Operationstid

Så kom det då äntligen. Samtalet jag väntat på under hela våren. Ända sen i januari. Det där samtalet som jag inte räknat med eftersom jag blivit förvissad om att jag inte skulle få någon operation innan sommaren. Senast för två veckor sedan då jag sist talade med operationskoordinatorn. Då fanns inget ljus i tunneln som hon uttryckte sig.

I onsdags hade ljuset tydligen infunnit sig trots allt för då kom samtalet som jag nu kanske helst inte hade velat få. Jag hade ju ställt in mig på att vänta på op tills efter sommaren och planerat den därefter. Plötsligt har jag fått en tid om tre veckor och alla planer kastades omkull. På gott och ont såklart men just nu är det ångesten som liksom tar lite överhand. Jag får skriva mer om det senare. 

Akuten fem timmar senare

Har inte ens orkat skriva efter mitt besök på akuten. För jo, det blev så. Jag åkte in tisdag morgon då hematomet inte blivit bättre och mina tarmbesvär redan är överjävliga som de är. Behövde liksom inte mer. Det var dock ett beslut jag ångrat ända sedan jag satte mig i bilen påväg dit i tisdags. En hel dag slösades bort helt i onödan, maken fick vabba för att hjälpa mig och mormor fick ställa upp mer än vanligt för att vi skulle få dagen att gå ihop. Mormor = min mamma.

Vi första anblicken verkade det som om att mitt besök på akuten skulle gå relativt snabbt och smärtfritt, men ack så fel jag hade. Jag var först i kön, först i kön först i kön ... och sen sist. Alltså, det tog över en timmes väntan innan första ambulansen inkom. Tiden däremellan väntade jag på läkare som aldrig kom. Efter det kom larm på larm och timmarna sprang iväg. Det som skulle blivit en lindring blev en plåga och fyra timmar senare fick jag prata med en vänlig "patienttransportör" som uttryckte sitt missnöje över svenska vården idag och lovade hjälpa mig få tag på en läkare...  vid det laget var magen överjävlig och tårarna rann. Läkarbesöket var snabbt avklarat då de inte lyckades utföra rektoskopi pga min krampande slutmuskel och för mkt smärta. Tiden att bedöva eller sedera fanns inte så istället för att skära upp, trycka ut koagulerat blod och bli av med besväret fick jag åka hem med smärtstillande, bedövningssalva (igen) och löfte om åtgärdsplan för "nästa gång jag kom in" om det inte gav sig. Tjena, komma in till akuten igen och sitta där och ruttna? Think not. Jag får väl skaffa mig en skalpell och operera själv.

Nej, svensk sjukvård av idag suger verkligen. Jag förstår att det finns de som har det värre än jag och behöver snabbare vård än mig MEN när man får vänta fyra timmar på att de ens skall tillkalla läkare och läkaren kommer efter fem timmar, ägnar en fem minuter...  och sen blir man hemskickad i sämre skick än man kom dit... då är det något som är galet. Jag skulle eg inte behövt uppta tid på akuten alls. Läkaren på vc skulle kunna ha skrivit remiss till dagkirurgen som kunde bokat in mig på en normal tid och åtgärdat problemet istället. Akuttiden kunde gått till någon som behövde den bättre än jag och alla hade vunnit en smula på det. Så funkar det ju inte här. Något är jäkligt galet med vården idag och det är inte bara på ett ställe problemet sitter. En kunnig logistiker skulle in där och styra upp den verksamhet som idag befinner sig mitt i en total kollaps. Jag klandrar inte dem som jobbar inom vården utan hela organisationen bakom dem. De som jobbar där arbetar oftast häcken av sig och jag vet att de många gånger känner sig maktlösa inför de problem de står inför. Faktum kvarstår dock. Vården idag fungerar inte. 

Hematom

Är det inte det ena... så är det sannerligen det andra :(

Den här veckan har verkligen inte börjat bra. Inte alls. Den där smärtan i ändan som jag fick har bara blivit värre och inget jag testat har  inte hjäpt. Inte ett skit. Trodde det skulle lindra tillräckligt med de krämer, suppar och kyla som jag haft att tillgå här hemma, inte minst i kombo med aloe vera blad. Tydligen räckte det inte den här gången.

Imorse beslutade jag mig alltså att ringa 1177 för att fråga dem. Fattar inte varför jag ringde. Någon dum föreställning om att de (som aldrig kan något) skulle kunna hjälpa till att guida mig rätt. Det vill säga tala om ifall jag skulle bry mig om vårdcentralen eller åka direkt och sätta mig på akuten. Självfallet föreslog de vårdcentralen. Att jag skulle ringa. Sagt och gjort. Efter mycket bollande med sköterskan där (ja, det var en jäkla massans bollande) kom hon fram till att det kanske var bäst att jag kom in så en läkare fick kika. Första förslaget låg vid att skriva en egenremiss till kirurgen. Egenremiss? Det tar ju månader?! De har verkligen ingen koll, de som jobbar inom vården. Det här kändes liksom lite mer akut än så.

Alltså tog jag mig in till vårdventralen och trots att jag var där när de öppnade fick jag vänta två timmar på min tur. Underbart. Not. Engagera barnvakt och trassel för makens jobb. Usch, hatar att känna mig som ett problem. Läkaren hade inga problem att förstå att jag hade ont i alla fall. Det var precis vad jag själv googlat mig fram till, det vill säga att hematom som uppstått. Hon skrev en remiss till kirurgen och förordade mig att åka idag eller imorgon och låta dem skära upp. Lät ju fantastiskt kul. Har sett videos på hur det går till och känner mig inte jättelockad måste jag erkänna...   så jag drar på det. Tills imorgon. Idag tar jag värktabletter och lokalbedövning och hoppas överleva på det. På att mirakel skall ske inatt och att jag slipper åka in imorgon, men den chansen är väl rätt liten. Suck. 

Efter vattkoppor kommer snor och efter snor kommer... vattkoppor igen?

Det har varit några jobbiga veckor här hemma. Först vattkoppor på stora tjejen och när de väl lagt sig började lilleman att snora. Rejält. Som en kran typ. Dagen efter började stora tjejen hosta som en tok. Hostade så hon kräktes dagen därpå. Kalas. Kändes lite som om att det hade räckt med en omgång vattkoppor på lilleman också. Väntar liksom bara på att de ska braka loss även hos honom.

Han har inte börjat klia än och varenda prick han fått har jag velat tolka som en start till vattkoppor även hos honom. Ställt in tredje bokningen vi gjort på hotellnatt och restaurang för mig och maken. Verkar inte vara meningen att vi ska komma iväg någonstans. Lite lugn och ro och vila utan en massa oro hade suttit rätt fint. Bara få tänka på sig själv en liten stund och slippa all planering femtioelva timmar fram för alla familjens medlemmar. Samtidigt ska jag inte klaga. Olivias vattkoppor, om man bortser från de två jobbigaste dygnen, var rätt milda. Kunde varit betydligt värre. Tycker bara den här förkylningen som följt varit så förbaskat onödig. Hade klarat oss bra utan den. Samlat lite krafter inför nästa omgång.

Sjukdomar till trots har det varit en fin vecka rent vädermässigt och vi har spenderat den utomhus så gott vi kunnat. Mycket lekplats, mycket trädgård och några besök till trädgårdshandlaren har det blivit också. Lillen springer som aldrig förr (oj vad fort det gick när han väl tagit sina första steg och vågat släppa väggen!) och här hemma jagar vi mest hela tiden. Han är duktig på att hitta saker som inte är lämpade för en ettåring...

Det jobbigaste med hela den här resan har nog varit att jag fått tillbaks den där eländiga fissuren som håller på att ta kål på mig. Magen har rent generellt varit överjävlig sista tiden och de senaste två veckorna med sjukdomar har inte varit något undantag. Tvärtom. Ont. Ont och ont igen. För många medel, för mkt stress och för lite lugn och ro och möjlighet att ta hand om kroppen på det vis jag behöver för att få det att gå ihop rent fysiskt. Det har resulterat i nya sprickor, ännu mer smärta och ännu svårare att få något igenom tarmen. Den här biten är verkligen avskyvärd och jag har inte haft den sedan lillen föddes. Hade väl inte trott jag skulle drabbas av eländet nu heller... men tydligen var jag inte tillräckligt försiktig. Det har sitt pris och det gör förbannat ont. Den här smärtan är faktiskt rätt svår att beskriva, men de som drabbats vet precis vad jag pratar om.

Hur som helst. Vattkopporna borde väl rimligtvis dyka upp på lillen inom någon dag eller två. Har han klarat sig vore det ett smärre mirakel för han har i princip suttit i regnet av virus och bacillusker senaste två veckorna. Vore rätt skönt att få eländet överstökat här och nu. Slippa tänka vidare på det sen. När vi ändå är inne i sjuksvängen så att säga...  

Vattkoppor in da house

Den här vintern har gått lite i förkylningens tecken för vår familj. Vi är inte ensamma. Har förstått att de flesta (i alla fall med småbarn hemma) drabbats i ganska stor ut

sträckning av dessa envetna förkylningsbacillusker. När den ena slutat snora börjar nästa och så går det runt...

Hur som helst. Vi har haft en period där vi (peppar, peppar) bortsett från mina magbesvär varit ganska friska allihop. Så kom vattkopporna till stan. Till dagmamma och slutligen till oss. Stora tjejen (nu fyra år fyllda, vart tog tiden vägen?) började klia i onsdags. Upptäckte en prick på näsbenet och sen en på magen. Därefter tog det fart och trots att hon var vid gott mod ända till i lördags fortsatte prickarna komma i rasande fart. Där kom dock vändningen och i lördags kom så även febern och det där jag kanske hade gått och fasat över. Fick åka till vc i helgen och skaffa hem lite antihistaminer som tack och lov verkar ha gjort susen för klådan. Idag mår hon bättre men fortfarande lite feber. Nu väntar vi bara på att lilleman ska börja klia... urgh. Känner inte riktigt att orken finns just nu.

Gubben skulle varit iväg till Sälen i helgen men fick stanna hemma för att hjälpa mig med sjuka barn :( trist. Jag hade fasat för att vara själv med mina besvär, men nu blev det trist ändå. På helt andra sätt. Sen har vi bokat restaurangbesök för tredje gången i rad till helgen och det lär vi kunna stryka igen. Väntar på att lillen ska börja också jue och det lär ju komma lägligt...