Det är ett tag sedan jag skrev (igen). Det går som vanligt i vågor det här med skrivandet, och början av det här året har inte varit något undantag precis. Det blir som det blir och det är som det är. Livet går alltid före.
Det har på sätt och vis hänt en del sedan sist och på sätt och vis inte alls. Eftersom slutet av 2017 och början av 2018 återigen inneburit en dipp och en försämring för mig rent magmässigt så har jag lagt mycket tid och energi på att hålla mig och familjen flytande. Många saker har jag fått ställa in (den är inte direkt ny, men det har gått i perioder) och andra har jag tagit mig igenom med känslan av att "jag klarade det" i baggaget. En skön känsla för stunden men bakslagen som följer är inte lika skön. Det ger dock mycket rent socialt och mentalt att komma ut och träffa folk emellanåt och att kunna genomföra det man planerat.
Hursom. Eftersom jag upplevt en kraftig försämring i funktionen av min SNS så beslutade jag mig för att ta mig i kragen och kontakta Östra igen (inte direkt min favoritsysselsättning) och få min utrustning kontrollerad. Hade en dålig aning om att något var galet då ingenting jag gjort under större delen av det här året fungerat. De små bra stunderna har blivit kortare och färre och de sämre längre och värre. Så tja, jag tog mig dit. Fick en tid ganska snabbt och där konstaterades (som jag befarade) att en av punkterna på min elektrodradda (naturligtvis den jag använt mgi mest av) var sönder och att tre av fyra program jag gått med var helt ur funktion. Det enda som fortfarande fungerade var det som jag inte klarat av att använda eftersom det gav en försämring istället för en förbättring. Underbart. Not. Så, det här besöket resulterade i nya inställningar, andra kombinationer och vetskapen om att mitt batteri sjunger på sista versen.
Det är nu ett par veckor sedan jag var där och jag har hunnit utesluta ett program redan. Är inne på försök med kombination numero två och den har hittils varit bättre än den första i alla fall. Vi får se vad som händer. Varje dag är en ny och man lär sig något hela tiden.
Det har på sätt och vis hänt en del sedan sist och på sätt och vis inte alls. Eftersom slutet av 2017 och början av 2018 återigen inneburit en dipp och en försämring för mig rent magmässigt så har jag lagt mycket tid och energi på att hålla mig och familjen flytande. Många saker har jag fått ställa in (den är inte direkt ny, men det har gått i perioder) och andra har jag tagit mig igenom med känslan av att "jag klarade det" i baggaget. En skön känsla för stunden men bakslagen som följer är inte lika skön. Det ger dock mycket rent socialt och mentalt att komma ut och träffa folk emellanåt och att kunna genomföra det man planerat.
Hursom. Eftersom jag upplevt en kraftig försämring i funktionen av min SNS så beslutade jag mig för att ta mig i kragen och kontakta Östra igen (inte direkt min favoritsysselsättning) och få min utrustning kontrollerad. Hade en dålig aning om att något var galet då ingenting jag gjort under större delen av det här året fungerat. De små bra stunderna har blivit kortare och färre och de sämre längre och värre. Så tja, jag tog mig dit. Fick en tid ganska snabbt och där konstaterades (som jag befarade) att en av punkterna på min elektrodradda (naturligtvis den jag använt mgi mest av) var sönder och att tre av fyra program jag gått med var helt ur funktion. Det enda som fortfarande fungerade var det som jag inte klarat av att använda eftersom det gav en försämring istället för en förbättring. Underbart. Not. Så, det här besöket resulterade i nya inställningar, andra kombinationer och vetskapen om att mitt batteri sjunger på sista versen.
Det är nu ett par veckor sedan jag var där och jag har hunnit utesluta ett program redan. Är inne på försök med kombination numero två och den har hittils varit bättre än den första i alla fall. Vi får se vad som händer. Varje dag är en ny och man lär sig något hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar