SNS-nya elektroder?

Efter mycket om och men, tankar och funderingar kom så ett samtal från Östra häromdagen. Sådär lite lagom (o)passande när jag liksom hade famnen full med övertrötta barn och var ensam hemma med dem. Fick veta att jag tydligen står i kö till en operation av nya elektroder på andra sidan och att jag skulle varit kallad på besök i onsdags. En kallelse som aldrig kommit och som jag betvivlar någonsin lämnat sjukan. Senast jag hörde något var på mail då jag fick svar den nittonde januari att jag snart skulle kallas till en tid. Lite konstigt då om de redan hunnit skicka ut och planera in ett besök den 27 januari? I don't think so. De är inte snabbast i världen om man säger så. Nu blir det besök i slutet av februari istället och operationskoordinatorn jag fick nummer till är tydligen på semester till 8 februari, så innan dess lär ju ingen planering ske :-/

Vet inte riktigt hur jag känner inför det här. Både positivt och negativt antar jag? Förhoppningen om att bli bättre och tron på det finns där men risken att bli sämre eller inte bättre och ha mer inopererat skrot med allt vad det innebär är inte lika lockande. Risken att de pajjar ännu en nerv...  ah, jag vet inte jag. Den som lever får se men det är fanimej inga enkla beslut. Det handlar ju liksom om livet. Det är inte fullt så okomplicerat som det kanske låter.

Julen varar ända fram till påska (eller kanske inte)

Sist jag skrev hade vi en kräkande hund här hemma. En som kräktes ner både säng, mattor, textilier, ja you name it och där fanns det. Inte kul någonstans, minst av allt för stackars vovven...  blev både ett och två veterinärbesök varav det ena akut till Blå Stjärnan i Göteborg. Där satt en krasslig make halva dagen för att vi skulle få ordning på Lukas. Man gjorde (enligt min mening) inte speciellt mycket där. Konstaterade att han förmodligen hade magsår, tog temp och kände på mage och rumpa inte mycket mer. Han fick syraneutraliserande, kostrestriktioner och magsårsmedicin typ. Han stank magsyra flera dagar efter det där men han kräktes tack och lov inte mer. TACK OCH LOV!

Blodiga kräkningar var verkligen inte att leka med. Vare sig tvätt eller känslomässigt. Fy.

Hur som. Ett dygn efter att Lukas slutat kräkas var det Tuffes tur. Andra vovven. Inget blod men kräkningar som var av en annan värld. Överallt. Helt spak och vägrade att vare sig dricka eller äta. Gav honom av Lukas syrahämmande och såg till att han fick i sig vätska med spruta. Det och kokt ris med vit fisk. Det bidde ett bakslag på Tuffe med en omgång till efter tolv timmar utan kräks men sen dess har det, tack och lov, varit ganska lugnt. Ett lite mindre bakslag med lite gallkräks igår men annars ingenting i jämförelse med vad det var förra helgen. Fy. När man tror man haft nog...

Nu har jag i alla fall hunnit sanera både säng, textilier och mattor. Tvättat golv och allt vovvarna legat på flera gånger. Däremot har Lukas, stackarn, åkt på bakterier i örat nu istället för svampen som han behandlades för med kortison...  biverkan av den där satans antibiotikan som jag aldrig skulle gett honom. Klandrar mig själv att jag inte läste på tillräckligt innan han fick den. Hade jag insett att det var antibiotika hade jag låtit bli. Men nu dras vi alltså med sviterna efter den där behandlingen, som dessutom fick avbrytas och inte gav något mer än ett stort hål i plånboken och en massa lidande för våra vovvar. Nu är det alltså ny kur med ny medicin i örat och tratt återigen. Dessutom har han kliat sönder sig på ovansidan. Medicinbad på det. Fy, stackars vovve.

Men, mitt i allt elände har det i alla fall äntligen varit lite riktig vinter och barnen har fått vara ute i snön och åka pulka och bygga snögubbar. Det, om något, är jag oerhört tacksam över. Nu hoppas jag bara på en friskare vår, mindre incidenter och mer flyt. Det hade varit rätt skönt ... 

Är det inte det ena...

...så är det då sannorligen det andra :( inte alltid i negativ bemärkelse, men den här gången får jag nog säga att det är det. Tyvärr.

Julen och ledigheterna var bra. Mycket fläng, men ändå bra. Magen mådde inte prima, tvärtom MEN än dock bra. Ja, man får se till helheten och det positiva. Därefter... mindre bra. Skulle haft kalas för vår minsting, som fyllde ett år den 8 januari, men fick ställa in då vi dragit på oss en rejäl dunderförkylning hela familjen. Först jag, sedan Jonathan, sen Olivia... sen gubben.. som fortfarande är krasslig en vecka senare. Jag är inte bra men bra mycket bättre än jag var. Seg skit med andra ord...

Inte nog med det. Förkylning och flunsa kan ju drabba alla. Till råga på allt väcktes vi inatt av en kräkande hund. Kräks i sängen ända ner till madrassen, kräks på överkast, sittpallar, golv, mattor,..  you name it och där var det. Fullt av det. Trodde han bara svalt någon för stor bit mat (inte ovanligt han är ju rätt glupsk om man säger så...) men så var det inte den här gången för han fortsatte kräkas efter sanering numero ett. Blod. Hemskt. Blev veterinärbesök imorse med andra ord. Två stycken. Först lokala veterinären för att sedan bli skickade till blå stjärnan där maken blev sittandes halva dagen innan de kikade på honom och skickade hem dem med magsårsmedicin och syrahämmande...  förmodligen biverkan av annan medicin han fått som var behandling av en annan biverkan. Jag hatar mediciner! Ibland är de nödvändigt onda men alla dessa jääävla biverkningar. Jag blir så trött. Kan inte låta bli att anklaga mig själv heller för den första borde jag läst på mer om. Jag borde beordrat veterinären att kolla allt det där som stod innan vi testade, men det gjorde jag inte utan dum och naiv som jag var bara förmodade jag att de hade koll. Icke. Lär inte upprepas igen för nu går han här med medicinering numero tre som enbart är beroende av biverkningar från de mediciner han fått urskrivna på grund av en allergi som inte vill ge med sig. Nä, fy. Gör om gör rätt. Det här hade vi vare sig tid, ork eller råd med någon av oss. Framförallt inte Lukas, den lille stackarn som fått vara med om allt. Nu hoppas jag innerligt att detta lägger sig och att det inte blir några fler veterinärbesök på ett bra tag.