SmartPill numero två

Är nu inne på min andra omgång med SmartPill i tarmen. Ångrade faktiskt att jag gått med på det redan innan jag svalt kapseln den här gången. Tarmen var i uruselt skick redan innan undersökningen skulle börja, bra mycket sämre än sist och resan upp var otroligt jobbig. Hemresan ska vi inte ens prata om. Morgonen började så illa som den kunde göra med en körig tarm som vägrade tömma sig trots att jag tog till både relaxit och resulax.

Med tanke på de många timmarna hem i bilen och flera dagar utan mediciner och andra hjälpmedel var förutsättningarna inte de bästa direkt. Att det dessutom blev snöoväder och kasst väglag på hemresan gjorde inte saken bättre. Sju timmar efter att vi startade på morgonen var vi hemma igen och vi kan väl säga som så att tarmen inte mådde bra.

Idag har det gått lite drygt ett dygn och det känns som jag inte kommer fixa lika många dagar den här gången. Har tokvärk och magen är stenhård. Kör men vill inte släppa igenom nåt. Försöker trampa på cykeln och dricka massa vatten, men det hjälper ta mig sjutton inte ett dugg. Behöver mina mediciner men får ju inte lov att ta dem så länge kameran är kvar i tarmen. Får se om jag klarar av att stå ut tills imorgon, men längre än så kommer jag inte fixa. Ska väl vara glad om jag inte spricker innan dess, urgh. Buktrycket är så otroligt högt så jag skulle kunna svimma av bara utav det. Ser på mackapären att jag har rätt dessutom trycken hoppar som sjutton och de är höga. Same shit som förra gången då antar jag. Nåja, vad är väl en bal på slottet.. borde väl inte klaga. Jag har ju sagt ja till det här själv. Jag hoppas bara att det i slutändan ger information som kan hjälpa mig och inte bara är till för forskningsstatistiken. Det där lär jag få veta i efterhand. Men jag hoppas jag inte utsatt mig för det här i onödan. Vore spännande att se hur en "normal" tarm mår av att svälja en sån här sak. En som funkar i vanliga fall så att säga och inte har problem redan från början.

Har kameran inte kommit ut på tisdag måste jag till Huddinge och ladda mottagaren igen, men jag har redan insett att jag inte kommer stå ut så länge oavsett om den är kvar imorgon eller inte. Det blir till att ta till mediciner oavsett hur det gått för det är helt enkelt inte värt den här smärtan. Jag är glad om jag står ut till dess. Natten lär inte bli rolig. Men till Huddinge orkar jag faktiskt inte ta mig igen. Inte så snart...  det kostar för mycket på krafterna och jag behöver dem till annat än att sitta i bil i hundra mil till...  ja, hundra mil.. det är ju femtio enkel väg... 

Idag bär det av

Så har det återigen blivit dags att vila rumpan några timmar i bil... eller ja, vila och vila. Jag föredrar att springa runt och röra på mig vilken dag som helst. Åka bil är inte direkt min starka sida. Har man inte ont innan får man det då. I know it and I know it. Tja, något i den stilen. Ibland är det dock så att nyttan överväger trots att det blir tufft och då är det bara att bita ihop och gilla läget. Jag försöker intala mig det även idag när jag överdoserat mina tarmslim för att ha ett så bra utgångsläge som möjligt. Tarmen verkar inte riktigt fatta det där. Att den måste samarbeta med mig i såna här lägen när det krisar. Den gör precis tvärtom. I know it and I know it. Det hjälper inte.

Hur som helst så hoppas jag att resan kommer gå så bra den nu kan gå under de omständigheter som råder och att det i slutändan kommer vara värt det. Att all möda tillslut ger lite lön... för att vända på det.

Sjukbesöket i måndags var i alla fall ett bra sådant. Fick väckt lite tankar och min läkare i Kungälv tog sig tid. Sånt gillar jag. När man inte känner att man bara är ett stort problem som de vill göra sig av med snabbast möjligt. Det finns bra läkare och det finns arslen. Två kategorier i samma yrkesgrupp. Den här läkaren hör verkligen till den första gruppen. Synd bara att de skall vara så få räknade. Jag har tur som träffat på tre!!!

Naprapatbesöket gick väl inte direkt som jag hade hoppats. Det var värre än vad jag hade trott med nacken och det räckte inte med att knäcka till skiten som jag hade trott. Sist räckte det så jag liksom räknade med det. Nog för att det blev något bättre, jag kan ju vrida på huvudet nu, men det blev bakläxa, hemövningar och återbesök. Dyrt med andra ord. Hela nackpartiet och ner i bröstmuskulaturen var det låst. "det här har inte skett över en dag" sa han. Ok, jag har väl gått lite länge med värk i axlar och nacken och det där vridet var väl droppen. Jag får lära mig.. 

En vecka full av sjukbesök

Låter kanske inte så positivt, och i ärlighetens namn kanske det inte är det heller. Tanken är dock att alla dessa sjukbesök/resor i slutändan skall leda till något bra så man kan ju välja att tolka det hur man vill. Jag försöker i alla fall se det positivt. Det blir lite av att slå flera flugor i en smäll.

1, Jag får träffa mina släktingar i Strängnäs och en chans till en trevlig kväll med dem (det hade jag annars inte fått)
2, Jag får svart på vitt om det skett någon skillnad sedan jag fick de nya tarmbakterierna och förhoppningsvis kan den här informationen leda vidare till något annat. Detta "annat" som jag hoppas skall vara något lite mer positivt. En fungerande behandling till exempel. Information kan man i alla fall aldrig få för mycket av!

Nu berörde de där punkterna bara Stockholmssjukbesöket, det är jag medveten om. Det andra sjukbesöket samt naprapaten jag bokade in igår kommer liksom lite som extra tillskott den här veckan. Tillskott jag kanske inte hade räknat med från början. Oavsett så hoppas jag att även dessa leder till något bra. Att bli av med nackspärren hade varit jävligt trevligt rent utsagt! Den här nackkragen hjälper inte nåt vidare. Inte tabletter heller för den delen. Nej, det behövs nog lite mer än så. En ordentligt knyck så saker och ting hoppar rätt igen. Jag får väl svar på den funderingen imorgon. Hoppas bara jag inte varit för entusiastisk med tiderna och att jag hinner mellan sjukbesöket och naprapaten utan att behöva stressa ihjäl mig eller riskera att bli sen.

Nackspärr

Den här veckan har inte gått med mig. Lyckades vrida till nacken då lillan brände sig på spisen. Stress och konstiga knyck är ingen bra kombo. Tänkte väl inte mer på det just då, men igår var värken betydligt värre och jag löste det med ipren. Ingen bra lösning, jag vet, men den gjorde i alla fall att jag mådde bra mycket bättre.

Idag när jag vaknade hade värken försämrats ytterligare och det blev både ipren och alvedon. Nacken gick fanimej inte att röra. Gillar det inte alls med tanke på att sist det var på det här viset släppte skiten inte. Jag gick i två månader med nackspärr och käkade tabletter innan jag tog mitt sunda förnuft tillfånga och beställde en tid hos naprapat. Hon knäckte till nacken på mig på jag vet inte vad, fem minuter? Efter det var nackspärren  borta och jag behövde vare sig värmekuddar eller tabletter... förrän nu då. Jag hoppas att den här varianten hör till de mildare slagen och att det ger med sig av sig självt. Det räcker så gott med de läkarbesök jag redan har inbokade för magen nästa vecka. Urgh. Läkarbesök måndag, svälja SmartPill kamera igen på torsdag. Däremellan resa till Stockhom där undersökningen skall utföras på onsdag. Hem igen torsdag eftermiddag, phuuuu ... så fyller man år mitt upp i allt också. Nåja, det kanske blir en bra present tillslut. Har jag riktig tur kanske jag får en hållbar plan den här gången. Inte för att jag tror det egentligen, men all information är väl bra information... En vacker dag vänder det för mig med och då gäller det att vara beredd ;-)

En liten mardröm

Hade en smärre pers igår då min dotter brände sig på spisen. Har varit ett sånt där orosmoment en längre period, eftersom vår spis saknar skydd. Däremot har hon inte varit så intresserad av att pillra på spisen, om man bortser från knapparna, och de går att låsa. Det har alltså inte varit prio ett av alla saker som prioriteras och prioriteras om här hemma. Nu kommer det snabbt att hamna HÖGT upp på listan. Det där spisskyddet måste på helt enkelt. Jag vill inte vara med om det här igen. Inte Olivia heller, det är jag rätt övertygad om. Fy sjutton.

Hon brände inte en, inte två, inte tre men FYRA fingrar på höger hand. Även om jag kylde ner direkt i iskallt vatten fortsatte det att bränna och det som från början såg ut som små blåsor blev under dagens gång STORA vita blåsor på alla fingrarna. Illrött dessutom. Har nog aldrig hört henne skrika så mycket innan. Jo, när hon klättrade på köksstolen och fick den över sig och slog skallen i backen. Då skrek hon ungefär lika mycket. Hemskt. Den här gången fortsatte hon dock att skrika och slutade inte förrän vi smörjde in fingrarna med xylocain och fick gett henne en iprensupp. Tog en timme efter det innan hon lugnade sig. Kylde fingrarna med kylblock (det var nog skönt, hon ville själv ha fingrarna där. Vattnet var inte lika poppis...) och varvade xylocain med aloe vera. Både färsk och på tub. Gjorde gott tror jag för idag (ett dygn senare lite drygt) har blåsorna inte blivit värre än igår och de har hittils inte spruckit. Det blir nästa fasa. De sitter så fruktansvärt illa till och spricker de kommer det garanterat in bakterier i såren. Nu hoppas jag att de skrumpnar av sig själva. Frenetisk med aloe veran! :)

Hur som helst. Nu har vi gått igenom det med. Jag undrar vad som kommer härnäst? Jag vill nog inte veta. Det räcker så gott med den oro som redan finns där... jag ska nog vara glad att hon inte satte hela handflatan på spisen och att blåsorna trots allt fortfarande är intakta. Jag hoppas bara att hon inte får men senare i livet. 

Trots

Min dotter håller på att göra mig smått galen för tillfället. Jag vet inte om det handlar om en tidig tvåårstrots eller vad som försiggår, men sedan hon tillfrisknade från sina sjukdomar under julhelgerna har hon visat sin korta stubin och kassa humör mer ofta än sällan. Får hon inte som hon vill slänger hon sig på golvet (gärna med huvudet före, baklänges) och SKRIKER så det står härliga till och slår lock för öronen. Förstår man inte på Direkten vad hon Menar slänger hon sig på golvet och SKRIKER. Vill hon inte äta, gå, leka, sova, ta på sig kläder, ta av sig kläder, vad som nu kan vara fel när det nu må vara HON SKRIKER så det står härliga till. Gör sig lealös, grinar.. Herrejises, vi har visst fått ett litet minimonster här hemma. Jag hoppas det är en snabbt övergående period som drabbat henne för det här var nog fanimej det otrevligaste jag haft att göra med hittils. Vart man än läser inser man att det är helt normalt. Att det är "Bra" att trotsa. Det hör till utvecklingen. Ok, det köper jag. Men på det här viset? Kunde hon inte hittat något annat sätt att trotsa på. Som inte är lika påfrestande för själen... Att prata vett med henne när hon är på det humöret (och det går från toppen till botten på nolltid) är ett helt omöjligt uppdrag. Att gapa på henne gör bara saken värre. Att avleda kan funka tillfälligt, men problemet uppstår lika fort som det försvann igen...   att ge med sig, helt fel taktik...

Japp, jag känner mig smått uppgiven. Att man kan lägga så mycket energi på att bråka?! Jag som inte vill bråka... :( Försökt visa mig från den pedagogiska sidan, men funkar det? Icke. Nåja, det är väl bara en sån period. Som sagt. Jag hoppas den ger med sig snart. Det vore roligare för alla parter om vi kunde lägga energin på trevligare saker. Som att leka. Busa. Inte bråka helt enkelt.

Sova bör man...

Ja, den "senaste forskningen" understryker ju hur viktigt det här med rätt antal sömntimmar faktiskt är. För få är inte bra, för många är inte heller bra. Men att inte sova alls..? Jag vet inte jag. Det kan ju bara inte vara bra. Arbetsterapeuten på AF tyckte att mina sömnvanor var hälsosamma. Man "måste" ju sova, och visst är det så. Men när man har en kropp, en dotter eller ett par snarkande hundar som gör att det bara inte går? Tja, då är det väl bara att göra det bästa av situationen och sova de få timmar man kan. Bryt ihop och gå vidare typ. Om något år eller två kanske det vänder igen...;-)

Lite ironiskt.. jag vet! Men man kan inte vara gravallvarlig jämt. Man måste få driva lite med sig själv och sin egen verklighet. Livet är så allvarligt ändå. Om man kan skoja om saker blir de lättare att ta sig igenom. En vis person envisas med att intala mig det och jag tror att denna visa person är bra mycket visare än "den" faktiskt insett själv ;-)

Hur som helst. Sömn. Jag ÖNSKAR att jag kunde sova åtta timmar i sträck. Att jag NÅGON gång sov åtta timmar, men jag gör ju inte det. Kroppen tillåter mig inte att göra det. Är det inte magen som väcker mig så är det något annat. Kanske, kanske kommer det där att vända en dag. Jag ser fram emot att den kommer. Då ska jag sova som en valross och vakna pigg och utvilad för en gångs skull. Gud så skönt det kommer bli ;-)

Sometimes it snows...

Det har inte varit så mycket vinter här i år. Inte alls faktiskt. Jag tror maken räknade till en sisådär tre, fyra frostnätter sedan i höstas? En mild, blöt och blåsig vinter. Efter en sån fantastiskt varm och fin sommar hade jag nästan trott på en vargavinter. Tydligen inte. I alla fall inte nu. Vi ska ju inte ropa hej ännu. Det är ju inte februari än. Mycket kan fortfarande hända! Det räcker ju att se tillbaks till den där dagen i december (det var väl i december?) när det kom mer än trettio centimeter blötsnö under en och samma dag. Inom loppet av bara några timmar. Den dagen då vi byggde både snögubbe och skottade uppfarter och hustak. Då när mammas garagetak gick åt pipsvängen....  som sagt mycket kan fortfarande hända. Jag hoppas på lagom med snö och "lagom" kallt. Lite sol på det och ingen is heller tack. Då är jag nöjd :)

Inte så höga krav med andra ord... ;-)

Gaaaaaahhhhddddd.... :-/

Lite frustrerad idag måste jag erkänna. Gjorde mig till (för vilken gång i raden?) och försökte laga något "extra gott" åt lillan. Allt för att få henne att få upp aptiten igen efter de senaste sjukdomsperioderna. Lyckades jag? Not! Försökte mig på en risotto på kokosmjölk och massa goda thaikryddor (ja, hon gillar mat som smakar mycket och ratar sånt som inte smakar något) tillsammans med kycklingfilébitar stekta med thaikryddor. Lite av kycklingen gick ner - i MINIBITAR tillsammans med helt vanlig spaghetti. Risotton gick inte hem alls. Den kom ut fortare än den hamnade i munnen - det tog lång tid innan den hamnade där vill jag lova. Just nu är kräkreflexen väldigt vältränad för minsta lilla som inte passar fröken kommer upp fortare än kvickt...  Urgha.

Nåja, det blir många (annorlunda och kanske inte så välmatchande) matlådor åt maken. Kylen står halvfull med halvt misslyckade experiment till mat som prövats och ratas flera gånger om. Man kan ju undra vad hans kollegor tycker... ;-) Nåja, det får blir en senare fundering. Just nu är hjärnan full av andra och viktigare saker att bekymra sig över. Livet är för kort för att låta sig påverkas av småsaker försöker jag intala mig. Ändå är det så förbaskat lätt att göra det. Låta sig påverkas av småsaker.

När min dotter överlistar mig..

Det är väl inte direkt någon hemlighet att mitt tålamod inte är längre än dit ögat kan nå. Har väl egentligen aldrig varit, MEN sedan jag fick Olivia har tålamodet prövats gång på gång. Det har blivit bättre. Framförallt när det gäller henne. Man har liksom inget val. JAG har inget val. För utan tålamod kommer man inte så långt med en liten. Speciellt inte när den lilla börjar visa sin egen vilja och trots. Då gäller det liksom att hålla huvudet kallt. Där har jag återigen prövats till fördärv. Maken säger att han är imponerad "med tanke på hur lite tålamod jag egentligen har..."  Hah! Jag tackar jag ;-)

Hur som helst. För tillfället är det matstrejkt med stort M som står på agendan. Nog för att hon alltid varit lite (läs mycket) svår med maten, i perioder lite bättre, i fler perioder lite sämre. När hon av någon anledning inte mått prima, före, under eller efter sjukdom har det alltid varit som att börja om från noll igen. Den här gången har det jämförelsevis varit ren och skär katastrof. Sjukdomarna har avlöst varandra och hon har aldrig riktigt kommit ikapp med maten däremellan. Ett långt maraton av matprotest med andra ord. Att försöka visa tålamod och låta henne göra saker i egen takt funkar inte. Testat och struket sedan länge. Hon äter inte alls om hon själv får välja. Att äta när vi äter funkar inte heller. Resultat av det är en skrikig och grinig måltid för oss alla med resultat att vi slänger i oss maten för att försöka få henne att bli lugn. Att leka fram matlust är det som hittils funkat bäst men som inte håller i längden. Att krypa omkring med mattallriken på golver är liksom ingen hållbar strategi. Inte vidare psykologisk heller för den delen. Men på något sätt gör man tillslut det som krävs för att få i henne lite näring. Om så näringen enbart ska bestå av smörgåsrån med ost. Jag intalar mig att det vänder. Att sätta tydliga gränser hjälper inte heller för hon bryr sig inte om dem. OK, tar vi bort maten skiter hon i att äta. Hon visar ingen hunger tre timmar senare ändå. Nu gör jag det som alla säger att jag inte ska göra och försöker helt enkelt få henne att tycka att det är roligt att äta igen. Om det så skall innebära att jag får krypa på alla fyra ett tag till..

Att själv må dåligt och ständigt utsättas för prövningar är kanske inte den mest optimala förutsättningen för att själv bli bättre - men å andra sidan. Var sak har sin tid. Mår hon bra mår jag bättre. Mår hon dåligt mår jag sämre. Det är bara att gilla läget. Hoppas att någon tillslut bestämmer sig för att belöna ansträngningarna med lite flyt.

"Monday always comes too soon.."

Min pappa hör till en av de få på denna jord som jag minns faktiskt tyckte att måndagar hörde till veckans bästa dagar. Så länge han trivdes på sitt jobb vill säga, och det gjorde han länge. Tills dagen kom då nåt stolpskott tog ifrån honom sitt livsverk och bestämde att han passerat bäst före datum för att sedan inse att de inte klarade sig utan honom och plocka in honom igen. Vad är det för jäkla människosyn egentligen?

Jag kan vara arg över det där än idag och det är jag. Däremot gör det vare sig skillnad eller nytta att jag går där och grämer mig så jag försöker låta bli. Det är bara när jag irriterar mig på andra småsaker här i livet som såna där saker kommer upp igen. Orättvisor.

För min del hör måndagar inte till veckans bästa. Har aldrig gjort. Även de gånger jag trivts som bäst på de jobb jag haft har måndagar aldrig varit någon favorit. Alldeles för långt till helgen, oftast ganska jobbigt att komma i fas och folk är liksom helgtrötta på något vis. Lågan har inte riktigt tagit fyr än.

Nu är det måndag igen. Inte för att det egentligen spelar någon roll för mig som är hemma, men ändå. Det är skillnad. Maken återgår till jobbet efter en lång och jobbig julledighet där vi hade hoppats på så mycket mer än vad vi fick. Lite lugn och ro, tid att rå om varann och bara ha det allmänt skönt. Nu blev det inte riktigt så. Hela julen har varit ett långt maraton av sjukdomar, sjukhusvistelser, besök på vårdcentraler, provtagningar, oro, sprutmatning, spyor, en daglig kamp med mat, febernedsättande, nässpray... you name it, den här julen har varit fylld av det. Allt annat än det där vi faktiskt behövde. Det är så mycket kämpa i vardagen ändå. Men men, saker och ting blir sällan som man tänkt sig och nu hoppas jag bara att resten av 2014 kommer visa sig från en bättre sida än det hittils gjort.

Försöker se det positiva hittils:
1, Inga nya sjukhusbesök sedan strax före jul
2, Inga nya vårdcentralsbesök sedan i onsdags
3, Inga nya kisseprov sedan i fredags
4, Inget samtal från NÄL där de talar om att urinet de odlar på innehåller högre mängd bakterier än innan (vågar inte ropa hej än men varje dag som går är en bra dag)
5, Ingen mer feber sedan i torsdags och inga suppar sedan dess

Det som fortfarande oroar:
1, Att febern slår till igen
2, Att det är ett helvete att få i lillan mat och dryck och att det blivit en ond cirkel som är svår att ta sig ur
3, Att de skall ringa från NÄL och tala om att vi behöver göra om kisseprovet eller att provet de redan har visade på för höga halter bakterier vilket leder till fler sjukbesök och ännu mer pers till följd av det


Den som lever får se. I dagsläget är jag glad över att få i henne ett par smörgåsrån och en ostskiva på dryga timmen. Att maken lyckats få i henne några deciliter vätska utan att hon skriker så hon kräks. Ja, något i den stilen. Every little counts.... oron över att vara mamma. 

Våga ropa hej?

Idag är lite av en milstolpe för oss. Dagen då vi haft två val: Det ena var att (återigen) besöka vårdcentralen, utsätta lillan för persen med både bilresa (hon spyr lätt i bilen) läkarbesök, sänka, undersökning, kisseprov osv. Det andra var att febern lagt sig och att vi kunde vara hemma. Jag vågade inte tro något igår eftersom febern hoppat upp och ner hela veckan. Även då hon varit feberfri på morgonen har den skjutit i höjden på sena eftermiddagen/kvällen och hon har inte velat vare sig äta eller dricka frivilligt på hela veckan. Med tanke på magsjukan som föregick den här senaste sjukepisoden har det varit en smärre pers. Jag hör inte till dem som kommer hylla december som en "Bra" månad. Långt ifrån. Men så kan jag också vara glad över det lilla. Som att lillan varit feberfri hittils idag. Att hon faktiskt fick i sig lite gröt imorse. Att hon inte varit lika blek idag. Sådana små saker. Det behövs inga stora grejer för jag att jag ska bli glad faktiskt. Lite vanligt, vardagligt flyt räcker långt i min värld!

Pessimisten i mig säger att jag inte kan ropa hej ännu på ett par dagar. Vad gäller febern då alltså. Hon var ju feberfri en sisådär fem dagar efter vi kom hem från sjukan innan nästa feberperiod startade. Bara sådär. Det går mycket skit nu har jag förstått. Jag vågar inte riktigt tro på att vi klarat oss från det här förrän jag ser en trend. Att den är hållbar. Jag vet! Det är lite att måla fan på väggen, men det har varit lite för mycket "gå åt fel håll" på sistone för att jag ska våga ropa hej. Jag kommer göra det. Bara inte riktigt än.

Tills vidare fortsätter jag vara glad för det lilla. Köpt hem nässpray (bara en sån sak) för barn i förebyggande syfte. Vill inte att förkylningen som börjar visa sig ger upphov till vare sig bihåle eller öroninflammation så jag försöker gardera mig. Vet att man inte kan skydda sig mot allt, men man kan ju i alla fall göra det man kan :)

En positiv nyhet vad gäller mig själv är i alla fall att jag kanske slipper åka två gånger till Stockholm inför nästa SmartPill undersökning. Det lönar sig att vara ifrågasättande. Jag hoppas att det blir så. Två resor dit på fem dagar är en för mycket. Det andra kan jag leva med. Det skall ju förhoppningsvis leda till något positivt och vi får dessutom en chans att träffa släkten däruppe. DET är i alla fall väldigt positivt i min värld :) 

2014 - januari fortsätter i november/decembers tecken

Så var det nytt år och ny månad igen. Lika overkligt som vanligt. Det lär dröja innan jag lär mig klottra ner "2014" på pappren istället för 2013. Sisådär ett halvår så ska jag nog vara i fas igen.. ;-)

Nej, skämt åsido. Den enda förhoppning jag har om det här året egentligen är att hälsan skall vara lite mer på vår sida, att lillan skall tillfriskna snart och att vi får lite lugn och ro på alla fronter. Lite mer positivt istället för allt jobberi. Nog för att året som gått bjudit på många positiva överraskningar också, men hösten har varit lite väl kan jag tycka. Lite väl mycket. Sjukbesök, otrevliga undersökningar, sjukdomar åt höger och vänster och uruselt väder på det. Sommaren var bra mycket bättre :)

Året börjar som det gamla slutade: det vill säga lillan är fortfarande febrig och vill vare sig äta eller dricka. Besök numero två till farbror doktorn den här veckan. Det är två för mycket kan jag tycka. Det både räckte och blev över med de tre sjukhusdagarna vi hade innan jul. Nu hoppas jag bara att vi får lite klarhet i vad det är som orsakar feber och matstrejk även om jag har på känn att det är en kraftig förkylning och läkarna verkar vara inne på samma spår. Låg sänka (fem), inget som tyder på bakterier i vare sig hals eller urin, öron fina, lungor och hjärta låter bra.. (positivt såklart) men man undrar ju vad fasen det inte ger sig för? Läkarn tror på att det kan vara två virus som avlöst varandra och att det är därför det drar ut på tiden, den som lever får se... blir spännande att försöka få ett nytt kisseprov från henne idag. Stackarn.. :(

Börjar känna av halsen själv nu också, och eftersom maken gick med det här förra veckan strax efter att vi kom från sjukan misstänker jag att lillan går med samma skit. Vi ligger väl däckade nån vecka till med andra ord.. URGHA.

Nåja, jag har bestämt att januari ska bli bättre än både november och december så nu räcker det med gnäll för den här gången :) KRAM och God fortsättning på det nya året till er som valt att läsa och följa min blogg (och alla andra också för den delen!)