Jag ville väl igår. Jag ville verkligen det. Men jag borde väl fattat bättre. Mådde ju fan hela dagen och skall inte sticka under stol med att det varit en smärre pers att hantera magen sista veckan. En hel vecka utan mediciner, med felaktig mat, fel tider, inga rutiner och ingen chans att ta hand om magen som jag måste- det sätter sina spår! Slangarna gjorde väl inte direkt att magen mådde bättre heller.. snarare tvärtom skulle jag tro. I alla fall om man ser till hur den känts efter.
I alla fall. Hade näst intill bestämt mig för att stanna hemma från kalaset hos svärmor igår. Hon fyllde år. Väskan stod dock packad så jag skulle kunna sticka, just in case.. jag ville verkligen visa mig på kalaset i år. Jag var ju sjuk förra året med.. kändes inge bra. Var dålig på svärfars födelsedag också o kände att jag MÅSTE dit o visa mig i alla fall. Många måsten i liten kropp. Men jag bestämde mig. Fem i halv fem kladda jag på mig ansiktet o stoppa ner vovve o väskor i bilen och begav mig till Kungsbacka. Bära eller brista. Jag trodde faktiskt jag skulle klara mig, men då jag kom till Sandsjöbacka o magen bestämde sig för att tokballa ur o det dessutom gick i sextio på motorvägen började jag känna en smärre panik..
Gpsen visade senare o senare ankomst. Kalaset skulle börja vid sex. Tio i var jag där. Fem minuter senare kom gästerna. Lukas var helvild. Ville inte alls hålla tyst. Stress över att få honom lugn o sluta skällla då svärföräldrarna satt detta som ett litet krav för att vi skulle kunna he med honom. Gammelkatten mår visst dåligt av hundar eller andra störmoment.. så det var inte direkt drömscenariot när Lukas satte igång o yla på sedvanligt vis. Magen la av redan vid pepparkakorna o glöggen. Jag rusa mellan Lukas, knåda magen o maten o försökte visa god vilja genom att hjälpa till. Kände mig smått överflödig. Kunde inte slappna av alls. Lukas fortsatte hålla låda, var inte alls nöjd. Magen blev bara värre o värre. Slutade med en störtlipande Jessica, inför svärmor o allt. Bestämde mig för att åka hem o ta lukas med mig. Ville inte paja festen mer än jag redan hade gjort.. dessvärre ville vare sig svärmor eller sambon att jag skulle köra själv. Min tanke var att han skulle va kvar såklart, men nu blev det inte så.
Kände mig ännu hemskare när jag även "drog" me honom från kalaset. När han dessutom bestämde sig för att stanna hemma med mig var misären fullbordad. Nog för att jag var glad över sällskap, men jag ville ju inte dra honom från festen.. jag vet ju att han gärna velat vara kvar.. man vill väl o det blir så fel. I efterhand skulle jag självfallet stannat hemma från början. Jag borde insett att de inte skulle funka med de förutsättningarna.. men jag ville visa dem. Jag ville så gärna visa dem att jag faktiskt försökte och så gick det bara åt skogen.. så nu sitter man här med sin ångest o två vovvar som pockar på uppmärksamhet.
Sprutor o medicin i kroppen o inget av dem vill fungera. Toppen.. jag vet vad det blir för en dag. Men jag är glad att vakna hemma. Det vore en pers att köra från kungsbacka den här morgonen. Den andra striden får jag ta sen. Jag bad om ursäkt igår och jag hoppas att de förstod mig. Jag är bara människa. Ibland önskar jag att det vore annorlunda. Mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar