning på det nya året med förhoppning om en ljusare framtid på alla vis. Mörkret har legat tungt över den här delen av landet alldeles för länge nu och jag längtar efter lite sol och värme. 

God Jul från mig och bloggen

Oj oj oj... det här året har inte direkt varit mitt starkaste när det gäller att uppdatera den här bloggen. Jag har väl inte varit i en flow precis. Eller prioriterat annat... eller glömt.. eller allt det där och lite till. Hursom, nu är jag här och tänkte önska alla en riktigt Trevlig Jul!

Året som gått har innehållit ännu en operation (en mer lyckad än den sista men en mindre lyckad än jag hade hoppats på), en massa öronkrångel (vem hade väl kunnat tro att man skulle dras med öroninflammation i ett halvår va??) och lite annat smått och gott.. gubben drog på sig diskbråck, jag lärde mig en dyr läxa, bokstavligen, och jag drog på mig ännu en UVI som gick till njurarna men som jag PEPPAR PEPPAR lyckades lösa på egen hand helt utan antibiotikan som farbror dr skrev ut. Ett litet steg för mänskligheten, men ett bra kliv för mig.  Öronen har fortsatt bråka men inte lika mycket som för ett drygt halvår sedan och jag drog på mig ett sjuhelvetes hematom här för någon månad sedan som var bland det vidrigaste jag upplevt på länge.  För att göra en lång historia kort vaknade jag mer eller mindre med en stor värkande blodboll i ändan som de fick skära upp inte en utan två gånger och tömma på blod. Bedövningen tog inte och det var rent utsagt vidrigt.  Fy så ont :(  Hematomet fyllde på sig mer efter varje gång de skar upp och tömde bort koagler och blod och sista gången  när eländet var ca fem cm stort och två cm brett så bestämdes att nu låter vi det vara och ser om kroppen kan ta hand om det själv. Detta innebar med andra ord att gå omkring med alsolkompresser i ändan i en veckas tid och ett öppet blödande sår som rann i ganska exakt en vecka.  Ett elände att gå på toa och sitta.. vi ska inte ens prata om det.  Nej, det var nog det här årets pers numero ett om jag skall gradera dem. Önskar inte någon det där helvetet. Nu är det tack och lov läkt och jag hoppas av med alla krafter jag (inte har) att det aldrig nånsin kommer tillbaks. Men... som kirurgen sa på återbesöket att "vissa blöder näsblod, andar får hemorrojder och sen finns det de som får som du.." Kul ja.

Med dessa ord avrundar jag den här julen och önskar alla en lugn och fin dag och kväll i sällskap av nära och kära. Sänder en extra tanke till alla ensamma som inte har någon att fira sin jul med och en liten hälsning till min pappa däruppe bland molnen. Allt blir extra påtagligt under högtider som denna.. Vi saknar dig.

Kramar från mig 

Å vips så var det över

Jaha, det bästa med att tiden går fort är väl att även de otäcka sakerna tillslut är över. Eller ja, några av dem i alla fall. Som den där operationen. Vips så är det söndag, barnens lov är mer eller mindre över och även operationen i fredags. Som jag varit så nervös för. Fråga mig inte varför, men den här gången har nerverna spelat mig ett rejält spratt. Har inte äknt mig tillfreds alls. Inte varit förberedd fast jag velat ha den överstökad länge. För, utan den kan jag ju inte få en ny elektrod. Jag har ju trots allt en liten gnutta hopp därinne om att en ny elektrod, satt på rätt nerv och med bättre precision, kanske kanske kan funka något lite bättre än den senaste.. Ja, det sista som överger en är hoppet säger de.

Tekniskt sett gick operationen bra. De fick ut elektroden hel och jag kräktes inte efter. Batteriet är bytt och ja, den biten är överstökad. Jag fick "sova" men andas för egen maskin, vilket såklart innebar en del fördelar men också lite extra nervositet. Detta blev bestämt någon halvtimme innan det var dags så att ställa om sig i tanken var nog det värsta vad gäller just den biten. Medicinskt var det såklart mindre riskfyllt. En narkos är alltid en narkos.

Att det skulle kännas efter hade jag redan räknat med, men det är alltid en liten "chock" när bedövningen släpper. Sov max en timme natten efter operationen och mådde väl inte tipptopp precis. Med tanke på att jag sov ungefär två timmar dagen innan, gick upp vid fyra, var på östra vid halv åtta och inte opererades innan elva så var det väl inte så konstigt att jag inte var i form kanske. Mådde illa, magen var (och är fortfarande) väldigt upprörd och värker mer än vanligt (tippar på att det beror på allt skit de stoppade i mig, antibiotika bla. Urgh) men inatt sov jag i alla fall och gud så skönt det var. Vet ju att om jag bara är uppe och rör mig brukar läkningen skyndas på rätt mycket. Igår tog jag en långpromenad med vovven och det var skönt att få luft även om det inte hjälpte mot illamåendet.

Imorgon är en ny dag. Nu får vi se hur lång tid det tar tills det blir dags igen...

Imorgon var det dags

Ja, just det. Dagen före dagen. Jag pratar inte om julafon nu då. Tyvärr. Nej, dagen före operation. Känns lite som om att de aldrig tar slut och jag är inte det minsta taggad just nu. Men för att, förhoppningsvis, må lite bättre måste man ibland må lite sämre igen först. Jag hoppas det är just så. Att detta på sikt skall leda till att jag får må lite bättre igen. Bättre som i mindre ont och en bättre fungerande tarm. Det sistnämnda känns väl inte så troligt, men lite mindre ont hade faktiskt inte skadat. Inte bättre sömn pga det heller.

Nåja, den som lever får se. Bara att hoppa in i duschen ikväll och skrubba för glatta livet. Älskar vad klorhexidinet gör med min hud...  och mitt hår... not! Jag försöker intala mig att det är bra för något och det är det ju förhoppningsvis också. Ser (inte) fram emot att gå upp imorgon, det är ett som är säkert. På tok för tidigt för att vara bra och sen denna väntan.  Men, sen är det över. För den här gången i alla fall. <3 

Operation om en månad

Så har det gått nån månad sen jag skrev igen då, eller är det kanske två? Tiden har en tendens att springa ifrån mig känner jag. Å jag har en tendens att vara lika usel på att uppdatera här som vanligt.

Hursom så har det hänt en del sedan sist jag skrev. Jag har hunnit med att besöka Sahlgrenska och träffa läkarn där, jag har testat Mestinon ännu en gång och den här gången med lite annan dosering plus att jag har pratat med koordinatorn ett antal gånger till och dessutom varit i kontakt med verksamhetschefen på Östra. För att göra en lång historia kort har jag fått ett datum för det första steget av de två kommande SNS operationerna. Den där som inte direkt gör något bättre utan är nödvändigt för att steg nummer två ska gå att genomföra. Det handlar alltså om att dra en trasig elektrod och samtidigt byta batteriet på den andra, som också är trasig. Anledningen till detta är alltså att man inte vill dra båda två samtidigt pga riskerna det medför och pga att man inte anser sig kunna sätta in en ny elektrod samtidigt som man drar de gamla. Härligheten ska läka emellan och inga infektioner får uppstå.

Pratade med kirurgen som skall göra detta i måndags och fick några av mina frågor besvarade. Kanske lindrad de lite av min oro, jag vet inte. Har ju inte dragit några elektroder förr (om man bortser från testen då, men den satt ju bara i veckor och denna har jag haft i många år) och jag har förstått att det kommer göra ont. Det är väl egentligen en skitsak om man ser till allt man utsatt sig för under årens lopp, men det där att det ska göra ont utan att egentligen leda till någon förbättring på ett bra tag, det stör mig. :(

Går allt enligt plan blir det alltså en ny operation när snitten och hålen från denna första del läkt. Kirurgen pratade om att det kan bli aktuellt att anmäla till ny operation 6-8 veckor efter det här. Jag känner i mitt stilla sinne hur tiden rinner iväg igen...  vi lär ju hamna månader in i nästa år innan detta blir gjort. Nu har jag iof fått lovat att det inte skall dra ut på tiden som denna första gjort, men jag litar ju inte på det förrän jag har det svart på vitt nedskrivet på papper. Vad är ett löfte så länge det inte håller.. ?

Jaaa... så barnens höstlov blir väl kanske lite mindre roligt än vi hade tänkt oss från början, Men men ont ska med ont..?

Mestinonförsöken får jag lägga ner nu. Den påverkar tarmen, det är klart, men den hjälper mig tyvärr inte. Att putta på en tarm som hela tiden jobbar mot ett hinder, det blir liksom inte bra.

Sen har de tydligen slutat att tillverka mina relaxit också. Allt fantastiskt på en gång. Länsade apoteken här när jag fick veta det och tja, de apotek jag kommit över. Fortfarande förundrad över hur man bara kan ta bort en produkt utan att ersätta den med något liknande?

Efter att ha googlat runt lite hittade jag lite tips på hur man kan stärka sin bäckenbotten och få organen att falla tillbaks på rätt plats igen. Nåja, i alla fall teoretiskt och en liten stund. Jag har ju varit inne på detta tidigare, med min bräda som jag använde under så många år. Nu beställde jag alltså en yogaswing som jag hittade till rätt bra pris (allt är relativt) för att ge det en chans. Skam den som ger sig eller hur? Om inte annat har jag i alla fall fått känna på att hänga upp å ner igen och man lär sig fortare än man tror, det är ett som är säkert. Om det leder till något bra.. vem vet? Jag antar att tiden får utvisa det. 

Vårdköer och väntetider

Ha! Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, men "ha" blev väl en bra start antar jag. En start som lika gärna kunde börjat med "tji fick jag".

Jag var i kontakt med operationskoordinatorn på Östra i början av veckan, precis som kirurgen rådde mig i somras. "Ring honom i augusti, när semestrarna är över, så kommer han ha mer svar att ge dig och en beräknad väntetid för op". Jo, eller hur. Problemet är bara att väntetiden är FÖR lång. Det där med att jag är prioriterad och ska "klämmas in", det låter bra i teorin men i praktiken håller det inte. Det är en sak som är säker. Under sommarn har man inte utfört några som helst planerade operationer bortsett från cancer. Med andra ord har köerna vuxit sig till oändlighet. 400 pers på dagkirurgin pratade koordinatorn om. 400. Under hösten? De har en dag planerad för dagkirurgi på Östra. Av 400 är 300 prioriterade fick jag veta. Av 30 SNS patienter på listan finns 10 prioriterade. Jag hör till dem, men under hösten är det enl koordinatorn mer eller mindre omöjligt att klämma in någon av oss. Ha, tji fick jag. "Prioriterad". Man kan undra vad det innebär eg? Med tanke på på att de talade om att sätta upp mig på operation redan när jag gjorde min förra så kan man ju undra. I vintras varnade mitt batteri för att det var på upphällningen och man skulle ta tag i detta och sätta upp mig på kö för nytt batteri. Då upptäckte vi även att min senaste elektrod är trasig. I maj hade kirurgen satt upp mig på operation. Två månader efter att han skulle gjort det. Tre närmare bestämt för jag var där i februari...  ska man skratta eller gråta?

"Det är inget att oroa sig för", sa kirugen då. "den här typen av operationer är prioriterade och vi ser alltid till att lösa dem i tid". Jo eller hur?

Det är lätt att lova runt när man håller tunt och slipper ta ansvar för det man lovar.  Jag kan inte klandra koordinatorn, jag klandrar organisationen. Hela den svenska vårdapparaten som inte verkar fungera på något plan. I vintras när jag kom till mottagningen för att träffa sköterskan hade de avbokat min tid. Utan att veta varför.  Tack för den. Nu fick jag komma dit ändå, ibland är det bra att ha sköterskans direktnr och uttrycka sin irritation på plats..

Hursom. Nu återstår ett par veckors väntan innan jag skall ringa koordinatorn igen för att se om han kommit fram till en lösning på problemet annars vet i sjutton vad som händer den här hösten. Livet blir inte som man tänkt sig, men man får göra det bästa av det ändå. Irriterad på mig själv som lyssnade på dem från början och vågade tro på vad de sa, Eller, gjorde jag det? 

Mestinon

Under början av sommarn fick jag möjlighet att pröva en annan typ av medicin än de jag tidigare testat. Mestinon heter den. Även om förhoppningarna om att den skulle förändra mitt mående inte var jättestora fanns de ändå där i bakhuvudet. Så länge det finns liv finns det hopp, eller hur?

Mestinon är en, som det så fint heter, kolinesterashämmare som hämmar nedbrytningen av signalsubstansen acetylkolin, vilken förmedlar nervimpulser till musklerna. På så vis kan nervimpulserna starkare påverka musklerna till att arbeta bättre. Det är egentligen en medicin som används vid myasthena gravis, men även vid tarmatoni.

Eftersom effekten är relativt kortvarig behöver man tillföra mestinonet flera gånger per dygn och första gången jag testade var det med 10 mg tre gånger per dag. Dag två var det 20 mg tre gångr per dag och tillslut 30 mg tre gånger per dag. Vid myasthena gravis är doserna betydligt högre. Vid 10 mg hände inte mycket alls. Vid 20 något lite mer och vid 30 mg började tarmen plötsligt röra på sig litegrann. Sådär som den gjorde när jag var mindre och la mig ner för att vila. En lite konstig känsla eftersom jag inte haft den på väldigt länge. När mina tarmar rör sig nuförtiden är det mest i form av kramp eller obehagliga drag och sug. Lite svårt att förklara.

Hursom. Tyvärr var effekten som kraftigast när jag helst inte ville ha den. Det vill säga när jag skulle sova. Under några dagar med mestinonet kände jag faktiskt att jag hade någon form av effekt. Inte på så vis att jag kunde gå på toa eller hade mindre värk, men jag hade något lugnare perioder mellan mina "magpass" under tre dagar och kände att ahhhh detta kan kanske vara något. Efter de tre dagarna vände det dock till det sämre och jag kände att näääää... detta är inte sant. Joho då så var det. Efter två veckor var de där tre dagarna med lugnare perioder några ggr de enda positiva upplevelserna jag hade av mestinonet. Gav upp och gjorde ett kortare uppehåll. Tarmen knölade ännu mer och jag fick rådet att ta 10 mg fyra gånger per dag istället. Sen varva mellan 10 och 20.  Prövade det ett par veckor men inte heller det hade tillräckligt bra effekt för att motivera en fortsättning. Lade ner försöket med förhoppning om att testa igen senare under hösten.  Enligt min dr skulle jag haft tillräckligt bra effekt på den dosen OM mestinonet hade haft någon positiv effekt på mig.

Tyvärr förstärker inte mestinonet bara musklerna i tarmen utan även i resten av kroppen och det visade sig ganska mkt i mina nedre regioner. Jag går inte in på detaljerna men det var inte vidare skönt. Vi får se om ett nytt försök med annan dosering kan ge någon bättre effekt.

Just nu kör jag dock en kur med peptid +, vilket jag också gjort under några månaders tid. Den ordinerade dosen var dock inte bra för mig. Jag tror det kan ha att göra med bacillerna (probiotikan) den innehåller. För kraftiga för mig. Efter samråd med dem har jag dragit ner dosen rejält och istället för att testa utan mina enzymer (som jag tagit i ett och ett halvt år konstant nu) testar jag dem i lägre dos ihop med enzymerna. En tablett istället för två gånger två. Ihop med Gastrostin då. Uppdatering kommer senare. 

Long time no see

Jag har en bekännelse. Jag har inte bara varit dålig på att kika in här på väääldig länge, jag har varit riktigt usel på att göra det. Livet händer ni vet. Prioriteringar ändras och det som lågt högt upp hamnar av någon händelse väldigt mycket längre ner på listan över vad som skall göras här och nu. Lite så har det väl varit antar jag. Jag har prioriterat annorlunda och tiden jag tidigare lagt på att uppdatera bloggen har jag lagt på att besvara de mail jag fått från människor som av en eller annan anledning hamnat på min blogg. Det har ju blivit några stycken under åren om man säger så, något jag på riktigt uppskattar.

Däremot bevisar det en sak och det faktumet gör mig både ledsen och irriterad.Vården i det här landet håller på att kollapsa och när det gäller mag/tarmsjukdomar finns det mer än skäligt mycket att förbättra och förändra. Det är inte en läkare som sagt till mig under det gångna året att vården blöder.

Nu har jag fått ett par mail (även de har blivit några stycken under våren och sommarn som gått - vilken sommar förresten!) från läsare som undrar vart jag tagit vägen och efterlyst fler inlägg. Med andra ord tänkte jag tänkte jag att jag ska försöka göra några uppdateringar här.

Elektroder paj igen

Det är ett tag sedan jag skrev (igen). Det går som vanligt i vågor det här med skrivandet, och början av det här året har inte varit något undantag precis. Det blir som det blir och det är som det är. Livet går alltid före.

Det har på sätt och vis hänt en del sedan sist och på sätt och vis inte alls.  Eftersom slutet av 2017 och början av 2018 återigen inneburit en dipp och en försämring för mig rent magmässigt så har jag lagt mycket tid och energi på att hålla mig och familjen flytande. Många saker har jag fått ställa in (den är inte direkt ny, men det har gått i perioder) och andra har jag tagit mig igenom med känslan av att "jag klarade det" i baggaget. En skön känsla för stunden men bakslagen som följer är inte lika skön. Det ger dock mycket rent socialt och mentalt att komma ut och träffa folk emellanåt och att kunna genomföra det man planerat.

Hursom. Eftersom jag upplevt en kraftig försämring i funktionen av min SNS så beslutade jag mig för att ta mig i kragen och kontakta Östra igen (inte direkt min favoritsysselsättning) och få min utrustning kontrollerad. Hade en dålig aning om att något var galet då ingenting jag gjort under större delen av det här året fungerat. De små bra stunderna har blivit kortare och färre och de sämre längre och värre. Så tja, jag tog mig dit. Fick en tid ganska snabbt och där konstaterades (som jag befarade) att en av punkterna på min elektrodradda (naturligtvis den jag använt mgi mest av) var sönder och att tre av fyra program jag gått med var helt ur funktion.  Det enda som fortfarande fungerade var det som jag inte klarat av att använda eftersom det gav en försämring istället för en förbättring. Underbart. Not. Så, det här besöket resulterade i nya inställningar, andra kombinationer och vetskapen om att mitt batteri sjunger på sista versen.

Det är nu ett par veckor sedan jag var där och jag har hunnit utesluta ett program redan. Är inne på försök med kombination numero två och den har hittils varit bättre än den första i alla fall. Vi får se vad som händer. Varje dag är en ny och man lär sig något hela tiden.

Gott Nytt år!

Jag har vart riktigt kass på att uppdatera bloggen här känner jag. Motivationen har väl inte riktigt funnits där och jag har haft häcken full med annat. Besvara mail från en massa härliga människor som skrivit till mig exempelvis. Om det är något den här bloggen gett mig så är det definitivt kontakten med alla härliga människor som hört av sig under årens lopp. Inte minst det här året.

För övrigt har det varit fullt upp med att hantera vardagen och göra det bästa av den under de omständigheter som råder för stunden. För min del att få allt att flyta med två små barn som kräver sitt och en kropp som hela tiden sätter sig på tvären och ställer till för mig. Det har minst sagt varit en utmaning att hantera allt det här året haft att bjuda på och ändå försöka hålla sig på fötter. Simskola, kursen jag valde att läsa (som jag är glad att jag tog tag i och slutförde) på distans under hösten och barnen som krävt sitt. Som förälder går det inte att sätta sig själv främst. Oavsett hur kass man mår. Det kostar mycket men ger än mer.

Måendet har inte direkt varit tiptopp på sistone och framförallt inte under årets sista månader. Jag avslutar mitt 2017 med att önska alla ett bra 2018 och för egen del ser jag fram emot en kväll i goda vänners lag och hoppas att mitt mående ikväll kommer vara bättre än det var förra årets sista dag. Det har inte börjat bra, men jag hoppas att jag lyckas bättre än jag gjort de senaste dagarna med att få rätsida på det här.  Kram från mig och bloggen! 

Uppdatering, SNS mm

Kollade precis min logg och insåg att det var ett bra tag sedan jag skrev. Tanken har funnits där flera gånger under både sommaren och hösten, men det kom aldrig längre än så. Det har minst sagt varit en händelserik sommar och då inte enbart av det positiva slaget. Inte det negativa heller, det har trots allt varit en otroligt mysig sommar med mycket tid till familjen.

Vad har hänt sedan jag sist skrev? Ja, vad har inte hänt. Jag började med CBD oljan i våras mot de här fruktansvärda magramperna jag hade. Jag kan väl inte säga att de gjorde någon större skillnad för min del. Eller så gjorde de det. De där extra tarmvredssmärtorna som jag fick efter magsjukan förra året har lugnat sig. De kommer mer sällan. Jag kunde, under en period, se ett klart mönster mellan ökad mängd hormoner i kroppen och dessa extra smärtor som kom som en blixt från ovan. Ett tag trodde jag att jag blivit extra känslig mot soya då jag inte längre kunde äta min normala frukost bestående av soyayoghurt och en slags blandning av olika fröer, den som funkat allra bäst under många år. Det där har ändrats mycket under sommaren. Frukosten är inte vad den var längre, den som en gång var min heliga grund att stå på. Det har blivit mer från dag till dag vad som passar bäst.

Hur som. Hormoner har definitivt spelat in när det gäller de extra magsmärtorna, men de har inte varit hela sanningen. Något hände under den där magsjukan och jag förmodar att bakterier eller virus satte sig i magslemhinnan och orsakade extra besvär. För detta, eller mot detta, har jag gjort två tarmreningar a la Herbaplus och stöttat magen med enzymer och saltsyra. CBD på det. Innan dess en örtbrygd jag skaffade mig genom min akupunktör. Allt detta har ju på något vis bidragit till att minska de där extra smärtorna, men jag kan inte riktigt säga vad. Magen är i allmänt sämre skick än den var förra året. Den senaste elektroden (som jag nu haft mer än ett år ) har inte samma effekt på tarmen som min första hade (innan den gick sönder) och ja.. magen har återigen ändrat mönstret på mitt liv.

Mycket har hänt i sommar. På gott och ont. Jag kommer inte gå in på detaljerna här och nu, men kanske kommer det längre fram. Eller så låter jag bli. Time will tell.

För övrigt har det varit strul med min SNS som jag återigen fått nya inställningar på. Besökte kirurgen häromdagen och vi kom överens om att den gamla elektroden, den som inte längre är i bruk, skall bort. Jag hade väl egentligen tänkt mig att "bara" bli av med den extra sladdhärvan som irriterar och gör ont, men kirurgen var inne på att vi drar hela skiten, vilket jag kanske inte hade tänkt mig från början då detta blir ett större ingrepp än jag hade räknat med. I och med att elektroden sitter vid sakralnerverna i ryggraden måste man öppna där och dra den rätt ut. Inte helt okomplicerat då den suttit där sen 2013 och garanterat vuxit fast. Är inte direkt jättesugen på att dra den och försökte prata mig ur den biten och få dem att kapa av sladden för att låta den delen vara kvar. Tyvärr gick inte kirurgen med på det i dagsläget. Vi får se. Det ligger dock i framtiden, när batteriet byts nästa gång. De största riskerna är såklart blödningar,. att de rubbar den andra elektroden eller att det blir någon form av infektion. Jag är inte jättesugen på någon av dem. Den nya elektroden, som bara suttit ett år, har dessutom redan fått lite svarta fält. Detta innebär att signalerna inte går fram som de ska och naturligtvis var det program jag använt mest med på den listan.  Inte konstigt jag fått mer och mer ont och sämre funktion. Återigen. Man känner sin egen kropp, det är ett som är säkert.

En sak är dock säker. Man lär sig uppskatta de små sakerna i livet och man lär sig leva för dagen. Man ser skönheten i det lilla och är inte lika beroende av det där stora. På gott och ont som med allt annat här i livet antar jag. 

Plötsligt blev det sommar.

Nu var det länge sedan jag skrev något igen. Inspirationen har inte funnits där. Ibland flödar idéerna och ibland gör de det inte. Lite som livet i största allmänhet. Ibland saknas motivation och inspiration och ibland flödar den. Hur som. Nu är jag här igen. På gott och ont.

De senaste månaderna har kantats av upp och nedgångar och har varit lite av en berg och dalbana. Min mage mår inte bra, inte alls. Den tog stryk av den där magsjukan i november (som jag tjatat så mycket om redan) och har inte riktigt velat gå tillbaks till samma kassa läge som den var innan. Min sns vill inte riktigt samarbeta. Jag fick ju dessutom veta att den var paj så det var bara att åka in till Östra och få en ny. Tyvärr kontrollerade man inte att elektroderna i kroppen funkar som de ska utan man koncentrerade sig på den yttre enheten som med all säkerhet var sönder. Ingenting fanns kvar, bortsett från ett program som jag inte kunnat använda. Den var dessutom inställd på saker jag inte själv ställt in så man börjar ju undra lite. När jag sedan fick en ny dosa var det återigen det program jag ställt in själv som var inprogrammerat, men däremot saknades de fyra andra och all annan information var borta. Sedan dess har jag inte lyckats få samma respons som jag hade på samma program tidigare, vilket ger mig känslan av att något är galet.

Sedan dess har det varit strul med än det ena än det andra. Jag ska inte gå in på det här och nu, men vi kan väl lugnt säga att våren inte flutit smidigt. Den har inte varit en dans på rosor. Den har haft sina ljusglimtar, absolut, men dessa har inte varit relaterade till magen.  Jag har haft mindre tarmvred, tack och lov, men fått en sammantaget mer instabil orolig och värkande hela tiden mage igen. Pikar runt ÄL och mens och då blir det riktigt illa. Pga detta har jag testat naturlig progesteronkräm under två cykler, men kan inte säga att jag hittils märkt någon större förbättring utan kanske snarast tvärtom. När jag läser mig till hur detta fungerar inser jag att jag kanske har för låg dos så jag har även prövat att öka rejält, men inte heller det har tagit bort problemen eller ens minskat dem. Jag ska testa några cykler till innan jag säger vare sig bu eller bä, men det har hittils inte varit någon aha upplevelse för min del. Inte som jag kanske hade hoppats på.

Jag har dessutom kört en tarmrensning igen. Var några år sedan jag gjorde det senast. Förlitar mig på herbaplus, men som vanligt är det inga mirakel som skett där heller och min tarm vill som vanligt inte mata igenom, vilket blir problematiskt när man försöker sig på en tarmrening såklart. Däremot tycker jag att jag fått mindre kliande utslag och det är ett stort plus. Magen vill inte lugna sig men andra reaktioner har på många vis minskat. Peppar, peppar ta i trä....   har dessutom använt mig av matsmältningsenzymer sedan december och tänker fortsätta med det. För tillfället kör jag på gastrostin, men har även testat holistics och regnbågscentrets och tycker dessa funkat rätt bra också.

Nu har stora tjejen och maken legat däckade i magsjuka igen men jag klarade mig (hur är det möjligt?) den här gången. Tror jag i alla fall. Det kan väl fortfarande bli bakslag men sista spyan i den här familjen ägde rum i lördags och allt är sanerat både tre och femtioelva gånger sedan dess. Dessutom bara kräks på ena toan och den har jag undvikit att vistas på. Har klunkat avkok på ingefära också och jag inbillar mig att det hjälpt mig. Ett bra tips om magsjukan härjar i närheten. Nu lyser solen och sommaren verkar ha kommit på allvar. Efter en kall start på våren är den väldigt välkommen. Om det blir för en vecka eller två spelar eg ingen roll. Huvudsaken är att vi fått lite sol och en chans att ladda batterierna igen.  <3

Tjuvstartar våffeldagen

Det är ju våffeldagen imorgon. Egentligen hade jag helt missat det - tills imorse. Insåg att jag kunde slänga ihop lite våfflor till lunch. Eftersom jag lovat dottern pizza ikväll (ja, den är hembakt såklart ;-)) så valde jag att använda mig av lite andra ingredienser än jag kanske gjort annars till våffelsmeten idag. Det bidde med andra ord våfflor på bovete, mandelmjöl och kokosmjöl med en gnutta himalayasalt i. Sen valde jag att toppa dem med en röra på avokado, rödlök, citron, dill och hackade räkor istället för att pryda dem med sylt och grädde. Mår inte bra av den där typen av sötslabbiga våfflor. Bättre satsa på en lite matigare variant som man dessutom står sig på en stund :)

Testa gärna, de gick hem :)

Till våfflorna:
3 ägg
3 dl havremjölk
2 dl bovetemjöl
3/4 dl kokosmjöl
1/2 dl mandelmjöl (ca)
en nypa himalayasalt
Lite vatten

Blanda runt till en ganska stabbig smet och klicka ut i ett våffeljärn smort med kokosolja.

Till räkröran använde jag:
1/3 hackad rödlök
2 avokadosar (mogna och mosade)
Lite skalade räkor, finhackade
Saft av 1/2 citron
Lite dill
Salt och peppar

Grädda och toppa med avokadoröran! 

Stockholmo once again... ;-)

Ja.... det har varit lite upp och ner här på sistone. Minst sagt. Skulle varit på läkarbesök i Stockholm för ett par veckor sedan, men sjuka barn och dagissmittor satte käppar i hjulen för de planerna och kasserade dem totalt. Som tur var fick jag en ny tid relativt snabbt, vilket jag aldrig hade vågat hoppas på. Lite ljus i mörkret med andra ord och plötsligt kändes den missade resan inte lika jobbig längre. Nu bär det av imorgon och jag hoppas innerligt att alla bacillusker håller sig borta från oss så vi kommer iväg. Så även de värsta magsmärtorna så att bilresan blir ett mindre snarare än ett större helvete. Vädret ser ut att bli ett större problem med snö och blåst på vägen, men jag hoppas att även den biten är mer uppblåst än vad den faktiskt blir. Det lär ju visa sig imorgon om inte annat...

För övrigt har det varit en vinter (början på det här året) som kantats av sjukdomar, magsmärtor, vabdagar och gud vet allt. Inställda kalas gånger flera, inställda tillställningar gånger flera, oro över än det en än det andra. Nu börjar jag se lite ljus igen och hoppet om livet fortsätter ;-) Våren närmar sig med stormsteg (även om det snöar och blåser ute idag)  - fåglarna kvittrar emellanåt och det börjar blir ljusare på kvällarna. Det är lättare att stiga upp på morgonen även om sömnen fortfarande är usel. Börjat med melatonin igen (eller jag har tagit det i en sisådär två och en halv månad nu) och den hjälper mig faktiskt att få sova lite bättre. I alla fall de dagar när magen inte är alldeles överjävlig när jag lägger mig för då hjälper faktiskt ingenting.

Jag och maken kom iväg på en helg med musikal, god mat och övernattning i Götet och det var sååå fantastiskt skönt. Bara koppla av, inte bekymra sig... barnvakten var en hit, maten var väl sådär och musikalen något rörig, men ändå! Det funkade. Jag mådde skit, men det funkade. Det var mysigt och vi kom iväg. Bara en sån sak.

Var på en kurs med Herbaplus i onsdags också (obs inte att förväxla med herbalife eller liknande!. Trodde inte jag skulle komma mig iväg på den heller, men satan i gatan jag bestämde mig för att gå ändå. Jag är glad att jag gjorde det. Mådde inge vidare mot slutet av kvällen, men jag är ändå så glad att jag kom mig iväg. Jag lärde mig mycket nytt och fick repetition av gamla kunskaper. Det är aldrig fel. Nu ser jag fram emot att färska upp minnet ännu mer och hoppas komma iväg på lite fler kurser framöver. Den som lever får se. En dag i taget, ett steg i taget så har jag snart tagit mig uppför i alla fall en trappa... 

Känslor och tarmflora

Det här är ju egentligen ingen nyhet, men det är roligt att det uppmärksammas även inom vetenskapen...:

http://magotarm.se/blog/2017/02/tarmen-paverkar-mer-vi-tror/