måndag 26 januari 2015

Vakennatt - är inte gjord för dem :(

Jag vet att det innebär vakennätter att skaffa sig småbarn, men det spelar liksom ingen roll. Jag är liksom inte gjord för det. Att vara vaken alltså. Inte så många nätter, så många timmar i rad. Det känns i skallen och det känns i kroppen. Syns på vikten också. Den går inte direkt uppåt. Hoppas verkligen den stannar upp snart så jag inte går ur det här mindre än vad jag gjorde förra gången. Det är så förbaskat svårt att ta sig upp igen när man väl har rasat ner. Magen verkar inte bry sig om att jag stoppar i mig hur mycket mat som helst för tilllfället. Den suger åt sig och drar ur mig verkar det som. Nåja, någon dag ska det väl stabiliseras. Då gnäller jag väl för att jag blir fet istället ;-)

Hur som helst. Inatt var en sån där hemsk natt igen. Lilleman vaknade som vanligt (efter att ha stensovit mer eller mindre hela dagen) vid tiotiden för att hålla låda fram till en sisådär halv fem imorse .Ok, halv fyra var hon väl när han la en stor spya (för mkt mat) och sen tog det ett tag innan han lugnade sig igen efter några småmatningar. Innan dess hade han ätit mer eller mindre konstant från det att han vaknade vid tio. Tänk om de där matorgierna kunde pågå dagtid istället, när man själv är lite mer fit och resten av familjen vaken också? Tydligen är det mysigare att vara vaken mitt i natten när resten av huset är tyst och stilla. Urgh.

Magen gillar inte heller de här nya rutinerna. Den kör igång så fort jag rör mig på natten, och med tanke på hur nätterna ser ut just nu så blir det ett antal gånger. Det är ju inte direkt så att den slutar heller. Har den en gång börjat håller den på. Precis som lilleman. Man skulle kunna tro att de är släkt, de där två... ;-) jo men just det ja, det är de ju!

Till råga på allt har lillfia inte sovit middag idag. Slocknade med mig under avslappningsskivan som vi kört varje dag från det att lillen kom hem från BB, men vaknade efter tjugo minuter och ville inte sova mer. Lär bli en härlig kväll med andra ord...  jag vet vad jag har att vänta. Nåja, jag hoppas att hennes "Frostklänning" kommer med posten snart så att hon kan få leka lite prinsessa mellan varven och känns sig lite speciell. Den har dröjt ett tag tag den är klänningen. Nätet är bra ibland men inte alltid. 

lördag 24 januari 2015

En trött liten tjej...

Har haft en väldigt trött liten tjej här hemma den sista veckan. Eftersom lillebror envisas med att vända på dygnet (inte helt uppskattat av resten av familjen, men vad gör man...?) har vi valt att låta henne sova mellan en och två timmar på dagen (lite beroende på humör och status samt hur länge hon sovit på morgonen) för att sedan vara uppe med oss på kvällen istället för att lägga sig tidigare som vi brukar försöka med. Allt för att hon ska få sova så mycket som möjligt på natten och förhoppningsvis inte vakna när lillebror tjuter och vill ha mat. Det har hittils funkat över förväntan.

Däremot är det en väääldigt trött liten tjej som vaknar efter sömnen mitt på dagen och humöret är inte alltid på topp. Däremot har morgonhumöret blivit betydligt bättre sedan vi införde den här, förhoppningsvis tillfälliga, rutinen. Hon vaknar på betydligt bättre humör (utsövd?) och säger att nu är det dags att gå upp och nu ska vi äta frukost... :) Det får man vara tacksam över. Jag är ju alltid uppe innan de andra ändå, men att ha henne på det humöret istället för att behöva muta henne för att komma upp är definitivt ett framsteg. Tyvärr kommer bakslaget på eftermiddagen då hon inte alltid vaknar på bästa humöret. Kvällarna har dock varit lättare att lägga henne då hon oftast själv velat gå och "nana". Något som knappt hänt tidigare för hon har verkat kunna vara uppe precis hur länge som helst. Det har blivit lite ändring på det nu kan man säga. Mycket intryck för vår lilla tös kan jag tro med lillebror som plötsligt gjort familjen sällskap...  :)


Firat stort

Jag och maken firade rejält igår. Han hade köpt skumpa av den där sorten man aldrig annars köper (alltför dyr i mina ögon men såklart ett väl valt tillfälle att använda den vid), tonfisk och lite pilgrimsmusslor som vi tillagade till vad jag skulle kalla i stort sett perfektion. I mina ögon i alla fall. Eller i min gom kanske jag ska säga. Jises vad gott det var! Om ändå magen hade tyckt detsamma. Magen som inte varit på min sida de senaste dagarna. Den har, som jag nämnt här tidigare, gått tillbaks mer och mer till sitt mer kassa jag...  :( underbart är kort sägs det.

Hur som helst så blev det en brakmiddag och dessutom den lugnaste middag vi haft på länge. Lillen åt sig rejält mätt innan vi startade vår egen middag, Olivia åt utan större protest och satte sig och kikade på Bilar efter det. Vet inte när hon senast var så lugn och krävde så lite uppmärksamhet från oss? Fondanten till efterrätt gick också ner utan större strapatser.. några lillenmatningar senare. Fördelen är ju att man inte slängder i sig maten direkt, det tar sin lilla tid :)

Magen mådde inge vidare vare sig inatt eller nu imorse. Fy. Den höll nog inte med om att det var en smart idé med trerätters igår. Ibland får det dock vara värt det och igår var definitivt en sådan dag! Man ska fira det man kan och i det här fallet firade vi får lilla son, att vi har en fin familj och att vi klarade oss igenom ännu en graviditet med allt vad det inneburit för oss :) 

onsdag 21 januari 2015

Lillen växer, jag krymper

Var på BVC idag för att väga lillen (man bor ju i princip på BVC när man har en nyfödd hemma...) idag och det blev plus även den här gången. + 1/2 kg på mindre än två veckor, det får man ändå kalla bra jobbat ;-) Lilleman växer (och äter!) så det knakar och jag krymper på kuppen. Vågen visade på minus idag (jämfört när jag vägde in mig på MVC i början av graviditeten) vilket inte är jättelysande kan jag tycka. Vill dock minnas att det var likadant med Olivia i början. Gick ner x antal kg mer än vad jag borde i början, men det hämtade sig senare när allt liksom stabiliserades. Lilleman kan ju inte fortsätta att käka på det här viset i all evighet och någon gång skall väl kroppen vänja sig också och anpassa sin vikt efter hans ätande?

Har haft stora problem med kramper i ändtarmen och smärtor i nedre delen av magen, speciellt under början av natten och morgonen. Ändtarmskramperna har dock kommit ganska lagom till att jag satt mig på cykeln under eftermiddagen. Kan hända hänger det ihop med att jag minskat mina medel på morgonen ganska rejält för jag vill helt enkelt försöka vänja tarmen av med dem nu när jag inte längre är gravid. Eller ja, vänja av och vänja av - minska dem. Det har ju hittils (peppar peppar) gått ganska bra. Istället för de elva medel jag tog varje dag under större delen av graviditeten har jag kommit ner på en sisådär fem, sex. Det får jag vara stolt över! Däremot känns tarmen inte alls klar på morgonen och det är väl här eftermiddagskramperna kommer in i bilden antar jag.. när trycker blir för högt och tarmen viker sig. Det är min egen analys av problemet i alla fall. Mängderna är dock enorma jämfört med det jag lyckades klämma ur mig då jag var gravid. Inte konstigt magen var stenhård större delen av tiden och sprängvärkte 24/7. Nu har jag några stunder på dagen då den faktiskt är bättre igen. Som det var innan jag blev gravid. I jämförelse är det rena drömmen även om det jämfört med en "Normal" människa är rena handikappet.


tisdag 20 januari 2015

Underbart är kort

*Suck* - ja, jag börjar det här inlägget med en djup suck. Det är väl som så att inget varar för evigt och det som verkar lite för bra för att vara sant är oftast just det. För bra för att vara sant. Underbart är allt som oftast väldigt kort och det gäller att ta vara på stunden. Ändå är det så himla lätt att ta de här små stunderna för givna. Tro att de skall vara för evigt. I alla fall längre än några dagar. Att man aldrig lär sig. Att jag aldrig lär mig. Det är så lätt att glömma bort och förtränga.

Nu pratar jag såklart magar igen. Det är lite samma visa som förra gången jag var gravid. Mådde fan direkt före och direkt efter förlossningen. Gaserna från helvetet som orsakar så mycket smärta att det är svårt att beskriva. Själva kejsarsnittet är en enkel match i jämförelse. När de här gaserna gett med sig och tarmen börjat röra sig igen och kommit igång (hemma) följer några dagar av ren och skär lycka. Magen är lugn. Bubblar knappt. Är platt. Som den var en gång i tiden när jag var ung. En gång i tiden jag knappt minns längre. När senast kände jag inte att jag hade en mage liksom? När kunde jag äta utan besvär? När kunde jag vakna utan värk? När kunde jag somna utan värk?

Jag kan lätt räkna de här dagarna (tillfällena) på mina båda händer. Det var likadant sist jag förlöstes. Jag hade någon vecka där efter snittet då jag mådde riktigt ok. Sen vände det och blev återigen gradvis sämre för att hamna på samma utgångsläge som innan. Det verkar bli samma sak igen. Det har de senaste dagarna gradvis blivit sämre och magen värker och puttrar återigen. Utan att jag egentligen kan se att jag gjort något som skulle få den att reagera på det viset.

Har dessutom blivit mer eller mindre tvärförtsoppad sista dagarna med en kramp i ändan som inte går att beskriva. Den kommer vid toabesök och håller i under flera timmar efter och den kommer även utan att jag ens försökt gå på toa. När jag är ute och går exempelvis. Oerhört obehagligt och väldigt frustrerande. Vet inte riktigt varför det blir så, men är så otroligt hård i magen att jag inte känner igen mig själv. Är van att tarmen inte jobbar, att det tar stopp men är inte van att vara så här förbannat hård i magen. Inte likt mig. Amning? Minskat levaxin?  Något annat? Svårt att säga men tarmen är inte sig själv.

Har slutat med allt vad värktabletter heter och mina stackars revben gör sig väl påminda igen. Även det var tydligen för bra för att vara sant. Det försvann inte iom att lillen kom ut. Det är kvar. Jag får väl bita ihop och härda ut. Var sak har sin tid. Jag har i alla fall fått en underbar liten son och jag har en fantastisk familj. Det om något är något att vara stolt över!! 

söndag 18 januari 2015

Jag bygger, bygger upp och det rivs, rivs ner..

Den där låten satte sig på skallen hos mig när den först började spelas. Mest för att jag störde mig på den faktiskt. Sedan för att Olivia älskade att dansa runt till den. Nu använder jag mest uttrycket när det passar mig och ändrar lite på det ibland. Det stämmer ju så väl på så mycket i livet. I det här fallet handlar det om sjukvården, sjukdomar och den allmäna hälsan i det stora hela.

Man tror på något sätt att man är odödlig tills man inser att man inte är det. Man tror att de närmsta är skonade från ond, bråd och död tills man står där en vacker dag och gråter vid en gravsten. Undrar vad som hände? Man tror att när man haft så många nära som ryckts bort eller drabbats av olika typer av elände kanske man skall få en period av lugn, harmoni och stabilitet i sin tillvaro - men då händer det igen, igen och återigen. Livet är inte en dans på rosor, även om vissa perioder är mer rosa än andra. En olycka kommer sällan ensam sägs det och det stämmer väl lite för väl ibland.

Den här gången handlar det om min mamma. Stabiliteten numero ett i min tillvaro. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. Den trygga hamn som alltid funnits där. Som liksom inget kunnat rucka på oavsett. Funnits där i alla lägen. Hon som aldrig varit sjuk. Typ. Så händer det som jag inte hade trott kunde hända. I april förra året drabbades hon av en subakut sköldkörtelinflammation. En inflammation som slog ut henne mer eller mindre totalt i tre veckor. Hade aldrig sett min mamma så krasslig förr. Helt galet att en frisk människa kan bli så utslagen på så kort tid.

Hur som helst så har den här inflammationen hängt med henne och inte velat släppa taget. Först hade hon en enorm överproduktion av sköldkörtelhormon och sedan blev det den totala motsatsen. Skyhög sänka och hjärtklappning. Hon medicinerades med levaxin och inderal och kände sig något bättre under sommaren. Dock aldrig riktigt bra. I höstas blev hon återigen sämre och vi beslutade att nu kör vi in henne till akuten. Detta har jag förmodligen skrivit en hel del om tidigare. Hennes besvär betraktades som hjärtrelaterade och levaxinet togs bort över en dag. GALET! Hon blev femtioelva resor värre under loppet av en vecka eller två och för att göra en lång historia kort berodde det mesta på att de tog bort levaxinet som faktiskt hållit hennes sköldkörtel någorlunda i shack. Nu ballade den ur totalt och värdena var åt helvete.

Hur som helst. Jag fick bråkat med sjukhuschefer, ansvariga på vårdavdelningar och läkare och har garanterat en röd triangel i mammas journal nu. Det hjälpte dock för de tog det där TSH provet som de vägrat ta innan...  och insåg att de faktiskt gjort fel - även om detta aldrig erkändes. Plötsligt blev de "livsnödvändiga" hjärtmedicinerna mindre livsnödvändiga och levaxinet kom i ropet igen. Mamma blev sakta men säkert bättre efter två omgångar på sjukhus med en jäkla massa utredningar kring hjärtat som skapade ett trauma utan dess like.

I samband med detta tog man även en del blodprover och upptäckte att hon hade för många trombocyter och ett något förhöjt blodvärde. Detta beslutade man utreda vidare genom en benmärgsbiopsi, ett EPO prov och ett JAK2 prov. När jag fick höra detta gick jag hem och började söka information. Jag hamnade på två tänkbara diagnoser, vilka båda kändes mer eller mindre otrevliga. Tog upp dessa med läkarna som valde att dumförklara mig återigen. Nu, mer än en månad senare, visar det sig att jag (återigen) hade rätt. Det rörde sig om precis de diagnoser jag själv kommit fram till och som jag försökt prata med läkarna om. Det sjuka i det hela var dock att det var jag som fick påpeka att de redan tagit EPO prov, som legat där och väntat på dem ända sedan mamma blev inlagd första gången. Ett provsvar som samtliga läkare verkar ha missat. Det provet gjorde att man snabbt satte diagnosen polycytemia vera istället för essentiell trombocytos, vilket återigen får mig att tvivla på deras kompetens.

Först var det inget som talade för PV, sen plötsligt pga EPOT, som var lågt, vad det PV det handlade om och blodtappning samt cellgifter som behandling i syfte att minska antalet blodplättar och försöka förhindra att de klumar samman. Den största risken med dessa sjukdomar är att de riskerar att bilda proppar. De största riskerna med medicinen är att den är cancerframkallande, den ger gastrointestinala besvär, sätter ned immunförsvaret och är allmänt väldigt otrevlig att ha att göra med. Detta får mig att återigen ifrågasätta om de verkligen utrett tillräckligt eller om jag på något sätt skall bråka om en second opinion även här? Det är lätt att tappa tron på läkarna och tron på sig själv. Tron på en stabil tillvaro och allt det där, Nu har ju mamma, sakta men säkert. blivit bättre och bättre. Mycket av den yrsel, huvudvärk, hjärtklappning och tryck över bröstet som hon fick i samband med att de satte ut levaxin har gett med sig även om de inte varit helt borta och nu skall hon återigen käka otäcka mediciner som ger en sablans massa otäcka biverkningar. Har de tillräckliga grunder för detta undrar jag. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta. Om det är något jag förlorat tron på är det den svenska sjukvården. Alla kategorier. Detta är en ovanlig diagnos. Det upptäcks ca 2 fall på 100 000 invånare per år. Det talar inte för att läkarna har jättestor erfarenhet kan jag tycka.

Jag önskar jag kunde lita lite mer på dagens läkare, men de har ställt till med alltför mycket elände och satt alltför många felaktiga diagnoser för att jag med gott samvete skall kunna göra det. 

lördag 17 januari 2015

SNS - ändrat sig igen?

Hm, blir inte klok på min SNS. Jag ändrade ju inställning i samband med förlossningen, då det förra programmet inte längre kändes som det skulle och inte hade någon som helst effekt. Bytte till ett program jag inte kunnat ha innan jag blev gravid eftersom det gjorde ont på "fel" ställen. Under graviditeten kände jag inget av det över huvud taget. När jag bytte efter förlossningen kändes det på precis rätt ställen, vilket gjorde att jag valde att använda mig av det.

Sedan igår har det dock känts annorlunda. Det där onda på "fel" ställen har kommit tillbaks och jag har fått en väldans kramp i ändtarmen. Detta trots att de (återigne) dilaterade tarmen i samband med förlossningen, vilket skulle betyda att krampen borde vara bruten. Nu känns det som om att ett bowlingklot försöker ta sig ut där bak utan att kunna gå igenom. En bebis på fel håll så att säga. En allt annat än angenäm känsla. Provade kort att stänga av min SNS, men krampen kvarstod.

Nu vet jag inte riktigt vad som hänt, om det är tokdiarrén jag fick i samband med att vi kom hem (förmodligen pga all antibiotika i samband med operationen) eller om det är något annat som gjort att det bara inte vill igenom. Kramp så in i h-e. Fy. Nu har jag ju redan dilaterat tarmen så den möjligheten känns rätt körd om man inte vill dra sönder tarmarna totalt. Vet ju att den här typen av ingrepp inte är biverkningslösa. Att dra sönder muskler innebär att de skall läka, blir mindre elastiska och tja...  vem som helst kan ju räkna ut vart det leder. Finns väl en anledning till att man inte väljer det ingreppet i första hand...  och en anledning till att det kallas "dilatation forcee". Eftersom man gjort detta på mig tre gånger nu börjar jag undra hur min tarm kommer bete sig när jag är en sisådär femtio år, urgh. Nåja, den lever får se. De andra ingreppen är inte direkt aktuella för tillfället.

Ett av dem skulle vara botox - vilket jag också fått upprepade gånger, men som man är lite mer skeptisk till nuför tiden. Kanske tur det, med tanke på det som hände sista gången jag fick det. Tarmen prolapsade och slemhinnan åkte ut istället för att bara häva krampen så att säga. Det där eländet satt i under mer än ett halvår. Hemskt. Som tur var gick det tillbaks, men man kan ju undra hur bra det var? Inte alls. Sen läser man om botoxförgiftningar och hur folk drabbats av olika former av biverkningar som inte velat ge med sig. Biverkningar som lett till att de fått livet kvaddat för all framtid. Då börja man ju fundera. Botox är trots allt ett väldigt starkt nervgift.

Ett annat alternativ (som inte funkat tidigare) skulle vara nitroglycerinsalva som syftar till att öka blodflödet och häva krampen men denna skall man inte använda när man ammar eftersom den påverkar hjärtat. Ger dessutom en sablans huvudvärk.

Det positiva är i alla fall att magen är plattare än på väldigt, väldigt länge. Kan inte riktigt förstå hur det kan vara så med tanke på att jag haft en nästan trekilosbebis där inne som töjt ut magen i en sisådär nio månader. Den har varit mindre uppgasad och lugnare i största allmänhet sedan vi kom hem och läget började stabilisera sig lite mer. Vågar inte riktigt hoppas på att det skall hålla i sig, vet ju att jag hade en sådan här period förra gången jag varit gravid också. Det höll en sisådär en vecka till en och en halv och sedan vände det igen. Men tänk om det kunde hålla sig på den här nivån, vilken dröm i jämförelse. Återigen, den som lever...

Har slutat med mina värktabletter nu. Lite småstolt över det faktiskt. Nästan vecka på ipren och alvedon får räcka. 

torsdag 15 januari 2015

7 kg på en vecka

Det pratas alltid om att det är svårt att bli av med gravidkilona. Jag har ju aldrig riktigt upplevt det problemet, men trodde nog att det skulle ta lite längre tid den här gången. Magen var trots allt större och att den skulle gå ner till "normal" size så fort hade jag inte riktigt väntat mig. En vecka efter snitt är jag nere på sju kilo minus, ungefär lika mycket som jag gick upp under hela graviditeten. Känns på både byxor och midjeomfång, men man kan ju hoppas att en del är vatten som jag kommer lägga på mig igen. Får i alla fall hoppas att jag inte rasar lika mycket i vikt den här gången som jag gjorde sist då jag hamnade flera kilo under utgånsvikt innan det vände. Det är svårt att vända när trenden pekar nedåt för min del så jag hoppas faktiskt att det stannar upp här.


onsdag 14 januari 2015

SNS - skillnad efter snitt...

Jag valde att byta program på min SNS efter att snittet var över. Typ samma dag. På makens inrådan faktiskt, eftersom jag inte kände ett piss av det program jag kört i snart ett år trots att jag krämade på styrkan rejält. Det "nya" programmet (som jag för övrigt inte kände något av under graviditeten och som kändes på helt fel ställen innan) kändes direkt. På "rätt" ställen dessutom. Något har hänt. Om elektroden flyttat sig eller inte vet jag inte, men den stimulerar definitivt på andra ställen än den tidigare gjort. 

Hur som helst så har något hänt i tarmen. Till det positiva så att säga. Så "ouppblåst" i magen som jag varit de senaste dagarna har jag inte varit på år.. kanske sen Olivia förlöstes? Den där veckan när det verkade gå på rätt håll innan det vände åt fel håll igen? Jag vet inte ritkigt, men något är väldigt annorlunda. De dilaterade mina tarmar igen (tredje gången) i samband med förlossning och ryggbedövning. Har nu väldans ont i ändtarmen varje gång jag försöker gå på dass och kan inte riktigt fatta varför. Det rör sig om en annan typ av värk än den jag hade innan som berodde på att tarmen trycktes ut och svullnade upp. Det har blivit bättre. Trycket från bebis är ju borta ;-)

Har dessutom lyckats dra ner alla mina medel rejält sista dagarna. Efter att jag fick igång tarmen med en sisådär elva medel när vi kom hem har jag kunnat hålla mig till mellan fem och sex per dag plus några spontanmagsjukedömningar (tarmen har varit helt ur lag på den fronten, förmodligen pga antibiotikan jag fick för min GBS i samband med snittet?) jämfört med tio, elva varje dag under i princip hela graviditeten... . magen har sjunkit tillbaks till sin normala (nästan) storlek på bara några dagar...  helt otroligt. Nästan för otroligt för att vara sant. Vi får se vad som händer. Käkar massa braiga bakterier just nu för att reparera skadan antibiotikan ställt till med och hoppas innerligt att tarmen håller sig på den här lite mer hanterbara nivån då jag kan lägga några timmar per dag på tarmen och ha några timmar till godo istället för att lägga precis hela dagen på tarmen och sedan vara helt slut. Vi får se. Dagarna är oerhört upplåsta för tillfället men upplåsta på ett annat sätt än tidigare då jag satt och cyklade och knådade i princip hela dagarna och ändå mådde skit i princip hela tiden. Kan något ha gått på rätt håll? Vågar jag ens hoppas? 

Fragmin

Fick mina fragminsprutor efter snittet trots allt. En vecka. Har med andra ord fått med mig ett gäng hem och idag var sista dosen - tack o lov. Hade jag inte varit van vid att ta sprutor på mig själv sedan innan vet i fan om jag hade fixat det där.. jag och nålar... huhh, jag gillar det inte.

Hur som helst. Det har gått över förväntan. Visst sticker det lite när man skall ta dem i benen, vilka kanske inte har det fetaste fettreserven av alla just nu. Magen var något enklare att sticka i. Lite mer svalpig, haha... men där har jag ju sår så det räcker just nu och ont med för den delen så den får vila och benen får ställa upp. Fuuula blåmärken åstadkommer de här sprutorna dock. Tur det inte är badsäsong ;-) Blåsvarta, knöliga saker på båba sidor om låren... nåja, det ska väl vara bra för något. Idag var som sagt sista dosen så nu kanske benen kan börja läka lite de med.

Till något helt annat. Har ju gått på en kombo av ipren och alvedon sedan jag kom hem. Beslutade mig för att försöka fasa ut dem ganska snabbt eftersom jag inte gillar värktabletter. Tog en dos vid halv sjutiden igår morse och sedan var jag utan resten av dagen. Eftersom det gick relativt bra lät jag bli att ta till natten också - rätt idiotiskt när jag tänker efter, då jag använder mig lite för mycket av magen när jag reser mig ur sängen och att gå imorse var ingen hit...  fy. Kändes nästan som att knalla av operationsbordet igen. Nej, det fick bli en omgång imorse igen. Har skippat den kontinuerliga dosen, men får se om jag tar några till natten också så det inte blir samma sak imorgon.

Eftersom lillen hade mindre ont i magen inatt och inte grät en tredjedel av vad han gjort tidigare nätter har jag en tanke om att det kanske kan vara så att det är värktabletterna som påverkar hans mage negativt...  jag vet inte, den som lever får se men helt orimligt är det ju inte.

måndag 12 januari 2015

Kejsarsnitt numero 2

Då var det alltså över. Kejsarsnitt numero två. Som jag hade befarat var det något värre den här gången. Förra gången gick det förhållandevis smärtfritt rent operationsmässigt om man säger så. Hade ställt in mig på det värsta och det blev på så sätt mindre illa än jag kanske hade tänkt mig. Mina vanliga magsmärtor har varit så mycket värre att jag liksom vant mig vid att alltid ha ont. Operationssmärtan var inte värre än så. Det värsta var väl inför operationen med all nervositet som det innebar...  att inte veta.

Den här gången visste jag. Kanske för mycket? Det skapade också en viss oro. Jag hade ju med i baggaget en operation som gått ganska mycket enligt plan. Den här gången var utgångsläget både sämre och senare i tid. Hann få betydligt mer krämpor innan själva operationen och mådde betydligt sämre dagarna före samt på själva operationsdagen. Dessutom drog det ut på tiden innan det var vår tur. Snitt numer tre av två planerade och ett som kom in akut. Det var ingen höjdare måste jag säga. Att vara nervös redan innan och komma dit och ligga hela dagen och bara vänta. Vi fick inte direkt gå någonstans och jag fick inte lov att äta heller. Hade trots allt varit fastande ett dygn eftersom operaitonen egentligen var planerad till morgonen. Det gjorde inte illamåendet bättre.

Eftersom jag haft en GBS infektion fick jag en stor spruta antibiotika innan operationen och den, om något, ställde väl till magen lite extra. Började må sjukt illa innan de ens började operera och blodtrycket och pulsen var väl inte direkt jättebra. Höll på att kräkas flera gånger under tiden de höll på att operera och jag vet inte hur mycket medicin jag fick för att förhindra både det och blodtrycksfall. Det kändes så mycket mer i hela magen när de tog ut bebis den här gången. Fy, jag trodde att de skulle slita sönder magen på mig där ett tag. Allt tog dessutom längre tid än sist. De hade öppnat ett för litet hål (samma som för Olivia) och insåg efter ett tag att det inte funkade. De fick alltså öppna lite till. Tack och lov mådde bebis bra när han kom ut och efter en kort undersökning fick vi ha honom hos oss. Inget rossel eller prematurt vilket innebar att han slapp neo. Var pigg på att suga direkt, stor skillnad jämfört med sin syster.

Däremot mådde jag inte fit själv efter operationen den här gången. Illamående och huvud var inte med mig. Blodtrycket var fortsatt lågt och pulsen var inte bra. Den lägsta notering jag såg själv låg på 32 och då var jag inte fit någonstans. Runt 40 låg den större delen av tiden, vilket gjorde att de satte EKG på mig ett flertal gånger. Eftersom de såg något på det första EKG:et var vi kvar på förlossningen med övervakning en längre tid och sista EKG:et togs någon gång vid elvatiden. Kom till bb först efter halv tolv på natten och var helt slut. Sov inte någonting, Fick nytt EGK på bb på morgonen och de fortsatte följa mitt blodtryck, vilket inte gav oss nån vidare vila men det verkade i alla fall gå på rätt håll även om det inte var optimalt. De hade inte någon bra förklaring till varför pulsen gick ner såpass mycket eller varför blodtrycket låg som det låg. Jag gissar själv på en kombo av sömnbrist, fasta inför op och stress i kombination med alla mediciner jag fick? Vad vet jag, jag är ju ingen expert.

Det värsta med hela operationen och situationen var dock gaserna som samlades under dygn ett och två som jag inte fick bukt med oavsett vad jag gjorde .Tvingade mig upp på benen redan några timmar efter operation för att få igång tarmen men det hjälpte dessvärre inte. Dag två var jag uppe och gick rejält efter att ha varit nära att tupp av på dass på första försöket. Skippade morfin pga tarmen och höll mig till brufen och alvedon. Det funkade även denna gången, men magen ville sig inte..  fyyy vilken värk. Sov inte något på bb. Knådade med snittad mage och det var ingen hit. FIck inte bort något. Inte förrän under em sista dagen innan vi åkte hem fick jag ur mig lite gas med hjälp av mina naturmedel, movicol, min sns (som jag bytte program på och ökade frekvensen på direkt efter snitt) samt en massa klysmor och relaxitpiller. Det kom något varje gång. Helt sjukt. Allt jag fick ut mig dagen då vi kom hem (igår) var ännu sjukare. Inte undra på att jag haft sån jäääkla värk i magen. Vart fick det där plats eg???

Oavsett. Vi är hemma nu., Det var en tuff resa och några jobbiga dagar på BB. Jag hoppas det ska vända nu,. Är inte människa än, men det kommer väl det med hoppas jag! Vår lille grabb är i alla fall helt underbar, precis som sin syster - även om han är av skrikmodellen som hållit oss vakna om nätterna då vi annars hade behövt sova...  ;-) 

Home, sweet home :)

PUH! Nu äntligen är vi hemma igen. Äntligen med stort "Ä". Jag är ingen fan av sjukhus och att ligga på BB flera dagar och inte kunna sköta mig själv är inget jag direkt uppskattar..  Visst förstår jag i viss mån meningen med det, men ibland kan jag nog tycka att det är lite "storebror ser dig" över hela verksamheten. Det var en stor skillnad att vara där som andragångsförälder jämfört med första gången vi var där. Vissa i personalen (de flesta) är fantastiskt goa personer medans andra inte ens går att resonera med. Man kan ibland undra om de gått samma skola... sunt förnuft, vart tog det vägen?

Hur som helst. Home, sweet home. Tog oss hem lite på nåder igår. Hade gärna velat komma hem redan i lördags men eftersom lilleman visade tecken på lågt blodsocker och de inte var nöjda med mitt blodtryck och min puls efter operationen samt att gynläkaren lät vänta med sin visit var det inte en möjlighet vi hade. Hela BB kändes övergivet på lördag kväll och med tanke på alla dagar vi spenderade där med Olivia kände man liksom till de hundrameteslånga korridorerna ganska väl. Det fanns inte så mycket att utforska...  att sitta still är liksom inte min grej...

Att komma hem var dock något av en omställning. Spännande med Olivia oc hlillebror men oj vilken natt. Den var inget jag drömmer om att återuppleva, men jag misstänker att det kommer komma fler av den sorten. Det fanns en anledning till att vi slocknade hela familjen till en avslappningsskiva vid tretiden idag. :-/ Att vi åt frukost vid halv tio hör inte heller till vanligheterna. Men.. har man varit uppe i princip hela natten och många nätter innan dess har man tillslut inte så mycket till val... Det var nog bra för Olivia också att få den där sömnen. Det har varit mycket intryck för henne under några dagar nu.... Så tacksam för all hjälp vi fått från mamma, mostrar och min brors om hjälpt oss med Olivia och svärpäron som hjälpt oss med hundarna när vi varit på bb. Det hade ju aldrig gått utan dem...

Tänkte skriva om operation, mage och allt det andra i ett annat inlägg som kommer lite senare. Det kommer bli alldeles för långt att läsa annars. 

onsdag 7 januari 2015

Dagen D

Har varit upp med tuppen idag kan man säga. Kvart i fem. Har inte sovit en blund inatt. Trodde faktiskt jag skulle somna ett tag, men tji fick jag.. .magen har spökat något otroligt. Kört och haft sig och revbenen ska vi inte ens prata om. Olivia somnade bra igår, vilket jag inte riktigt hade räknat med (hon är orolig, det märks tydligt... hon förstår ju att något stort ska hända..) men hon har sovit otroligt oroligt inatt. Kastat sig av och an och gnytt i sömnen. Velat klänga på mig trots att hon varit halvsovande...  blir inte lättare att sova då precis. Men jag förstår hennes oro...  det är inte lätt det här!

Mamma, som sov över här inatt, har inte sovit mycket heller. Har i alla fall hört att hon varit vaken ett flertal gånger. Det är inte bara en person jag lyckas oroa med mina besvär...  bara den här dagen snart är över och allt går bra så... ska det nog ordna sig hoppas jag! Boven i dramat är inge kul att vara. I alla all inte så länge man gör folk så här nervösa...

Hade inte tänkt ta några medel idag men eftersom revbenen spökat så och jag inte kunnat knåda någon luft (det sitter massor!) gick jag upp och tog en relaxit som jag nu sitter och kämpar med.. bara för att få ut luften. Vet inte hur smart det var men att ha all den där luften i magen inför op känns inge vidare...  gör ju att jag mår illa bara det...

Nä, nu är det snart dags att bege sig... tjugo minuter kvar och några mackor att packa. Nästa gång jag skriver har jag förhoppningsvis andra besvär än dem jag har nu och en liten bebbe att mysa med <3

Dagen före...

Nu är det inte långt kvar. Det känns. Överallt. Har så förbannat ont i revbenen på vänster sida att jag vill grina. Tarmen står totalt still trots alla de där tabletterna jag tog igår och i förrgår.. kommer inte ta dem igen..  käkade fel mat idag eftersom jag tänkte "snäll" mat och inte mat som kanske skall hålla magen igång. Ris och kyckling med andra ord. Kanske inte det smartaste med tanke på att tarmen ligger totalt still just nu. Lätt att vara efterklok med andra ord...

Läst på lite om det här med revbenssmärtor och insett att det inte är helt ovanligt så här sent in i graviditeten. Det talas om inflammationer i själva revbenen, muskelfästen eller att det blivit en invärtes inflammation pga tryck från bebis bland annat. Eftersom jag haft problem med revben som "hoppat snett" tidigare och krävt att en kiropraktiker knäckt rätt på dem är jag dock ganska säker på att det sitter i revbenen, vad det nu är. Har två fina feta blåmärken utanpå dessutom... svårt att andas, sitta, gå, vrida kroppen, hosta.. ja allt som gör att revbenen rör sig det minsta eller att något trycker på dem. Fy i helvete säger jag bara och ber om ursäkt för språket. Det är inte långt kvar nu. Jag hoppas bara denna smärta ger med sig imorgon när jag får lite smärtstillande tabletter inför operationen så jag slipper ha den här värken OCH värken från ett stort operationssår. Hu. Fasar lite för hur det skall bli när jag kommer hem och Olivia vill hoppa upp i min famn på samma vis som hon alltid gör... :( hur ska jag lösa det liksom? Finns ingen bättre känsla än när hon kommer rusande och kastar sig i famnen, men att vara nyopererad när detta sker - hur ska man tackla det? Vet hur det kändes när hundarna hoppade på mig sist. De väger kanske hälften av vad Olivia väger idag.

Nåja, var sak får ha sin tid. Det löser sig säkert på något sätt. Känns i alla fall som jag är någorlunda i fas med saker här hemma. Fixat ner babykläder från vinden, plockat bort julen, bäddat rent i sängarna och tagit hand om så mkt tvätt jag kan. Städat toaletter och dammsugit golv... förberett lite mat till Olivia så mamma inte ska behöva tänka de första dagarna...  fixat en liten gourmetkorg till henne och moster och något litet som jag hoppas de kan få nytta av. Lite egentid när allt är över så att säga. Maken har insallerat skype på mammas dator så vi ska kunna prata med lillan från sjukhuset.. ja, allt sånt där... gjort klart lite mackor inför morgondagen, en påse med godsaker att ta med till sjukhuset (jag vill minnas att maten var under all kritik sist) och alla de där pappren som är så nog att ha med. Nu återstår väl mest de här härliga duscharna med hibiscrub och att hantera det sista dygnet med magen. Lite sömn hade inte varit fel heller, men jag misstänker att den kommer lysa med sin frånvaro. Fasat ut mina omeprazol och försökt hålla mig till novalucol och gaviscon sista dagarna och det gör ju inte direkt att magsyrebiten blivit lättare att hantera. Vad är väl en bal på slottet? När vi kommer hem ska vi i alla fall fira med lite riktig skumpa och någon riktigt god choklad :) Det är vi värda tycker jag. 

tisdag 6 januari 2015

Nu vill jag inte mer :(

Den här veckan har varit en jobbig sådan, men dagens jobbigheter tar nog faktiskt priset. Hade hoppats på att mina försök att tömma tarmen med hjälp av toilax inför operation skulle göra livet lite lättare för mig och förhoppningsvis leda till lite mindre värk. Tji fick jag. Efter den där positiva första reaktionen igår har det gått käpprätt åt skogen. Rent utsagt.

Morgonens dos resulterade i en tokspänd mage som inte ville vara med alls. Tog då en andra dos vid lunch, enligt anvisning på förpackningen. Jises, det fick jag bittert ångra. Fy fan vad jag har mått sedan dess. Kräkfärdig, superont i magen och allmänt jäkla sjuk. Till råga på allt kör magen fortfarande. Har nu lyckats klämma ur mig en hel del brunfärgat vatten med hjälp av mina klysmor och stolpiller men tarmen mår långt ifrån bra och det fortsätter att köra i magen. Den där mysdagen jag hade önskat med min dotter blev lite annorlunda mot vad jag hade tänkt mig...

Summa summarum kommer jag inte ta dem imorgon igen som jag hade planerat. Hur ska jag kunna göra det? Kan inte riskera att må så här igen.. det vill säga sämre än innan...  nej, det får bli till att försöka lösa på mitt vanliga, icke fungerande sätt och hoppas att högre makter är med mig när det väl gäller för på operationsdagens morgon finns inte en chans i helskotta att jag hinner eller lyckas få bukt med tarmen...   

Toilax, dag numero två

Vågade aldrig ta några mer toilax tabletter igår, även om jag fick en ganska omedelbar effekt av dem vid första intaget. Tarmen var uppretad resten av kvällen så jag belsutade att låta den vila och ta en ny dos nu på morgonen. Sagt och gjort. Tog tabletterna vid sextiden och hade hoppats (men inte räknat med) en snabb effekt igen.. mådde illa direkt jag tog dem och huvudvärken har suttit i sedan igår, men inte fasen gav de samma effekt.. hittils bara spänt upp och retat upp magen ännu mer. Vet i sjutton om jag vågar ta fler tabletter idag? Tanken var annars att ta en omgång till lunch, en omgång imorgonbitti och sedan låta bli att ta fler. För att få så bra förutsättningar i tarmen som möjligt inför op.. slippa ha den överfull från början...  sov mycket bättre inatt dessutom. Mindre värk även om magen körde en hel del och bubblade som bara satan. Där ser man hur stor del av värken som faktiskt kommer från tarmen och hur stor skillnad det gör att faktiskt få klämt ur sig lite skit!!!

Hur som helst... i valet och kvalet nu alltså. Maken får ta hundarna och lillan på promenix, för med den mage jag har nu vågar jag mig inte utanför dörren. Rädd att det skall gå åt skogen och att jag inte tar mig hem igen. Har inte blivit bra andra dagar när jag tagit mig ut med en tokvärkig mage och nu när jag dessutom tagit de här tabletterna som ju kan slå till i princip när som helst (om de gör det) och orsaka akuta toabesök så vågar jag helt enkelt inte gå med.. jag tar mig inte hem tillräckligt snabbt eller smidigt i mitt nuvarande tillstånd. Annat var det när man kunde lägga benen på ryggen och springa, typ...   nu är det jag och pensionärerna - de med krämpor. Vi tar oss fram med kutiga ryggar och små steg...   att gå från trettiofyra till åttio på några månader är inte särskilt svårt. Jag hoppas det skall gå lika lätt åt andra hållet när allt är över! Nedräkning pågår.. bara två dagar kvar...  nerverna har satt in med full kraft... 

måndag 5 januari 2015

BAS-test, toilax och toapanik

Har gjort mitt BAS-test inför snittet idag. Som vanligt var det en del strul innan det blev överstökat (det var en rar elev som tog emot mig men hon hade dessvärre inte någon större koll på vad ett BAS-test var och det gjorde väl att det hela drog ut på tiden en del om man säger så.. men... någonstans måste man ju lära sig!) men tillslut var det i alla fall gjort och jag fick även lämnat ifrån mig ett urinprov för odling eftersom jag haft känningar av mina njurar igen. So far so good.

Däremot en HEMSK natt och en HEMSK morgon. För att inte tala om förmiddagen och resten av dagen.. huuu...  vi börjar med natten. Eftersom jag la ner omeprazolen igår kom halsbrännan och de övre magsmärtorna som ett brev på posten. Lyckades heller inte med mina medel igår eftermiddag, vilket inte gjorde utgångsläget det minsta bättre. Byggde en liten "backe" i sängen för att kunna sova utan att magsyran åkte berg och dalbana i mina strupe och visst hjälpte det till viss del MEN här kommer då baksidan av att försöka sitta och sova. Revbenen kom ikläm, ryggen blev sned och gaserna fastnade om möjligt ännu mer. Summa summarum kom jag knappt ur sängen imorse. Sån värk precis överallt. I tarmen av gaserna som satt fast, i ryggen av foglossning eller vad sjutton det nu kan vara, revbenen som kändes (och fortfarande känns) som om att någon mosat dem eller pressat dem genom en mangel...   fy. Det var inte kul. Är inte kul. Lyckades inte gå på toa imorse heller trots att jag tog till fler tarmslim än vanligt igår och dubblat min dos movicol. Fyra medel och en relaxit senare var tarmen fortfarande lika full när jag skulle åka till BM som innan jag försökte göra något åt det. Plus frukost då. Inget bra utgångsläge. Väl på Fröja kom såklart de här maghuggen som indikereade att jag skulle behöva på dass helst igår. Med sedvanlig tur var toaletten avstängd. Fantastiskt.

Behövde till apoteket också för att köpa toilaxtabletter och näringsdrycker (för att försöka få bästa möjliga förutsättningar inför operationen på torsdag då inget verkar funka just nu...) men med lika stor tur där hade de vare sig tabletter eller drycker hemma...   pga maghuggen kunde jag inte ta mig till det stora apoteket heller så det blev till att skicka min stackars make att shoppa medikamenter när jag kom hem. Tack o lov lyckades han bättre än jag, även om näringsdryckerna lyste med sin frånvaro även för honom. Jag får lösa det på något annat sätt...

Maghuggen ledde i alla fall till två smärtsamma toabesök när jag kom hem, vilket var skönt men inte löste min onda mage. Toilaxtabletterna som jag testade strax före tolv (innan lunch) skulle verka inom sex till tio timmar, men min överfulla tarm verkade bli rejält igångretad gansa på direkten. Det tog inte två timmar innan jag höll på att tuppa av av magkramper och illamåendet satte vid. Dock ledde det till ett toabesök som vart större än något av dem jag haft under senaste veckorna, vilket var SKÖNT! Kanske kan jag ta till dem innan op trots allt? Enligt förpackningen ska man ju ta fler tabletter på kvällen men jag vet i sjutton om jag fixar det...  tror jag avvaktar tills imorgon åtminstone och tar dem på dagen så jag slipper det där eländet på natten. Har svårt nog att sova som det är. Nåja, den som lever får se. 

söndag 4 januari 2015

VÄRK!!!

Usch du hemska kropp, jag önskar att vi inte hade behövt stå ut med varandra. Men det måste vi. Bara att gilla läget med andra ord. Fast jag gillar det inte. Inte alls. Just nu hade jag gärna bytt ut min kropp mot en med lite mindre värk och lite mer ork.

Inte sovit nåt vidare inatt heller (med tanke på hur viktigt sömnen är för hälsan har jag på känn att jag inte kommer bli särskilt gammal, urgh) och magen har betett sig minst sagt överjävligt. Gick upp med ryggsmärtor från helvetet imorse tillsammans med de här magvärkarna och lyckades inte få det minsta ordning på något av dem. Ökat min dos movicol för att få tarmen att reagera. Lagt ner omeprazol tillfälligt bara för att se om det minskar magstoppen...  halsbrännan kom tillbaks direkt får se hur bra det går inatt...  kanske måste ta till då... den som lever får se...  tokhugg i magen när vi klippte Lukas (ja, han är också klippt nu en smärre sten lyftes från mina axlar!) som tillslut ledde till tre akuta toabesök med svimningskänslor. Inget hårt där inte bara vattendiarré som skulle ut, men man kan undra hur det kan göra så förbannat ont att klämma ur sig den där sörjan? Ska det verkligen behöva svartna för ögonen? Blinka? Krampa? Ska man inte känna sig bättre efteråt i så fall? Icke.

Efter det där kom illamåendet och huvudvärken från helvetet och både mag och ryggsmärtor var kvar. La mig med min avslappningsskiva (varför började jag inte med det redan tidigare under graviditeten???) en liten stund då maken var ute med Olivia och oj vad skönt det var.. tills halsbrännan satte stopp för allt vad avslappning hette vill säga. Den och molvärken i magen. De liksom samarbetar känns det som. De vill inte släppa taget om varandra och när den ena lämnar mig ifred en sekund kommer nästa genast och hälsar på. Som en väldigt ovälkommen granne som liksom inte fattar att han inte är välkommen!!! Nu har vi (tack och lov) inga såna grannar här (än) men det räcker väl med liknelsen hoppas jag. Vi HAR haft grannar av det slaget. Gud så skönt det var att flytta därifrån... :) Ingen som går och klipper häcken för en när man själv ämnar att släppa upp den och sedan förväntar sig att man skall göra detsamma tillbaks...  ingen som stör sig på att man har hundar i trädgården eller gillar att grilla.. .) Som sagt. Det är skönt att ha bra grannar. Vi har haft ganska mycket tur på den fronten i alla fall och det får man vara glad för!

Imorgon är det dags för BAS prov inför operationen på torsdag. Nervös? Ja! Skall passa med att ta med mig mamma som också skall in och ta prover. Funderar starkt på vad jag skall ta till för att få igång magen innan snitt eftersom jag tvivlar på att den kan vara så här full inför operationen...  vet ju vilket helvete det är att få igång skiten efteråt.. då vill jag ju inte ha ett utångsläge som redan är katastrof utan snarare så bra det nu kan vara...  *googlar, söker, läser på* - förhoppningsvis kommer jag fram till något vettigt som jag åtminstone överlever och får tarmen lite på min sida inför torsdag. Även om jag vet att de, oavsett vad jag kommer fram till, inte kommer gå vare sig smidigt eller smärtfritt...




lördag 3 januari 2015

ICA och maghugg

Var och hämtade ett par paket på ICA idag som kom för några dagar sedan. Har inet fått tummen ur att hämta dem innan. Det har varit väl mycket de senaste dagarna. Hur som helst. Mådde inge vidare imorse då tarmen spökade något enormt, smärtorna i sidan var hemska och illamåendet gjorde sig minst sagt smått påmint. Flimrade för ögonen och tja, det var allmänt inte alls bra.

Misstänkte att jag kanske skulle få såna där hemska tarmhugg som jag fått några gånger tidigare då jag begett mig till ICA och inte mått bra... känns som de där två har något gemensamt. Det kommer liksom ALLTID på ICA om det inte kommit förr. Ingen trevlig upplevelse någonstans. Om det är jobbigt att få de här tarmhuggen hemma är det inget jämfört med att få dem i kassakön på ICA. :( Den här dagen var inget undantag.

Nåja, det löste sig. Jag kom hem. Mådde skit och vart nog allmänt likblek ett tag, men jag tog mig hem.

Handlade lite grejer inför sjukhusbesöket på NÄL i nästa vecka. Låt oss säga att den där handlingen inte hörde till de mer hälsosamma jag gjort. Bestod nog mest av godsaker och små mutor till Olivia. Tänkte försöka underlätta för mamma som skall ha henne när vi är borta och slå in små presenter som hon kan ta till om humöret tryter. Hon har varit rätt mammig på sistone om man säger så. En konsekvens av att hon känner på sig att något är på g, det är jag rätt övertygad om.

Hur som helst. Fick klippt Tuffe också. Den nya klippmaskinen har äntligen kommit och det var inte en dag för tidigt. Bara Lukas kvar med andra ord. Besten. Det får vi ta imorgon. Känner mig rätt nöjd med dagsverket med tanke på hur måendet varit och fortfarande är. Ikväll blir det lugnt, precis som det varit på sistone. Klagar inte över det. Hade inte orkat med folk just nu...   det får bli lite hemlagad thai och en jävulskt god chokladmousse på det. Jag vet att den är jävulskt god för jag lagade den (och testade den) igår. Maken verkade inte misstycka för hans tog slut långt före min. Jag får ta på mig skulden om han råkar lägga på sig även den här graviditeten är jag rädd...   jag är duktig på att laga efterrätter...  huuu... nåja, när bebis kommer lär det väl bli ändring på den saken. I alla fall ändring på graden av aktivitet just nu, haha...  Kanske kan motivera en och annan efterrätt bara genom en sån sak...

fredag 2 januari 2015

Nääää, eländes elände :(

Det var ingen bra natt inatt heller. Hade hoppats på att lite sömn skulle göra mig gott, men när man inte sover får det liksom inte väntad effekt. Har varit vaken halva natten och knådat magen pga alla dessa värkande gaser som sitter fast och ställer till det för mig. Har stora besvär med detta normalt, men under graviditeten har det varit ett rent helvete. De sista dagarna ännu värre än så. Jag misstänker att det kanske hänger ihop med att jag käkat omeprazol ett tag nu och en av de vanligaste biverkningarna på just detta preparat är förstoppning och gaser.. ?

Hur som helst. Smärtorna i sidan är fortfarande kvar. Tagit urilan två dagar nu, blev något bättre igår men idag..? Jag vet inte jag. Magen (tarmen) är så full att det liksom inte finns utrymme för något annat...  trycket i buken är hemskt och jag mår illa av att stå upp. Vet i sjutton hur det här ska sluta. Det är inte länge kvar rent kalendermässigt men i min värld med dessa magsmärtor känns det just nu som en smärre evighet... 

Ännu ett sjukhusbesök..

Det bidde inte den fredag jag tänkt mig idag. Å andra sidan har det sällan blivit som jag tänkt mig på sistone. Kroppen liksom säger ifrån. Den gillar inte mina planer eller så försöker den helt enkelt få in mig på andra banor, jag vet inte riktigt vilket.

Hade planerat att makens brorsa skulle komma hit idag och käka middag med oss. Prata lite skit och sådär innan han åker tillbaks till Australien för att jobba igen. Det blev ändrade planer på det kan man säga. Hjälpte inte att jag förberett det mesta av maten igår, att jag städade toaletterna innan lillan vaknade imorse och så vidare och så vidare...  en kraftig värk i höger sida av magen och ryggen satte stopp för galoppen så att säga.

Det började redan imorse när jag gick upp. Eftersom jag kände igen smärtan från förra graviditeten, när jag råkade på njurbäckeninflammation för andra gången i mitt trettiofyraåriga liv så tog jag det säkra före det osäkra och ringde förlossningen för att rådfråga dem. Fick en tid redan halv elva på förmiddagen så det var bara att kalla in stackars mamma som knappt sovit inatt och slita maken från jobbet för att köra mig. Hann dit med några minuters marginal men vi hann i alla fall- Dessvärre var lillan inte alls på humör när vi lämnade henne, skrek och grät och var inte alls med på banan. Stackars mormor (min mamma) var väl inte heller helt fit men vek sig dubbel för vår skull, vilket jag naturligtvis uppskattar men har svårt att låta samvetet acceptera. Dåligt samvete har jag gott om i alla fall och jag gillar det inte... :(

Hur som helst. Bebis verkar må väldigt bra därinne, trots allt skit jag går igenom. Det får man vara glad över. Det är trots allt bara en vecka kvar nu...  däremot är smärtorna jag har just nu inte att leka med.

Läkaren var bra i alla fall och tog både snabbsänka, temp, kollade med ultraljud (men kunde dessvärre inte se något på det eftersom mina överfulla tarmar låg ivägen) urinsticka etc. Urinstickan var negativ vilket läkaren dock trodde berodde på att urinet legat för kort stund i blåsan och sänkan visade ännu inget men hon var bekymrad över ställena det ömmade på när hon dunkade/klämde och min tidigare historia med njurarna... så det blir till att ta nytt prov på måndag och skicka på odling och hoppas att det inte blir värre innan dess.

Fredagen blev inte som vi tänkt oss men den spenderas i alla fall hemma... 

torsdag 1 januari 2015

Ett tufft avslut på året och en lika tuff start på det nya

Det blev inte riktigt som jag kanske hade tänkt mig igår. Nyårsafton alltså. Många saker var bra, men det var några grejer som ställde till det för mig och familjen, Lite för mycket för att det skulle bli bra så att säga.

Numero ett var väl smällarna. Jises! Jag har aldrig varit med om liknande. Smällt mycket har de gjort förr, men i den här skalan,...? Nej, jag tror faktiskt inte det. Det var nog det värsta nyåret jag varit med om i den bemärkelsen. Hade två uppstressade hundar redan från eftermiddagen och när det satte igång på riktigt under kvällen var det en hyperventilerande och en helspattig vovve vi hade bredvid oss i soffan. Tuffe fick lugnande redan på morgonen men inte sjutton hjälpte det...

Numero två var all mat. Jag älskar som bekant mat och väl lite "ökänd" för att gärna stoppa i mig för mycket, oavsett hur magen mår för tillfället och igår var defnitivt inget undantag. Att vara höggravid och äta en bastant trerättersmiddag var defintivt ingen bra kombo. Att de här tabletterna mot sur mage gör att tarmen är ännu trögare än normalt gör inte saken bättre heller, Har dock känt att jag inte haft något större val då inget av mina tidigare försök att hindra magsyraattackerna med matuppkast att komma när jag lägger mig för att försöka sova. Det har liksom varit ett konstant flöde oavsett sista tiden och det var det som tillslut ledde till att jag, på läkares och barnmorskas inrådan, började med omeprazol. Gillar den inte men den har hittils varit mest effektiv. Dessvärre orsakar den som sagt förstoppning och den hjälper inte till hundra procent. Speciellt inte om jag ätit för mycket på kvällen eller om måltiden intagits för nära sänggående, vilket tyvärr inträffat några dagar då lillan vägrat somna utan mig.

Hur som helst...  den där matbiten ställde till det mest för mig. Smällarna kom näst därefter. Vid tolvslaget var hundkatastrofen ett rent och skärt faktum. Jises. Tuffe brukar normalt lugna sig då vi sätter koppel på honom och har honom bredvid oss i sängen, men igår räckte det inte på långa vägar. Inte heller den extra dos av lugnande han fick under eftermiddagen verkade göra någon nytta. Han skulle upp på väggar, upp på Olivia, ner under sängen, över och in i lådor... ja jises det var en smärre pers. Tack och lov att Olivia hann somna innan det där helvetet satte igång på allvar. Inte slutade det heller, det höll på i timmar. Ibland undrar jag faktiskt om folk har något vett innanför pannbenet?

Nåja, det var den natten. Hade hoppats somna av ren utmattning, men icke. Magsyra, matuppkast, nattliga toabesök gånger flera och dessa helstissiga hundar höll mig vaken fram till en sisådär sex imorse. Då slocknade jag äntligen någon timme och bestämde mig för att ligga kvar ytterligare en stund. Gick inte upp förrän vid kvart över åtta imorse. Vet inte när det senast inträffade? Länge länge sen...   hade önskat att jag kunde kalla det "sovmorgon" men i ärlighetens namn var det väl allt annat än just det.

Nyårsafton var i alla fall bra så länge den trevliga biten varade. Jag får försöka se det på det viset :)