Whoopsi, det har visst gått ett tag sen sist. Time flies, eller hur var det?
Kanske dags för en liten uppdatering då. Det är ju ett tag sedan jag fick mina nya elektroder nu. En sisådär två månader närmare bestämt. Jises. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen för en sak är säker: jag hänger inte med. Jag kan ju i alla fall blicka tillbaks och vara tacksam över att min "latmansperiod" lyckades infalla under den första värmeböljan som slog emot oss och det är jag i efterhand glad över. Jag hade gått mig själv på nerverna av att gå inne och inte kunna göra någonting. Nu kunde jag i alla fall känna mig meningslös utomhus - man får se det lilla...
Hur som helst. Tyvärr kan jag väl inte säga att det skett några större mirakel än. Jag har hunnit pröva mig igenom de program jag fick från början, varit på Östrra och ändrat två av de program jag ändå inte kunde använda och har redan testat ett av dem. Förhoppningen om att bli helt bra av detta finns inte direkt, men drömmen om att bli i alla fall liite bättre och kunna gå på toa någon gång utan att behöva knåda, manipulera, medicinera... det finns kvar. Jag har som bäst lyckats dra ner på två resulax om dagen till en sisådär sex istället för åtta... det fanns ju en period när jag var uppe i fler än så. De flesta dagarna har det hållt, men det finns också dagar då det gått åt pipan. Jag har medvetet dragit ner på resulaxen, vilket innebär att kroppen får mer att jobba med och måendet på så sätt backat lite grann - MEN jag är stolt över att jag lyckats hålla det där och jag hoppas kunna pressa lite till. Tvivlar väl lite smått för magen är som en värkande badboll och trycken har förändrats en del. Jag får sätta igång tidigare på eftermiddagen än jag varit van vid för att hantera dem och på så sätt blivit "klar" med magproceduren tidigare på dagen. På gott och ont. Det har för det mesta inneburit att jag får ett extra kör under den senare delen av eftermiddagen och kvällen som jag inte hade när jag hanterade magen senare på dagen än jag gör nu. Det köret ger sig inte utan håller på hela natten så sömnen är minst sagt urusel. Skönt att gubben har semester och är hemma och kan avlasta mig lite. Orken är inte alltid på topp och dippar rätt rejält under eftermiddagen.
Men, som sagt så länge det finns liv finns det hopp!
Kanske dags för en liten uppdatering då. Det är ju ett tag sedan jag fick mina nya elektroder nu. En sisådär två månader närmare bestämt. Jises. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen för en sak är säker: jag hänger inte med. Jag kan ju i alla fall blicka tillbaks och vara tacksam över att min "latmansperiod" lyckades infalla under den första värmeböljan som slog emot oss och det är jag i efterhand glad över. Jag hade gått mig själv på nerverna av att gå inne och inte kunna göra någonting. Nu kunde jag i alla fall känna mig meningslös utomhus - man får se det lilla...
Hur som helst. Tyvärr kan jag väl inte säga att det skett några större mirakel än. Jag har hunnit pröva mig igenom de program jag fick från början, varit på Östrra och ändrat två av de program jag ändå inte kunde använda och har redan testat ett av dem. Förhoppningen om att bli helt bra av detta finns inte direkt, men drömmen om att bli i alla fall liite bättre och kunna gå på toa någon gång utan att behöva knåda, manipulera, medicinera... det finns kvar. Jag har som bäst lyckats dra ner på två resulax om dagen till en sisådär sex istället för åtta... det fanns ju en period när jag var uppe i fler än så. De flesta dagarna har det hållt, men det finns också dagar då det gått åt pipan. Jag har medvetet dragit ner på resulaxen, vilket innebär att kroppen får mer att jobba med och måendet på så sätt backat lite grann - MEN jag är stolt över att jag lyckats hålla det där och jag hoppas kunna pressa lite till. Tvivlar väl lite smått för magen är som en värkande badboll och trycken har förändrats en del. Jag får sätta igång tidigare på eftermiddagen än jag varit van vid för att hantera dem och på så sätt blivit "klar" med magproceduren tidigare på dagen. På gott och ont. Det har för det mesta inneburit att jag får ett extra kör under den senare delen av eftermiddagen och kvällen som jag inte hade när jag hanterade magen senare på dagen än jag gör nu. Det köret ger sig inte utan håller på hela natten så sömnen är minst sagt urusel. Skönt att gubben har semester och är hemma och kan avlasta mig lite. Orken är inte alltid på topp och dippar rätt rejält under eftermiddagen.
Men, som sagt så länge det finns liv finns det hopp!
Vad gör diagnos har du? Själv försöker ja hitta info om man blivit av med defekationsreflexen (känner mig aldrig bajsnödig trots att rektum är full) för även jag ser tarmtömninhen som en ren kamp o missbrukar resulax ja med 😆
SvaraRaderaHej Isabella. Ursäkta sent svar (känns som jag upprepar mig här..) jag har varit usel på att kolla bloggen och att uppdatera den på sistone men haft fullt upp med att besvara de mail som kommit till mig personligen :). Jag har Enteral dysmotilitet, invagination, megacolon och enterocele bla. Maila mig gärna på jessica.jansson@gmail.com för snabbare svar :)
Radera