Gehör från mag och tarmförbundet

Ni som följt mig på bloggen vet om att jag skrev ett långt upprört mail till RMT (mag och tarmförbundet) för en tid sedan där jag förklarade att vården i det här länet inte funkar, att det är väldigt många som känner sig kränkta, misstrodda, trampade på och gud vet allt av den elitkår (läkarna) vars jobb borde vara att hjälpa dem (oss). Tog sin tid innan jag fick svar, annat än att mitt mail gått till högre instanser så att säga.

Idag kom så en bekräftelse på detta. Ett mail från RMT´s ordförande som vill prata med mig och belysa de svaga punkterna inom vården i västra götaland. Är det fler som har något att tillägga får ni gärna maila mig för jag skall slå henne en pling vid passande tillfälle. Förmodligen blir det inte förrän tidigast nästa vecka eller kanske veckan därpå, lite beroende på hur jag får tid och möjlighet att göra detta. Maila mig på jessica.jansson@gmail.com  eller kommentera direkt här på bloggen om ni har några synpunkter som ni vill att jag framför. 

Otur :(

Det är inte bara magen som bestämt sig för att trilskas med mig. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam och det stämmer så förbaskat väl...  Slog inte fel den här gången heller.

Var ute och promenerade strax efter lunch tillsammans med min mamma och lilla tös. Skulle egentligen bara ner till trädgårdshandlaren för att köpa några tomat och gurkplantor att sätta i rabatten vid husväggen men bestämde mig för att ta med lite extra kontanter (min lilla sparkassa som jag fick när jag fyllde år...) och det blev alltså de kontanter jag hade hemma. Sexhundra spänn. Ja.. jag tänkte att jag kanske hittar nåt fint och vill inte komma dit med för lite pengar. Jag hade en hundring och en femhundring. Antingen skulle det gå loss på mindre än hundra spänn och då hade den räckt, eller så skulle det gå på mer och då var planen att bräcka femhundringen. Drar mig lite för det där. Den försvinner så förbaskat fort när den väl är spräckt :-/ Det känns på något sätt inte lika illa att göra slut på 150 kronor om man har 150 kronor bara sådär, men att spräcka en femhundring för att få loss dem känns värre.

Nåja. Jag tog alltså med mig de kontanter jag hade. I god tro. Kan man säga så? Jag gör det i alla fall. Dum som jag var bestämde jag mig för att stoppa dem i byxfickan. Bakfickan dessutom. Kändes inte som jag behövde oroa mig eftersom jeansen var såpass tajta att ingen hade kunnat knycka dem utan att jag märkt det. Att de kunde glida ur fickan när jag böjde mig hade jag inte en tanke på. Men detta måste ha skett på ett eller annat vis.

När vi knatat en sträcka för att få en lite längre promenad och jag plockat ihop mina plantor och skulle betala insåg jag alltså katastrofen. Inga pengar där! Letade, letade och letade igen. Hela skaran av kunder hjälpte mig leta, men de fanns ingenstans. Gick alltså tillbaks samma väg som vi kom, en promenad på ca 45 minuter. Hittade dem inte heller där och de låg inte och väntade på mig hemma...  så. Inga plantor för min del och ändå blev jag sexhundra spänn fattigare och dessutom med halvt värmeslag i kroppen. Fy sjutton säger jag. Den här dagen som faktiskt verkade bli rätt ok imorse då jag fyndade lite kläder till lillan för halva priset. Kläder hon verkligen behövde.

Shit vad ledsen och dum jag känner mig nu. Så onödigt! 

Man vet att man lever..

Min mamma, som jag skrivit om så många gånger förr, hjälper mig otroligt mycket när det krisar och jag mår som sämst. Det är när man inte har tillgång till hennes hjälp som man faktiskt förstår hur mycket den är värd. Ok, man inser det annars också men det är då man VERKLIGEN inser hur förbaskat mycket hon faktiskt gör. Genom att bara finnas där och ge en hjälpande hand när det behövs. Det behövs ju ganska ofta om man säger så. När kroppen inte funkar som den ska är det lätt att det mesta haltar.

Idag är en sån dag. Men mamma finns inte att tillgå. Resulat? Feber, frossa, magkramper. Trött som ett svin och tja.. en liten som bestämt sig för att inte vara på humör idag. Vovvar som bestämt sig för att göra henne sällskap. Väder som bestämt att vi inte ska vara ute idag. Make som jobbar hemifrån och försöker rycka in då det är riktigt kris, men jag har ju försökt att lösa det mesta själv. Det känns nu. Väldigt väl. Det finns en anledning till att jag går hemma. Det är ingen dans på rosor. Jag försöker ibland inbilla mig att jag nog snart mår lite bättre, eller framför allt tror jag att jag är nästan bra de dagar jag faktiskt mår lite bättre (vi pratar timmar nu). Så kommer verkligheten ikapp och jag inser att det kommer dröja för mig. Jag är inte bra idag heller. Men den dagen kommer. Det ska jag se till. På något sätt. Även om jag inte blir helt bra så måste det ju för fasiken finnas något som gör att jag kan må lite bättre. Det ska ju inte behöva vara såhär? 

Men... om jag ska försöka att se det positiva så gör vi ju det bästa vi kan av situationen och vi fångar varje tillfälle vi har. Vi firar det vi kan fira med råge och vi njuter av de stunder vi faktiskt kan ha roligt ihop och leva ett liv som kanske för en kort sekund är precis som vilka andra som helst :) 

Hon ringde tillslut

Fick tillslut det där samtalet från sköterskan på Östra som jag försökt att få tag på en längre tid. Inget möte inbokat, utan detta fick jag göra igår. Man känner sina lus vid gången??? Något i den stilen. Här sitter man och väntar på en kallelse som de lovar att skicka ut, en kallelse som aldrig ens varit påväg. Jag blir så trött.

Hur som helst. Efter flera otrevliga bemötanden av olika systrar på avdelningen ringde hon i alla fall upp tillslut. Fick bokat in en ny tid. Tack och lov för det! Men att beskriva mina problem för någon som inte kan eller VILL förstå? Det känns som att tala med en vägg. Hur ska man kunna få hjälp när de inte ens sätter sig in i hur min kropp fungerar (eller rättare sagt inte fungerar)? Nåja, jag orkade inte diskutera mer ingående på telefon. Jag gjorde ett försök men insåg ganska snart att hon inte förstod vad jag pratade om. Får försöka ta det där när vi ses istället. Om två veckor.

Fick även mail från min handläggare på FK. Har ju försökt nå henne med. I över en vecka nu. Ett kortfattat "jag har varit borta försöker återkomma med ny tid..." något i den stilen. Vad hände med att ringa och prata med folk???


Magen? Hur mår den? Just nu inget vidare. Har otroliga huggsmärtor och mår illa mest varje dag. Även de dagar jag lyckats tömma tarmen. Detta verkar ssk på Östra ha väldigt svårt att förstå. "men du har ju tömt tarmen,." NEJ! Jag har inte TÖMT tarmen. Jag har varit på toa. Stor skillnad där. Jag kan gå på toa femton gånger utan att TÖMMA tarmen. Outlet obstruction. Jo, det har jag definitivt. Det är inte många läkare som fattat det, men de som gör det har inga problem att förstå vad det är jag pratar om. Läs mina journaler.. något i den stilen... istället för att fråga samma sak varje gång. "vattenlavemang?" För femtioelfte gången: vatten fastnar. Det kommer inte ut! Det vandrar uppåt i tarmen och skvalpar runt...Tydligen är det också förbaskat svårt att förstå... 

Dessa samtal.. jag får krupp!

Har nu försökt nå sköterskan på Östra i över en vecka. Efter att hon lovat skicka mig en kallelse för över en månad sedan. Förra veckan möttes jag av telefonsvararen som förklarade att hon är på plats igen idag klockan sju. Alltså ringer jag idag. Klockan sju. Får inget svar då. Inte heller då jag provar igen, var femte minut fram till halv åtta. Kvart i åtta svarar hon. När hon får höra vem det är säger hon irriterat "jag har faktiskt inte tid att prata med dig nu, du får ringa mig igen senare. Efter klockan ett nån gång". Sen lägger hon på luren. Öh? Serviceminded?? Är det ok att bemöta sina patienter på det viset? Börjar den här dagen med att bli knäckt. Av en sköterska som faktiskt är där för att hjälpa mig. Det är ju det som är hennes jobb. Ska man behöva må dåligt över att behöva ringa dem som är till för att hjälpa en? Det känns väldigt fel i min värld, men tyvärr är det dagens sanning nuför tiden.

Har även försökt nå min kontakt på FK i över en vecka. Samma sak där: telefonsvar. Antingen är hon på möte och kommer tillbaks sen, när hon kommer tillbaks sen är hon på nytt möte (det är alltså bara ändrade tider på telsvar) och sen har hon gått för dagen, jobbar deltid eller är på semester. Jag får reda på att jag kan maila eller lämna meddelande på telsvar. Vilket jag gjort. Typ varje dag sen jag fick brev från FK. Har det lett någonstans? Har jag fått någon kontakt? Icke. Jag blir så trött. Får en fråga i brevet om det är något utifrån som kan tänkas göra att jag mår sämre? Ja, stressen över alla dessa samtal där ingen verkar vara anträffbar och alla dessa förbaskade blanketter som skall in med kort varsel och behöver underskrifter eller upplysningar från andra personer som inte heller de går att få tag på. Det stressar mig. Det är ju ett heltidsjobb i sig. Blir man friskare av det? Inte. Usch, jag är lite trött bara...

Måndag!

Hm, jag förstår inte riktigt. Verkar inte som mina senaste inlägg publicerats. Skumt. Gjorde inlägg både lördag och söndag, men det verkar inte som de hamnat här på bloggen. Man kan undra vart de hamnat istället? I och för sig har datorn krånglat lite, men ändå? Har ju inte direkt fått några hands up om att det inte skulle fungera. Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag hoppas det här inlägget hamnar rätt i alla fall.

Har haft en hektisk helg. Hektisk rent magmässigt och hektisk rent händelsemässigt. Det är väl sådär att antingen händer ingenting och man går hemma ensam och tretar i veckor - sedan händer plötsligt allt på en gång. Ja, allt och lite till. Precis som när en olycka sällan kommer ensam är det allt som oftast så att när man bokat in en lunchfika eller träff med någon blir det flera såna tillfällen på raken. På gott och ont såklart!

Igår hade vi kombinerat morsdagsfirande och kalas för Anders. Mysigt! Vädret visade sig från sin bästa sida så vi kunde vara ute större delen av tiden. Tack och lov för det. Allt blir så mycket enklare när man kan vara ute och gräva ner fötterna i gräset :)


Jag tyckte att magen skötte sig rätt bra under dagen, trots att den bråkat en del på förmiddagen innan gästerna kom. Gick dock åt pipsvängen när jag skulle ta hand om den då kalaset var slut. Lillan trilskades, magen bestämde sig för att börja pumpa men inte vilja släppa igenom... ja, det var smärre kaos på alla fronter men på något sätt gick det ju det med. Lillan fortsatte dock på trilskandets bana hela natten och mellan kvart i ett och halv fem imorse var vi vakna. Puh. Bäddade inte för en bra dag idag precis. Blev dock klart över förväntan när min gamla barndomskamrat gjorde oss sällskap på lunch. Ännu en fin dag i solen med en badande dotter och en ljummen rabarberpaj. Det kan jag leva med. Att peta makaroner i gräset gick dessutom mycket bättre än att äta dem vid bordet så även där känner jag mig rätt nöjd idag.

Vad gäller lördagen så fick jag ett efterlängtat läkarsamtal som jag för övrigt missade på fredagen. Eller ja, missade och missade det var ju inte direkt planerat att läkaren skulle ringa mig klockan sju en fredagkväll! Fick samtalet klockan fem på lördagen istället. Bakteriedoktorn om man får kalla honom så. Nya funderingar efter att ha läst igenom hela min sjukdomshistoria från 2006 och framåt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han sa dock att bakterier kommer förmodligen inte hjälpa mig eftersom det framgår TYDLIGT av mina journaler att jag faktiskt har ett mekaniskt hinder i tarmen. TACK FÖR DET säger jag bara. Det är ju det jag sagt i snart tio år som ingen förbaskad läkare verkar lyssna på. Som de antingen glömmer bort eller förtränger och som de försöker råda bot på med mediciner som aldrig kan komma åt den biten. Han ifrågasatte vad som hände med rektopexin. Tarmupphängningen. Den som skulle hjälpa mig få ett bättre liv. Ja, gudarna vet vad som hände. Förhoppningsvis leder hans inblandning och gedigna journalläsning till att han refreshar minnet hos de läkare jag faktiskt går hos idag och som behandlar mig. Allt som oftast känns det ju som om att de glömt bort den här, väldigt relevanta biten. 

Så irriterande!

Ringde faktiskt Östra igår. Bara för att mötas av en telefonsvarare som förklarar att personen jag söker inte är anträffbar och är åter nästa vecka. Jaha, så gick det med det. Ingen kallelse på posten heller..  blir smått uppgiven. Får brev från FK i samma veva där de kallar till möte (för vilken gång i raden?) och de ber mig ringa om jag har frågor eller behöver ändra tid. Jag ringer. Tre dagar i rad. Får inte tag på handläggaren som inte heller hon är "anträffbar" får besked om att hon är tillbaks 1, klockan nio, 2, klockan tio, 3 klockan elva. Ingen av gångerna går det att nå henne eftersom det hela tiden kommer nya meddelanden om när jag skall försöka igen. Sista gången var det slut för dagen. Ja, klockan elva. Hon är inte anträffbar... så trött jag blir..  hur ska man kunna prata med en person som inte går att nå? Själv skall man vara standby helst hela tiden ifall de ringer och kors i taket om jag inte svarar när de försöker nå mig. Jag ska ju sitta här och vänta på deras samtal. Jises.

Lite trött på skiten måste jag säga att jag är. Men men, det kommer säkert bättre tider.

Kom mig i alla fall ut på min "mammadejt" igår kväll. Var i valet och kvalet eftersom jag mådde fan och lillan dessutom var febrig men maken mer eller mindre skickade iväg mig. Är väl glad för det i och för sig, jag hade en trevlig kväll - men det kostar på krafterna och jag mådde allt annat än bra. Det hade aldrig funkat att göra såna här utsvävningar varje vecka. Det hade vare sig jag eller kroppen pallat med.

Har haft en ren helvetesmagdag idag. Började med tokhugg under hundpromenaden vilka gjorde att jag var tvungen att ta mig in på distriktssköterskemottagningen och akutlåna deras toalett. Såna där oförutsägbara hugg som kan komma några gånger i veckan när det samlat på sig för mycket. Kallslvettig och illamående. Samma sak hände en gång till innan jag var hemma men jag tog mig i alla fall hem. Resten av dagen har varit skit. Hela magen kör o trilskas och är uppsvullen och dan. Medlen vill inte verka som de ska och de jag får upp (problem!!) vill inte komma ut igen.

Tröstade mig själv med att shoppa ett magnoliaträd idag. Tyckte jag var värd det. Skall plantera i trädgården som vetter mot grannen för att skapa en liten "trädvägg" och för att jag tycker de är så otroligt fina att titta på. Luktar gott gör de också :) 

Dags att ringa Östra??

Tiden går fort när man har roligt.. och fort även om man inte har det. Det är faktiskt ganska sant. Ok, är man sängliggande kan tiden gå väldigt långsamt men annars så.. oavsett dagsform tycker att dagarna liksom flyger förbi - med undantag för vissa överjävliga dagar där en timme kan kännas som en hel evighet.

Hur som helst. Väntar fortfarande på den där kallelsen som Silvana skulle skicka mig. Kallelsen för att ändra inställningar på mackapären på Östra. Har den kommit? NOT! Är ju inte speciellt förvånad. Inte första gången. Men så förbannat jobbigt. Ska jag behöva ringa dem igen o tjata? Det verkar inte bättre.. nu har det gått snart en månad sedan jag pratade med henne sist och på den tiden kan man ju tycka att man borde få tillfälle att klicka på "send" någon gång i alla fall. Men det handlar väl allt som oftast om prioriteringar. Jag är absolut inte någon prioritet där. Det ska gudarna veta och det har jag ju fått väldigt klart för mig. 

What a nite...

Inatt var ingen vanlig natt. Ingen bra natt alls faktiskt. Eftersom vi kört den "Berömda fem-minuters metoden" några kvällar nu och lillan (peppar, peppar) fattat ganska snart att hon ska sova när hon nattas i sängen har vi blivit lite bortskämda med all den tid (timmar!) det tagit att lägga henne tidigare. Ja, tack för peppen Pia och Conny. Hårda skolan kanske inte är min stil på den fronten, men det behövdes väl en spark i arslet från er antar jag för att komma igång ;-)

Hur som helst. Trots att hon somnat själv har hon haft en förmåga att väcka sig själv som vanligt efter fyrtiofem minuter. Inte igår. Hon sov som en sten i två timmar. Jag började nästan bli lite orolig. Speciellt som vi tagit febern på hennen innan hon la sig då hon kinkat en del under eftermiddagen och dessutom kändes lite varm. Det var precis som vi befarade (misstänkte kanske är ett bättre ord?) och visst hade hon feber. 38,6. Inte likt henne. Hon har sällan feber. Av den anledningen kinkar jag extra mycket när hon har det.

När vi lagt oss vaknade hon igen, men lyckades ändå hålla sig lugn i sin säng. Bestämde oss för att försöka få henne att somna om på egen hand. Vid halv tolv tiden hostade hon till. Ett host som inte lät som det skulle (mammahörseln, ni vet) och jag for upp ur sängen och insåg att visst, jag hade rätt igen. Det var ingen vanlig hosta hon spydde. Inte som en gris. Inte som hon gjort tidigare när hon spyr utan en tjock gegga som mest var gegga (inte massa mat) och mitt i all denna gegga fanns ett STORT uppsvullet russin. Hon fick upp lite mer slem efter det, men sen spydde hon inte mer. Var dock likblek och hängde på mig som en hösäck. Stackars söta, rara lilla tjej! Resten av natten låg hon och gnydde i min armhåla (ja, hon liksom buffar in sig där) och det blev inte nån vidare nattsömn för någon av oss. Inte inatt heller. Fick dock i henne lite nutramigen när hon vaknade till igen och imorse fick jag (peppar, peppar) i henne lite gröt och brödbitar. Hade inte räknat med det efter natten som gått så jag får vara glad för det. Nu sover hon igen. Dödstrött trots att hon vaknade vid halv åtta (sent för att vara henne!) när hon brukar vakna senast halv sju. Halv sex, sex är väl mer normalt i hennes värld..

Skall försöka ta mig iväg på mammadejt ikväll. Jag har ju inte varit med så mycket på sistone. Inte mått prima, haft en dotter som kinkat och dessutom denna operation som ställt till det för mig en del. Nu har det mesta läkt ihop och jag har kommit underfund med hur den fungerar och vad som passar mig bäst. Finliret jobbar jag fortfarande på, men det är lite svårt att ändra inställningar när läkarna gör sig oanträffbara på Östra. Kan ju inte direkt gå in i läkarenheten och ändra själv...

Hur som helst. Får se om det blir av. Allt hänger på det egna måendet (har inte direkt varit på topp den här veckan. På topp i min värd då alltså.. ) och på hur lillan beter sig under resten av dagen. Åker inte iväg om hon visar tecken på försämring. Annars är det nog ett bra tillfälle att låta maken mysa med henne, ensam utan mig :) 

Ett år går fort!

Då var det dags igen. Samtal med FK handläggaren angående min handikappsersättning. Tre månaders handläggningstid och vips har ett år gått och det är dags att gå igenom allt igen. Roligare samtal kan man ha, men det är ju till för något bra som faktiskt kan gynna mig lite i slutändan - även om det inte rör sig om många kronor då mycket (det mesta) avskrivs som en "icke accepterad" utgift. Alltså, sådant som inte subventioneras. Jag är glad för varje krona jag kan få tillbaks som min sjukdom drar ifrån mig. Ja, det kostar att vara tarmsjuk. Kostnader som inte är det minsta roligt att ligga ute med. Då är det faktiskt rätt bra att den här typen av möjligheter finns. Även om det inte handlar om en tredjedel av kostnaden som faktiskt kommer tillbaks. Vi får väl se hur saker och ting förändrats i år och vad de väljer att bevilja eller inte bevilja. Kanske rent av ingenting. Det där går aldrig att förutspå i förväg. Läkarintyg eller ej, det är FK som beslutar i slutändan. De har sällan samma åsikt som läkarna har. De följer inte samma budget...

Hur som helst. Dagen till ära är magen åt pipsvängen. Riktigt åt helskotta pipsvängen. Såna jäkla magknip så jag hade svårt att ta mig ut med vovvarna imorse. Vad göra? Knåda, knåda och återigen KNÅDA - sen ta sig ut dubbelvikt då magknipen inte gav med sig det minsta. Sitter här och jobbar med dem fortfarande. Hittils ingen större förbättring. Något ligger fel. Bara att trampa på och hoppas att skiten flyttar sig så jag kan ta mina medel. Innan knipen släpper är det meningslöst att ta dem. Vi får väl se. Men just nu är det ingen bra dag för min del. Bättre igår. 

Att leva med en sjukdom som inte syns

Jag vet inte varför jag valde att skriva om det här just idag, men jag antar att vilken dag som helst duger. Det handlar om det här med att leva med en så kallat kronisk sjukdom som inte syns på utsidan. Det är för många utomstående (närstående också för den delen!) ofta svårt att förstå och sätta sig in i. Ser man "frisk och välmående" ut på utsidan är det lätt att tro att det ser likadant ut på insidan. Ut och insida hänger ju ofta ihop.

När det gäller vissa kroniska sjukdomar (som i det här fallet mag/tarmsjukdomar) stämmer det dock inte. Visst kan vi (i det här fallet ska jag väl prata om mig själv) ha dagar då masken spricker, dagar då vi verkligen ser lika risiga ut på utsidan som vi känner oss på insidan. Men oftast sätter man på sig en liten "pokerface" när man träffar andra människor. En pokerface som gör det svårt för andra att förstå. Det är lättare att förstå ett brutet ben. Det blir gipsat. Synligt för omgivningen. Huvudvärk, man kan relatera till den även om den inte syns. De flesta av oss har haft huvudvärk någon gång och känner till hur den kan begränsa oss. Men ont i magen? Hur kan det påverka hela livet i en sådan omfattning att man inte fungerar normalt? Det är lite svårare att förstå. Jag tror de flesta av oss varit förstoppade eller uppkörda någon gång. De flesta har legat däckade i magsjuka. Men att sätta sig in i hur det vore att ha en kombination av de där två varje dag och ändå på UTSIDAN se ut som vem som helst - det har de flesta lite svårare att förstå. Det är det jag lever med. Det är det många andra med mig lever med. Det är det som gör det så otroligt lätt att bli missförstådd och misstrodd.

Jag ser det lite som självbevarelsedrift att se så bra ut som jag kan. Göra det bästa av situationen. Jag mår inte bättre av att se ut som ett ras. Jag känner mig ofta som ett ras och det gynnar mig inte att se ut som ett också. En läkare sa till mig en gång att det finns ingen som är så sjuk att han inte kan känna sig SJUKARE när någon säger till honom hur SJUK han SER UT. Just det. Jag lever lite efter det där. Jag vill inte att andra ska gå och tycka synd om mig. Jag vill inte känna mig sjuk när jag ser mig själv i spegeln. Jag vill inte att folk ska dalta med mig MEN jag vill få deras respekt och förståelse. Att gnata och gnälla i tid och otid gynnar mig inte heller, men att prata om mina problem med mina närmsta och att svara när någon frågar mig-  det gör jag.

Ta en helg som den som gick. Jag ser det lite som en seger. En seger för att jag KLARADE av att ha gäster hela helgen. Den där helgen krävde mycket planerande i förväg och den krävde lika mycket planerande efter. En förstående familj och tider som jag kunde klara av. I två dagar. Då funkar det. Längre än så och det blir svårt. Jag behöver folk omkring mig som förstår mig för att fungera på bästa möjliga sätt. Tyvärr är det så. Jag kan inte vara spontan som de flesta andra och hitta på saker i ett nafs. Det funkar inte i min värld. Jag försöker själv att inte döma andra efter utseendet, för det döljer sig så mycket annat under ytan. Sånt man inte kan se. Men det är lättare sagt än gjort. De flesta av oss har den förmågan. Vi dömer efter det vi se. Tänk vad bra det vore om man gjorde lite tvärtom. Skönhet kommer från insidan sägs det. Det stämmer så väl. Men det behöver inte betyda att utsidan speglar det inre i alla väder. 

Usch så trött!

Idag är formen allt annat än på topp. Fy fan vad trött jag är. Ute finns ingen luft, inne finns ingen luft heller och smhi och yr lovar åska och regnoväder. Fy! Hade önskat sol men det får jag nog fortsätta drömma om. Får vara glad för den helg vi fick.

Magen mår inte tiptop den heller. Långt ifrån. Antar att det är hormoner som spökar igen, men det är svårt att säga. Trött, sliten och magen är otroligt jobbig att ha att göra med. Jag hoppas att den inte skall bete sig likadant under resten av dagen då det är min gubbes födelsedag idag (GRATTIS ÄLSKADE ANDERS!!!) och jag hade hoppats kunna slänga ihop nån liten tårtbit åt honom i alla fall. Eller nån god middag ikväll. Något i den stilen. Mår jag såhär kommer inspirationen saknas på de flesta håll. Massa läkarsamtal att ringa dessutom. Roligare kan man ha. Men men, vad är väl en bal på slottet? Alla dagar kan inte vara de bästa. Man måste få ha lite sämre dagar emellanåt också. Även om de där lite sämre dagarna kanske överväger i mitt fall. Borde vara van. Det är jag. Men jag vägrar väl att acceptera att det skall behöva vara såhär antar jag...

Då vänder det igen..

Det har varit en riktigt trevlig helg, den här helgen. Sällskapet har varit bra, vädret har varit kanon och vi har både ätit och druckit gott (om än lite för mycket av allt det goda - det blir lätt så i gott sällskap. Man kan fråga sig varför egentligen? Det hänger på något sätt ihop... det där med frosseri och gott sällskap alltså.. ). Suttit ute länge på kvällarna (längre än vi normalt är vana vid vill jag lova!) och njutit av det fina vädret. Helt plötsligt var det sommar? Vad var det som hände? Lillan badade i en balja på altanen igår, bara en sån sak. Kunde man inte trott för några dagar sedan.

Nu vänder det dock igen. På alla håll. Vårt sällskap bestående av min kusin med fru begav sig hemåt idag, vädret går mot det sämre och magen är påväg åt precis samma håll. Tyvärr. Jag visste ju om det. Min mage som inte fixar vanliga dagar har inte direkt lättare att hantera den här typen av aktiviteter. Hur trevligt det än må vara. Men ibland får det faktiskt vara värt det. Man får ta smällen. För psykets skull om inte annat. För att få vara lite social. Det behövs! Det laddar de där mentala batterierna. De mentala batterierna som är så viktiga för att klara av de fysiska.

Hur som helst. SMHI och YR spår regn och åska. Kanske inte vad jag hade önskat mig idag, men det gick väl (som vanligt när det blir sånt här väderomslag) för fort kanske..? Blommor slog ut, bladen är inte längre helt ljusgröna, gräset sköt i höjden.. ja, allt sånt där. Över en natt. Man skulle väl vara mer förvånad om det faktiskt höll i en längre period. Jag kan ändå inte låta bli att hoppas. Jag älskar värmen. Inte när det blir FÖR varmt, men jag mår så mycket bättre av att slippa frysa hela tiden. Däremot är det jobbigt att sova när det är så förbaskat varmt inne att man kladdar fast i sängkläderna. Men men, det där är lyxproblem och jag får ta smällen. Hellre det och sol ute än pissregn och svalt sovrum. 

Magbakslag

Japp. Det var ju bara att vänta. Totalt magbakslag idag. Fy fan vad magen inte mår bra. Man får (som jag sagt så många gånger tidigare) sona för sina synder. De går liksom inte obemärkta förbi. Hur mycket man än önskar att det kanske vore så. Hu.

Överdoserat mina resulax som fasen idag. Allt för att vara någorlunda på banan. Har inte gått nåt vidare. Det hjälper inte att man har trevligt när kroppen bestämt sig för att lägga av.

Lillan är inte på humör alls idag. Har inte varit sen hon vaknade imorse. Det är något med henne, rutiner och lugn. När vi har gäster visar hon sig sällan från sin bästa sida. Speciellt inte om gästerna är människor hon inte känner väldigt väl igen och känner sig trygg med. Det tar tid för henne att anpassa sig till nya miljöer. Matstrejkar hon i vanliga fall skall vi inte tala om hur det är när hon är på det här humöret. Värmen gör inte saken bättre. Vaknade på fel sida efter lunch och har liksom inte kommit i rätt mood än. Vägrar somna om dessutom. Tar smått knäcken på oss idag.. :( Men.. det skall nog gå bra tillslut. Jag hoppas det i alla fall. 

En trevlig kväll!

Det blev en väldigt lyckad kväll igår. Vädret var på vår sida, magen visade sig från sin bättre sida efter att jag genomgått eftermiddagsproceduren (ja, faktiskt! extra medel o allt. det fastnade som tur var inte!) lillan var väl inte riktigt på vår sida - men... man kan ju inte få allt.. vi får vara glada för det som faktiskt gick vår väg. Fick för första gången känna på hur det var att inte sitta hos lillan i flera timmar då hon skulle sova också. Coachad av kusinerna som har fyra barn själva. Hårda skolan lite grann.. mammahjärtat blödde, jag är ju ingen fan av att låta de små gråta sig till sömns (eller ja, för att de är förbannade, men det skär i hjärtat oavsett) men faktum är ju att hon då hon tillslut somnade så sov hon faktiskt mycket bättre än vanligt.

Vaknade inte var fyrtiofemte minut, vaknade inte vid tolv.. nä, hon sov i sin egen säng till fyra då hon slurkade i sig lite nutramigen och somnade om - även om det var i vår säng. Jises.Själv sov jag inge vidare. Dålig samvete (inte bra jag vet!) över hela grejen med att låta lillan grina.. kände mig som en dålig människa fast jag vet att jag egentligen kanske gör för mycket snarare än tvärtom. Det gynnar ju ingen..:-/ Det var dessutom jävulskt varmt i vårt sovrum trots att vi haft altandörren öppen ända tills vi la oss och det var inte direkt tidigt. I min värld VÄLDIGT sent - men som de säger, tiden går fort när man har roligt. Magen visade sig dock från sin sämre sida (återigen) både inatt och imorse. Sona för gamla synder..  jag visste om det, och jag var beredd på det men ändå.. man önskar ju någonstans att magen kanske glömmer bort att den inte fungerar och faktiskt av ren chock sätter igång att jobba som den ska? Vad vet jag. Det funkade inte idag heller. Sona för gårdagens synder som sagt. För mycket av allt det goda, för sent och för mycket sitta still..  stress på det. Ingen bra kombo. Sen är det klart att det inte känns nåt vidare att ha gäster hemma och en tarm som bara strejkar och en mage som värker. Roligare kan man ha. Men det finns ju en anledning till att mitt liv inte funkar som det ska. Hade det gjort det hade jag ju inte suttit här o knapprat. Inte idag heller. Det finns en mening med allt säger de. Meningen i det här fallet.. jag vet inte? Livet är en prövning. Det har jag lärt mig. Man går starkare ur sina strider men ibland undrar man varför de uppstår...

Fullspäckad helg

Det blir inte någon lugn helg för vår del den här helgen. Besök från ikväll till Söndag och hundar, matstrejkande liten tjej och mage på det. Kommer bli tufft. Väldigt trevligt också såklart. Har ju sett fram emot det här. Hade dock hoppats på en bättre magdag, en lite mer samarbetsvillig lilla och hundar som åtminstone rörde sig framåt på promenaderna. Nåja, värmen (som jag inte tänker klaga på, det här är ju också något jag väntat på!) tar ut sin rätt på oss allihop. Lillans matlust har inte direkt förbättrats, vovvarna som i normala fall har ont av när det är soligt ute mår inte direkt bättre av att termometern visar 23+ och Tuffe som kräks när han inte äter frukost mår inte bättre av att äta ännu mindre när det är varm ute. De lever liksom upp på kvällen igen.. när solen gått ner.. när det blivit svalare ute. De skulle gilla Spanien på det sättet. Siesta mitt på dagen. Jag förstår poängen. Man trycker i sig mat fast man egentligen inte är hungrig. Man äter för att man "ska" och för att mat och sovklockan är inställd på att äta. Inte för att kroppen egentligen skriker efter hunger. När man är varm vill den ju egentligen bara ha nåt svalt? Är jag ute och cyklar?

Hur som helst. Jag hoppas på att helgen skall bli så bra det bara går. Vi skall göra vårt bästa för att det skall bli så. Mer kan man inte göra. Magen lever sitt eget urtrista liv och vad kan jag göra annat än mitt bästa? Lillan äter det hon äter, men man kan inte göra mer än att försöka få i henne det som går. 

Värmebölja och spontangrill

Det verkar som värmen hittat oss tillslut. ÄNTLIGEN! Sen att det går från tio grader till tjugo på bara några timmar, det är liksom lite sjukt det med - men just nu är jag faktiskt bara tacksam! Tråkigt att blommor och buskar slår ut och blommar över så fort bara.. o att man inte riktigt hänger med i svängarna. Vinterjacka på morgonen och t-shirt på eftermiddagen? Hur ska man tänka liksom?

Igår valde vi att vara lite "spontanta". Hade egentligen förberett mackor till kvällsmat, men då vädret slog om och blev så otroligt fint bestämde vi oss för att grilla kycklingburgare istället. Sagt o gjort. Vid sjutiden stod maten på bordet och vi åt vår första kvällsmåltid på altanen UTOMHUS. Gud så skönt det var! Hade kunnat sitta där hela kvällen, men vi har ju vår lilla o allt annat o tänka på också. Satt där till kvart över åtta, när solen försvann bakom träden och la mig med ro i själen igår. Lyckades mata lillan rätt bra under dagen, magen var något lugnare under förmiddagen och även under natten. En dålig natt för lillan dock, hon sov inte jättemycket och inte vi heller. Resultat? Maken hemma med huvudvärk idag :-/ Man kan inte få allt..

Gräset blev i alla fall klippt och jag har börjat förbereda lite inför helgens besök. Marinera, koka, baka.. det är mycket som skall planeras om man inte vill stå där i sista sekund - och det funkar ju inte när man befinner sig i mina skor! Här gäller det att planera så att allt klaffar. Så bra det nu bara går. Vissa saker går ju inte att planera. Som hur magen kommer må, hur lillan kommer bete sig och så vidare och så vidare. Lev i nuet sa någon. Säger jag. Men det är alltför sällan man faktiskt befinner sig bara här och nu en längre tid. Trots att man mår så mycket bättre när man faktiskt gör det. Tiden står ju inte still. Den tickar hela tiden. 

Squatty Potty update

Jag har ju lovat att återkomma med resultat av Squatty Pottyn jag beställde från England. Har inte haft den så länge än, så egentligen är det för tidigt att säga något MEN jag måste ändå erkänna att det faktiskt funkar bättre med den än utan den. Man får upp benen och kan luta armarna mot knäna om inte annat ;-) Jo, den gör nog faktiskt något. Underlättar tömningen på något sätt. Varje toabesök blir i alla fall något kortare även om de inte blivit färre för min del. Inte än.

Idag har jag haft en något lite bättre dag rent jäsmässigt (ja, det är SANT!) Med något lite bättre talar jag om de där timmarna på förmiddagen då jag faktiskt inte håller på att krevera. Idag var det på en överkomlig nivå. Det klagar jag inte över! Tack o lov för denna lilla break!

Eftermiddagen är här och smärtan tillbaks, men det hör ju liksom till.. man kan inte begära för mycket. Jag är glad för att jag fick den där stunden idag. Den gjorde så mycket för orken. Orken, energin och humöret inte minst. Humöret tar ju lätt stryk när magen trilskas dygnet runt. Jag hoppas att jag får rynkor som pekar uppåt och inte nedåt en vacker dag.  

It's gone :)

Gjorde ett besök på NÄL tidigare idag. Har en hudförändring som de skulle kolla på efter remiss från VC. Trodde inte (eftersom jag ringde och frågade häromdagen och sköterskan sa att det bara handlade om ett besök den här gången) att de skulle göra något ingrepp idag, men till min stora förvåning och lika stora tacksamhet tog de bort skiten direkt. Tack o lov för det. Slipper jag gå o vänta på den skiten i sommar.. och får förhoppningsvis svar lite snabbare också. Svar på vad det var så att säga. Förhoppningen är väl att det bara var nån vanlig utväxt som beror på virus (tydligen väldigt vanligt och inget man kan göra något åt) med lite mindre tur rör det sig om nån form av basaliom, men det trodde läkaren inte att det var. Jag hoppas hon har rätt. Det räcker med elände på den fronten.

Så.. med plåster i tinningen och lite rödblont hår (ja, det rann en del blod och håret var liksom ivägen.. ;-)) är jag hemma igen. Hemma för att ta tag i dagens andra pers: lillanmatning. Maken var med henne till BVC imorse för att bilda sig en egen uppfattning och kanske trycka på lite extra.. han kom därifrån med samma uppfattning som jag: de har inga vettiga råd att komma med som vi inte redan testat för länge länge sen. Jaja, de skulle i alla fall diskutera henne med läkarteamet o se om de behöver ta några prover eller så.. hon följer fortfarande sin kurva (ja, tro fasen det som vi kämpar med maten!) så där finns ju inget avvikande för deras del.. bara två nojjiga föräldrar som inte svälter ut barnet tillräckligt länge.

Hur som helst. Dagens matning (eftermiddag innan tupplur) gick faktiskt förvånansvärt bra. Gjorde en macka med lite kalkon och ost och en liten sån där yoghurtsmoothie Just in case. De gick ner båda två. Inte en hel macka såklart, men i hennes värld en bra portion. I hennes värld= i min värld. Idag är jag rätt nöjd med mig själv och med min insats. Med Olivias också. Tänk att man kan bli så glad för så lite! Hela dagen blir så mycket bättre..  att slippa en liten börda och kunna njuta istället. Njuta av att se henne utvecklas istället för att oroa sig för att hon inte äter som hon ska. Every little helps... :) 

I don´t know..

Ännu ett dygn har gått. Mer magvärk. Fel beslut återigen i att ta ett extra medel igår kväll för att minska värken. Funkade inte. Tvärtom. Behövdes, men tarmen liksom vek sig. Jag förmodar att det är invaginationen som ställer till det återigen. Känns som både buken och tarmen skall explodera av trycket, men det vill liksom inte igenom. Bara tarm. Dunkar i magen. Blir svimfärdig. Illamående Ja, det hänger ju liksom ihop. Matt och nedstämd, men försöker hålla modet uppe. Med tanke på omständigheterna tycker jag ändå jag klarar mig rätt bra. Kunde ju bara deppat ihop, gått och lagt mig i sängen och dragit täcket över huvudet i väntan på bättre dagar. Vem gynnar det? Inte mig. Inte min lilla. Det är bara att kämpa på och hålla ut. En dag kommer vändningen igen. Det är jag övertygad om. Just nu väntar jag bara på de där få timmarna på förmiddagen utan sprängvärk. De där timmarna som jag värdesätter så mycket. Som sagt, en vacker dag kommer de tillbaks. Jag hoppas att den vackra dagen kommer inom en snar framtid.

Skall till NÄL en sväng idag. Kolla upp en hudförändring som jag haft i lite drygt ett år som liksom kliar och irriterar mig. Fick remiss från VC. Vet inte om de tar bort den idag eller om de bara skall bedöma vad de skall göra. Hoppas bli av med skiten idag så jag slipper dit igen. Har inget större behov av att åka flera gånger. Undviker faktiskt sjukhus så långt det bara går. Även om jag besöker dem alltför ofta. 

Över en vecka nu..

Det här maghelveteseländet har pågått i över en vecka nu. Har mer ont än jag normalt har, mer uppjäst, uppgasat, värkande, bubblande..  konstant pågående (ni som följt bloggen vet vad jag pratar om.. ). Fortsätter även idag. Tog ett extra medel även igår då värken inte gav med sig efter min förutbestämda ranson. Det gav sig inte ändå. Blev ännu en jobbig kväll och natt. Till råga på allt en vovve som var krasslig i magen och skulle ut flera gånger inatt. Tack o lov att vi fått upp staketet och bara kunde släppa ut honom på gräsmattan! Dessutom var det mitt fel. Jag gav honom blodpudding igår. Inte mycket, men det räckte uppenbarligen för att sätta igång magen på honom. Jag borde ha förstått bättre. Skyll mig själv.

Egna magen då? Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som ställer till det och gör det extra överjävligt nu. Borde inte vara ägglossning.. inte mens..  det gör ont på många ställen i buken, både där det brukar och på andra ställen. En del blod i dasset även om det är väldigt små mängder. Slemmigt och uppjäst. Jag har ju pratat om avfallsverk tidigare. Jag kan inte annat än fortsätta på den linjen.

Får se hur mycket jag får gjort idag. Har inte haft nån vidare inspiration sista dagarna. Magen har tagit den ifrån mig. Hade massa planer på vad jag ville ha gjort, men det där får komma i ett annat liv. Eller en annan dag, vecka.. när jag mår lite bättre. Jag hoppas den kommer snart. Då jag i alla fall har några timmar om dagen när det inte sprängvärker. Det vore så himla skönt! Tarmen får gärna ta lite semester nu. Det hade både den och jag behövt. 

Uppgiven

Pratade med BVC idag. Igen. Angående Olivias matstrejk. Jag blir så förbaskat trött. Trött på att inte få några vettiga råd, trött på att få frågan ifall jag "tycker det är jobbigt..?" Klart fan jag tycker det är jobbigt! Det är jobbigt för alla inblandade parter när ens barn inte äter. Allt annat vore väl onormalt? Att äta är liksom  nödvändigt för att överleva. När man ska kämpa vid varje måltid blir det ganska fort rätt jobbigt. Men tydligen är lösningen på alla problem att PRATA bort dem, inte att ta ett enkelt prov, göra en enkel undersökning - kolla att allt är ok? Att viktkurvan följs verkar vara A och O och är den Ok så är det tydligen  Ok med allt annat också. Mainstreamtänk.

Ok, jag är kanske lite extra nojjig. Kan hända beror det på att jag själv blivit så illa behandlad av sjukvården och att jag blivit misstrodd och trampad på större delen av mitt liv. Av just vården. Tills jag hittade en läkare som fattade grejen, tog mig på allvar och började gräva lite. Jag ber bara om några enkla saker, några enkla prover för att ge mig de svar jag behöver.

Är det något fel? I så fall behöver vi göra något åt det i tid. Är allt som det ska. Ok, då får vi kämpa vidare. Då går den här matstrejken över av sig själv. Tillslut. Men att prata bort besvären hjälper inte mig. Inte min dotter heller. Jag vill bara veta vad jag har att spela med. Är det verkligen för mycket begärt? Ett par dagar kan vem som helst strejka och bråka med maten, men när det fortsätter vecka ut och vecka in.? Utan att det verkar vara något annat fel på henne? Klart man blir orolig och smått knäckt på kuppen. Nåja, det ska väl ge sig det här med. Min dotter har en stark vilja (precis som jag) och är ungefär lika envis också..  kanske snäppet värre än vad jag är. Hon äter det hon vill ha NÄR hon vill ha det i de MÄNGDER hon själv väljer.

Men tyvärr är de ju allt som oftast alldeles för små och att äta på golvet känns inte helt optimalt. I soffan funkade det ypperligt igår. Inga protester. God aptit. Kanske är det matbordet och stolen hon valt att förknippa med olust och strejk? Jag vet inte. Men vi testar soffan igen ikväll så får vi se. Det vänder ju lika snabbt som löven blåser på marken. Mainstreamtänk är inte min grej. Jag ser hellre sidovägarna. Tar av på dem som verkar lockande. Mainstream..  det finns det så många andra som är. 

Uppblåst och VÄRK

Fy. Den här magen mår inge bra idag heller. Sista veckan har inte varit något vidare alls. Har jag fått i mig något? Det jäser, puttrar och bubblar ta mig fan (ursäkta språket) hela tiden. Från morgon till kväll. Nej, det var en underdrift. Från morgon till morgon. Kalasvärker! Kalas låter bra, men i det här sammanhanget är det något allt annat än bra.

Försökt göra det bästa av det och ignorera så mycket jag kunnat, men det funkar ju inte Tagit mindre medel än jag egentligen behövt och det har slagit tillbaks rejält. Igår försökte jag bemästra med ett extra. Det gav sig inte ändå. Tokdiarré som sitter där den sitter och inte vill lämna tarmen :( Känner mig som ett vandrande avfallsverk. Ja, precis så. Skillnaden är väl att ett avfallsverk kan göra sig av med skiten. Hos mig ligger den mest och kör runt.

Har använt samma program i trettio dagar nu. Kallelsen från östra för att ändra inställningar har fortfarande inte kommit. Skratta eller gråta? Försöker de medvetet glömma bort mig? Man kan ju undra.

Hur som helst. Sista veckan har jag gått på dass "av mig själv" (med fyra movicol, 2 tarmslim) en gång varje morgon "spontant". Tokdiarré och värk som matchar den. Sen har jag fått ta till mina medel i sedvanlig ordning, men det har liksom inte gett sig ändå. Man kan ju tycka att dessa tömningar borde göra att jag mådde lite bättre. Icke. Det bara kör o kör o kör o spänner o värker, skvalpar puttrar och bubblar. Har jag fått i mig något tro? Något som inte borde vara i tarmen? Jag hoppas det ger sig snart. Det här är inte kul. Inte någonstans. Jag har ont i vanliga fall, men då brukar jag ju ha nån timme här eller där som åtminstone är lite bättre. Natten brukar inte vara fullt så här katastrofal. Vad är väl en bal på slottet... :-/ 

Uppfinnar Jocke i min mage

Så känns det. Precis just så. Som om jag hade Uppfinnar Jocke inuti min mage, mixtrandes med en massa bubblande brygder av obestämbar art. Jag kan se bilden framför mig. Det liksom bubblar, smäller, puttrar, jäser över. Den bästa liknelse jag kan komma på just idag. FY! Hade hoppats det skulle ge med sig, men det verkar inte så. Inte idag heller.

Kämpade med lillans gröt även imorse. Igår kallade jag in min kära mor. Jag fick helt enkelt inte ordning på materiet under eftermiddagen och kvällen och mamma blev min räddning. Kylskåpsmagneter! Att jag inte tänkte på det.. :-/ Men.. nu är jag tillbaks på banan igen. Upp som en sol, ner som en pannkaka - och tvärtom! Nu är det bara resten av dagens måltider, min egen puttrande värkande tarm och en grillkväll hos mamma som återstår att bemästra. På nåt sätt ska det funka det med, men ibland kan små saker (som enbart borde vara roliga och positiva) bli så fruktansvärt stora och svåra att klara av. Planering. A och O i den här familjen. Jag borde bli koordinator "när jag blir stor" ;-) Eller som i det här fallet.. när/om jag blir frisk nog att kunna jobba igen. Som normalt folk. En del har man lärt sig genom att vara sjuk i alla fall! Det är ingen annan som ser till att man blir bra. Det måste man försöka lösa på egen hand. Sen är läkarna inblandade och involverade på olika vis under resans gång såklart - men i slutändan är det ändå man själv som måste se till att saker o ting inte spårar ur totalt eller tar helt fel vändingar. Man måste liksom vara med och styra lite själv.  Jag vet, det kräver en del jävlaranamma för att orka det. Men ibland har man helt enkelt inget val. 

En fullpackad helg...

Den här helgen har runnit förbi mig som sanden genom fingrarna. Vet inte riktigt vart tiden tagit vägen? I början av veckan kändes det som alla den här tiden hemma tillsammans med familjen skulle ge utrymme för flera små utflykter, en massa pyssel i trädgården och jag vet inte allt som jag hade fantiserat ihop i min lilla skalle - men när två dagar redan gått känns det som de där drömmarna inte riktigt kommer att inlivas. Istället har vi blivit bortbjudna, bjudit in folk och får bonusbesök även på söndag. Hm. Fixa o dona i trädgården blev plötsligt nedprioriterat! Utflykter.. de försvann mellan lillanmatningar och sömnbestyr. Magfix däremellan. Vart tog tiden vägen?

Lite staket har vi allt fått upp, men planen var ju att bli klara idag. Grill står också på schemat. Har inte kommit dit än men den planen har jag inte gett upp än. Matning av lillan nu på eftermiddagen gick sådär. Efter besök av en god vän med tre barn var hon tyvärr ganska speedad (hade hoppats på motsatt effekt) och ville inte se åt mat. Somnade dock gott för en stund sedan bredvid sin pappa (som förmodligen somnade han med ;-)) Nåja, nya tag när hon vaknar igen..  upp som en sol ner som en pannkaka?!

Magen fortsätter bråka. Vart hos frissan idag och friserat busken på skallen (så skönt!) och där gick tiden då jag mådde som bäst. Nu tillbaks till verkligheten igen och tramperiet på min cykel. Att sitta still för länge straffar sig helt klart. Det är bara att bita i det sura äpplet. Nåja, jag har i alla fall inte köpt min motionscykel i onödan. Jag har ju redan hunnit slita ut tre stycken.. :-/ Hur många (som inte tävlingscyklar eller av annan anledning trampar mycket inomhus) kan skryta med det liksom..   Jag måste vara en guldgruva för e där cykeltillverkarna :-/ Jag har bara lite andra krav än övriga cykelfantaster. Min cykel måste ha en tillräckligt bekväm sadel för att kunna sitta på i timmar i sträck. Den måste vara stabil. Den måste ha styre som går att vända bak och fram och montera en laptop på. Eller ja, en skärbräda med en laptop ståendes ovanpå. Det är inte alla som har de kraven. Men de är bra när man skall slå tre flugor i en smäll ;-.) Vart skulle jag annars sköta mitt datorpilleri ifrån? :) 

Vad är det som spökar?

Min lilla.. jag säger bara det. Min lilla! Matstrejken fortsätter. Tar smått knäcken på mig. Det här med mat.. det kan vara så fruktansvärt laddat. Jises. Jag önskar att det bara rullade på. Att hon bara gapade och åt. Som Lukas ungefär. Dessvärre är hon mer lik Tuffe på den fronten. Ja, jag pratar återigen om våra hundar. De har delat med sig av "allt de kan" och lite till. Med betoning på "lite till". Urgh.

Lukas äter allt han kommer över. Ja, allt! Ok, vissa saker ratar han (riskorn exempelvis, de är liksom inte värda att lägga energin på) men det är inte mycket som går hans glupska käft förbi. Tuffe däremot får man truga med, muta, steka, tillaga .. använda sin fantasi så gott det bara går för att få honom att ens bli intresserad av att äta. Eller lukta på maten. Olivia fungerar likadant. Hon kan börja stoppa i sig något för att sedan tvärt sluta. Pannkakor, som kan funka jättebra en dag, kastar hon på golvet nästa dag. Det går liksom inte att se ett mönster. Jo, hon vill äta själv. Men hon får inte i sig tillräckligt på det viset. En makaron eller tre kan man liksom inte överleva på. Försöker inte stressa upp mig men det är faktiskt lättare sagt än gjort. Berikar maten med smör, grädde, fan och hans moster. Allt för att den lilla mat hon faktiskt får i sig skall innehålla så mycket energi som möjligt. Lite samma taktik som min mamma körde med mig. Ja, jag vet. Hon bär ju på mina gener och jag var väl inte ett jättelätt barn jag heller. Tvärtom om jag får tro min kära mor ;-)

Jag får tillbaks. Det är helt klart så. Jag får tillbaks det jag själv utsatt min mamma för en gång i tiden. Tiofalt. I alla fall känns det så. Jag var förmodligen tusen resor värre.

Förutom matstrejken är det denna sömnbrist.. alltså, hon sover inte mer än ca fyrtiofem minuter i sträck innan hon vaknar och gråter. Ibland kan det hålla lite längre när djupsömnen väl infunnit sig, men ibland (ofta) är det som om att den aldrig kommer. Som om att hon hela tiden väcker sig själv. Sover oroligt. Rör sig mycket. Gråter emellanåt. Det skär i mammahjärtat! Kan det vara allergi? Har hon ont någonstans? Mardrömmar? Det är väl inte magen.. ? Alla dessa frågor. All denna oro.

O min egen mage på det. Den mår inte bättre precis. Stress sätter sig på alla magar på något vis. Har man redan en usel tarm blir den inte direkt bättre. Min är inget undantag. Fy. Idag är en sån dag. Tarmen vill inte vara med. Värker på sitt "normala" vis och värker på ett "onormalt" vis. Det räcker så gott med en av dem. 

Magsjuk fast ändå inte

Tarmen har varit helt urballad sista veckan. Som jag nämnt tidigare har jag kunnat gå på dass ungefär en gång varje morgon utan medel (ok, jag har ju tagit mina movicol, tarmslim osv, men med medel menar jag mina resulax för att tömma tarmen) innan jag därefter tagit till dem för att få bort det som sitter och spränger och inte vill komma ut. Hur som helst. Värken och tokjäserierna har ju inte gett med sig. Inte alls. Det har snarare kört hela dagen, hela natten och tarmen har varit åt skogen. Känner mig som en vandrande avfallskvarn just nu. En självförgiftad kompost?

Inatt var inget undantag. Lillan hade ännu en av sina dåliga sovnätter och vaknade gång på gång. Lillan vaken=vi är vakna= för lite sömn= bäddar för en dålig start på dagen. Ja, det ena följer det andra.

Fått en massa satans insektsbett till råga på allt. Hemska insektsbett som kliar något så in i helvete och som lämnar elaka blemmor efter sig - blemmor som är stora som en femkrona (minst) i diameter. De flesta är större än så. Hela smalbenen och fötterna har fått sig en omgång av dessa elaka bett. Fy fan vad det kliar. Kan inte minnas att jag fått sån reaktion av insektsbett tidigare. Först är de som små vita upphöjda bett med en röd ring runt och sedan (efter ca ett dygn) svullnar de upp till förbannelse och kliar nåt så in i bänken. Började när jag var ute och krattade bland barrbuskarna och sen har jag fått fler när jag varit ute och röjt i trädgården. Hu Säger jag bara. Det först jag fick, på armen under min klocka, har lämnat ett elakt blåmärke efter sig. Fick en samtidigt reaktion på klockan så det ser inte jättefräckt ut. Nåja, det kunde väl vart värre.. men det är hemskt när det kliar hela tiden. 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Hade tänkt få klart vårt staket igår. Det som vi skall ha runt tomten för att hålla katter, vargar (ja man får ju börja tänka så tyvärr...?!) och annat otyg borta från vår tomt (eller i alla fall göra det lite svårare för dem att komma in) samt hålla hundar och barn innanför. Det gick inte som vi hade tänkt. Dels var min mage helt åt helskotta. Har kunnat tömma tarmen varje morgon flera dagar i rad nu innan jag fått tömma ännu mer med resulax men värken har varit katastrofal. Det bara kör och kör och kör och magen växer, värker och spänner. Det ger sig liksom inte. Hjälper inte att jag fått gå på dass. Det ger sig ändå inte :(

Lillan var inte på sitt bästa humör igår. Fick i henne lite mat i alla fall och det var liksom det som var mitt mål. Hon somnade inte förrän strax efter åtta. Mycket skrik och grin innan dess. Inne i en "mammaperiod" och när pappa försöker lägga henne går humöret åt pipsvängen. Synd eftersom det liksom har varit lite av hans grej att göra det. Han har alltid varit bättre på att lägga henne inför kvällen än vad jag varit. Nu tar det dock tid. Lång tid. Hon ska bara vela när det är dags att kojsa. Puh! Efter en veckas sömnlösa nätter i sträck börjar det kännas i kroppen och i knoppen. Matstrejk på det. Livet kunde gärna vara lite enklare. Hur som helst så blev det inget staketbygge. När hon väl somnade vaknade hon ganska snart igen och det var bara att lägga henne i min famn i soffan och där fick hon ligga tills strax innan vi gick och la oss.

Vaknade några gånger innan vi somnade till och behövde pysslas om men sen sov hon till FEM imose utan att väcka oss (!!!) när sist hände det? I och för sig var hon klarvaken då så det var bara att ta sig upp - men ändå, det kändes som man haft värsta sjusovarnatten.. det är väl då man inser hur jäkla lite man sover egentligen? Nåja, vad är väl en bal på slottet.

Magen fortsätter att köra. Skall ha hit mammorna idag. Från mammagruppen vi varit med i. Var länge sen vi sågs så det skall bli trevligt att träffa dem igen. Inte minst för lillans skull. Tror fanimej inte jag har sett dem sen februari.. time flies.. när man blir opererad, åker på sjukbesök till Stockholm, har en liten som trilskas, inte får lyfta.. ja, allt sånt där härligt som gör livet värt att leva ;-)

På tal om leva. Fick mail från "bakteriedoktorn" igår. Bara sådär. Jag trodde inte ens han fått min mailadress. Där stod att han inte glömt bort mig, men att han är bortrest och återkommer i slutet av maj. Eloge till honom. Vilken läkare gör så liksom..? Mailar bara sådär? Han kunde lätt skita i det.. 

Sol, squatty potty, sömnlöst, sååå trött!

Många "s" i dagens rubrik. Kände för det helt enkelt. Mest för att S som i SOL gör att man känner sig lite lättare till mods. Trots att de andra "s:en" drar ner lyckoskalan en aning.

Sömnlösa nätter - aldrig kul. Inatt hade vi ännu en. Jag vet inte vad det är frågan om, men lillan ska helt enkelt inte sova.

Squatty Pottyn - ingen dålig idé alls faktiskt. Hittils har den i alla fall inte fungerat sämre än att inte ha den. Återkommer med mer detaljer när jag testat en längre period.

Så trött-  ja, det blir man när man inte sover och lägger så mycket tid och energi på att få sin lilla tjej att äta. Hennes envishet är definitivt i klass med min. För att inte tala om hennes vilja. Hu. Vi kommer ha en del duster, hon och jag. Det är bara att konstatera. Vem orkar hålla ut längst liksom. Grejen är ju att hon helt enkelt bestämt sig för att inte göra något och då gör hon inte det. Oavsett. Sen kan jag sitta där och försöka bäst jag vill. Jag vet inte vem det irriterar mest. Henne eller mig. Men jag vet vem av oss som blir mest uppgiven och orolig av det i alla fall. Det är inte Olivia.

Magen mår inge vidare av dessa sömnlösa nätter heller. Det var väl ingen som hade trott - vilken mage (eller kropp för den delen?) gör väl det? Men att det skulle bli så här illa, det hade jag nog inte räknat med. Dumt och naivt kan tyckas, men det får väl vara så då. Jag är väl lite dum och naiv emellanåt. Det får man vara. Hur skulle världen vara om alla gick omkring och var perfekta hela tiden? Nu babblar jag igen. Lämnar inlägget här och återkommer när jag har mer vett i skallen. 

Squatty Potty

Gissa om jag blev förvånad när de ringde från UPS idag och meddelade att de var här för att lämna ett paket. Eftersom jag var hos tandläkaren med min lilla kunde jag inte vara hemma och ta emot dem. Gissade att det var vår gräsklippare som kommit, men jag tog fel. Det var min lilla toastol som jag beställt från England. Min egen lilla squatty potty :) Passar perfekt vid toastolen dessutom. Plus för det.

Har ännu inte haft tid att prova den så jag kan inte säga om den gör nån nytta, men jag lovar att återkomma med info på den punkten. Man kommer i alla fall väldans högt upp med fötterna så vinkeln när man skall försöka tömma tarmen blir mer "rak" och inte så felaktig som den blir då man sitter på ett vanligt dass med fötterna i golvet. Vill man kan man ju även sätta sig "på huk" på den här pallen och låta fötterna och knäna göra jobbet. Som att kissa ute i naturen ungefär ;-) Med den stora skillnaden att man slipper besvärande myror som kryper upp i brallorna!

Hugg i magen :(

Det har varit en jobbig natt inatt. Lillan har sovit uruselt (knappt något alls) vilket lett till att ingen av oss sovit något vidare. En smärre pers med gröten imorse med (men jag fick i henne nästan allt jag hade önskat jag skulle få i henne av den miniportion blandad med grädde som jag gjorde åt henne) men jag är i alla fall nöjd med min insats idag. Lillans också för den delen. Hon skötte sig bra får jag säga. Även om munnen knep mer än gapade ;-)

Magen däremot är ren o skär katastrof idag. Så orolig och uppjäst. Känns som en tickande bomb. Magsjukevärk. Moler, kör..  jag tror de flesta kan relatera till den känslan. Har tom varit på dass två gånger idag REDAN utan mina resulax. Nästan så man blir lite lycklig av det även om det värker så jag håller på att gå av. Tänk att en sån sak som att gå på dass kan skapa såna känslor av lycka?! Efter mina "standardresulax" om minst två per morgon fortsätter tarmen att värka, spöka, blåsa upp sig, köra runt. Hade hoppats på en bättre start på dagen idag då vi skall till tandläkaren med lillan för första gången idag. Det är inte bara en utan två perser vi har framför oss: första är att ta oss dit. Jag är inte så naiv att jag tror att det går lika bra som förra gången utan att först ha varit med om det. Andra persen är själva besöket. Lillan har ju inte direkt varit förtjust i att besöka läkare förr.. 

Kratta bör man annars dör man..

Kratta löv hör tydligen till mitt nya liv. Det nya liv jag skapade sen vi flyttade till hus vill säga. Jiiiises. Hur mycket löv kan det finnas på tomten egentligen? Hur mycket som helst tydligen! Fy fanken. Rivsår och utslag över hela armarna efter att ha placerat mig bland de taggiga buskarna för att försöka röja bort det värsta och låta solen se marken lite grann..  det blev bättre (tre sopsäckar senare) men det finns fortfarande kvar att göra. De här musklerna brukar jag klart inte använda och det KÄNNS. Men det är bra att jobba med kroppen. Magen tycker bättre om när jag rör på mig än då jag sitter still. Speciellt när den är som värst (även om det är förbannat svårt att ta sig för något då... ) vill den hellre att jag skakar på fläsket än sitter still. Det blir ju bara sämre när jag gör det.

Hur som helst. Kratta löv är ju (som tur är) en ganska hjärndöd sysselsättning, så även om det kräver lite fysisk ansträngning och akrobatik för att mota bort löven ur buskarna så krävs det inte sådär vidare värst med tankearbete. Det hade jag inte fixat. Att bara kunna rumstrera runt där bland buskarna när jag vill, hur jag vill och mest av allt hur LITE eller mycket jag faktiskt känner att jag orkar med. DET är guld värt. Att kunna utnyttja dagen så bra det bara går utan att känna att kraven blir för höga eller att man måste göra någonting man egentligen inte orkar med.

Check, check och CHECK igen

Idag har varit lite av en utmaningarnas dag för våran lilla familj. Första utmaningen bestod av att försöka få lillan att äta frukost. Det gick sådär. Precis som befarat. Men jag fick i henne lite mer än igår. Det är jag nöjd med. Hon öppnade ju munnen frivilligt och hon gjorde det utan massa lek och gnäll. Sen fick jag visserligen "lura" henne lite, men so what? Det gick ju i alla fall relativt smärtfritt med det hon fick i sig. Babysteps..

Nästa utmaning var att försöka hålla henne vaken på morgonen (när hon ofta slocknar efter att hon varit uppe några timmar) för att se om hon lyckades vara såpass pigg att det räcker med ett, lite mer sammanhållet, sömnpass mitt på dagen .I utbyte mot de två minipassen hon kört med hittils vill säga. När det är mycket skrik, grin och gnäll och hon aldrig vaknar utvilad. Hittils har det gått över förväntan.

Den största, och dagens mest nerviga utmaning var att ta sig iväg med bilen. Det har ju inte gått så bra de senaste gångerna vi försökt. Vi har i ärlighetens namn inte kommit iväg någonstans med henne efter jul. Jo, jag kom iväg en sväng till Uddevalla med min mamma strax efter, men den färden slutade i en "nästanspya" och en liten tjej som slocknade innan vi hann sätta henne i bilstolen igen. Efter den där resan har hon spytt varje gång. Oavsett längd så att säga. Vi har inte kommit någonstans. Men idag. IDAG gick det. Vi kom in till Stenungsund OCH hem. Fikade på Fregatten. Första gången sedan jag var där med mammagruppen i höstas. Det var SÅ roligt att komma utanför dörrarna med henne igen och jag tror hon tyckte om det själv också. Slocknade i bilstolen påväg hem igen och därmed slapp vi vara nervösa över den spya som aldrig kom på vägen in. En bra dag på den här fronten med andra ord.

Magen har inte varit på något bra humör idag heller, men idag försöker jag se det positiva som varit i alla framstegen med Olivia. Babysteps, man kan inte få allt.. 

Trött

Det är inte så man skall börja ett inlägg en fredagseftermiddag. Tydligen gör jag det ändå. För jag är trött. Väldigt trött. Har varit i farten ganska bra idag med tanke på måendet. Den tid jag kunnat utnyttja har jag utnyttjat till max. Krattat mer löv och fått en myrstack över mig (nåja, något i den stilen), handlat mat (en pers varje gång!) och promenerat hundar. Förberett för kvällens grillning och planterat två blommor ute. Känns redan lite bättre i själen. Magen då? Har gått på värktabletter idag men magen mår långt ifrån bra. Bubblar, jäser och spänner och lillans matstrejkeri har fortsatt även den här dagen. Trots att det är fredag.. huu..   det tar på krafterna.

Mamma har hjälpt mig mycket med lillan idag. TACK MAMMA FÖR ATT DU FINNS! - men likförbaskat har orken inte varit med mig. Vi har kämpat lika mycket båda två men resultatet är oavsett detsamma. Hon vill helt enkelt inte äta. Tja, om hon inte får välja mellan bulle och choklad på golvet och mat då vill säga.. för bulle och choklad från golvet kan hon tänka sig. Jag tror bestämt min lilla dock har missförstått det hela och tror att hon är en hund?! Hon vill gärna åt hundmaten med.. men sin egen mat (oavsett vad som finns på tallriken och oavsett hur mycket hon får kladda runt) verkar inte det minsta intressant längre. Däremot är det rätt kul att krypa omkring på alla fyra skakandes en strumpa i munnen. Hur ska jag se det liksom? Som ett totalt nederlag? Lukas (den vildaste hunden i familjen) är nog rätt nöjd nu i alla fall.. han har lärt henne "allt han kan" och lite till. Med betoning på "lite till". Urgh. Vad sägs om en vovve som matstrejkar, en ettåring som matstrejkar och en vovve som äter för mycket? Jag har lyckats bra jag.. ;-) 

Söleri sölera

Det här med mens är faktiskt inte kul någonstans. Ok, det är ett bra sätt att ha koll på att kroppen faktiskt verkar fungera (i alla fall på den fronten) men själva mensperioden från ägglossning till blödning - den är fanimej inte kul någonstans. Huh. Plötsligt blir värktabletterna välkomna vänner i min familj. Jag avskyr piller. Ändå väljer jag att ta dem vid utvalda tillfällen. Avskyr reklam som tycker att man skall stoppa i sig piller istället för att ha huvudvärk. Vore det inte bättre att först ta reda på vart huvudvärken kommer ifrån och SEDAN välja att stoppa i sig piller (eller kanske inte?) beroende på orsaken till hvuudvärken. Ah, jag kanske är ensam om att tänka så, men jag tror inte det.

Gillar i alla fall inte sättet att marknadsföra läkemedel som godis. Det finns ju en anledning till att man satt övre gräns över hur mycket paracetamol man får lov att köpa vid varje tillfälle i bland annat Danmark. Något vi kanske borde ta efter här i Sverige, eftersom just paracetamol är ett av de läkemedel som är väldigt lätta att komma över och som kan ställa till väldigt stor skada. Man kan ju faktiskt dö av dem... det är inte sockerpiller vi pratar om. Ok, hur hamnade jag här? Något som irriterade mig bara.

Hur som helst. Mens. Har man en "normal" mage i vanliga fall kan mensen ställa till det. Det minns jag från den tiden då magen var i bättre skick än den varit de senaste femton åren. Men att redan ha en överjävlig tarm och få mensvärken på det.. det är inte vidare roligt. Problemet är ju att värken sitter på samma ställe oavsett. Alltså nedre delen av buken värker jämt. När mensen dessutom ställer till det blir värken inte direkt lättare att hantera och trycket minskar inte precis. Det är bara att försöka le och stå ut. Eller i alla fall stå ut. Le kan man göra åt andra saker. Men det är bättre att le än att gråta. Det hjälper ju ändå inte.

Nä, jag känner att jag bara svamlar idag. Bättre att lämna ordet till någon som har nåt vettigt att säga idag. Kanske inte här, men någon annanstans! Får passa på att önska alla en solig, varm (nåja, man kan ju drömma?!) och trevlig fredag! Imorgon är det lördag.. bara en sån sak ;-)

<3

Hormoner!

Jag hade rätt den här gången med. Rätt vad gäller hormonpåverkan och mensen vill säga. Precis som jag anat var det den som var på g och efter de kraftiga buksmärtorna igår och tokjäsningarna under natten som gick så kom de tillbaks igen imorse följda av det här blodbadet i dasset då. Tja, bättre där än någon annanstans. Nu vet jag ju liksom vad jag har att vänta ungefär en vecka framöver. En tarm som jävlas ännu mer än vanligt. Kanon! :-/

Olivia trilskas med mig också. Matstrejken fortsätter och igår kväll gav jag faktiskt upp. Musten gick ur mig. Efter att ha bråkat med maten flera dar i rad utan större framgång (jovisst har jag fått i henne tillslut, men långt ifrån tillräckligt och den enda tröst jag fått från BVC varje gång jag tagit upp detta är att "det finns inga friska barn som blir erbjudna mat som svälter.. hon kommer äta ska du se" så blir jag lite ledsen i ögat. Minst sagt.) bestämde jag mig för att anlita min egen mamma. Olivias mormor med andra ord. Experten (den enda jag känner till!) vad gäller matstrejkande, sovstrejkande barn.. hon har ju haft mig att ta hand om :-/ Bara en sån sak. Men även hon gick bet igår..  eller ja.. efter en och en halv timme hade Olivia tillslut fått i sig ett ägg och några makaroner. Jag jublade! Till saken hör att hon bara fått i sig några bitar kött och mini lite nutramigen sedan lunchen som bestod av några småskedar med ris och några ynka kycklingbitar... frukosten var inte ens en halv portion gröt.. ja, något i den stilen. Kände mig rätt knäckt igår kväll måste jag säga.

Det fortsatte på samma vis i morse. Hon sov längre än vanligt och ville ändå inte ha sin frukost. Fick i henne lite barnyoghurt - nästan en burk - men det är långt ifrån vad hon behöver med tanke på hur de övriga dagarna sett ut. Nutramigenet har blivit poppis igen på natten då hon vaknar och är hungrig och vill ha sin flaska men.. det kan hon ju liksom inte leva på?! Somnar annars sent (efter nio) vaknar flera gånger under natten och sen är hon vanligtvis vaken vid halv sex igen. Jag hoppas verkligen det vänder snart. Man blir smått knäckt när man trots ihärdiga försök bara verkar misslyckas med sitt uppdrag. Nåja, det har ju varit såhär förut och innan jag vetat ordet av har det vänt, men det kostar på krafterna det här. Både hennes och mina. Hu. Tänk den dag då hon stoppar mat i munnen UTAN att trilskas. Den dag hon äter utan att man behöver leka bort uppmärksamheten från mat. Den dagen kommer jag jubla ännu mer än vad jag gjorde igår. 

Squatty potty

Det är bara att konstatera: Jag kommer att anses som en ännu knäppare person efter mitt senaste inköp. So what? Jag får väl vara knäpp då. Hamnar man i min situation inser man ganska snart att man är villig att testa allt. Allt som ger minsta möjliga chans till en lite bättre tillvaro och ett lite enklare liv. Man tar den. Chansen alltså. Sen kan den ibland (ofta) gå loss på en hiskeligt massa pengar - men man tar chansen ändå. Tro mig. Med de pengar man har så att säga.

Den här gången har jag klickat hem en "squatty potty" - en slags ståbräda (kan man säga så) som man ställer utanför toaletten och använder sig av när man går på dass istället för att sätta sig på ringen (som man normalt gör i vårt land) eller ställa sig på den (som de gör i en del muslimska länder bland annat..) Tanken är att man skall gå en bättre vinkel på tarmen när man försöker tömma den och fresta mindre på en redan utsatt bäckenbotten. Det kan vara värt ett försök. Det kan ju inte gå mer än fel och "fel" i det här fallet innebär ju i så fall bara att ingen förbättring sker. Det blir i alla fall inte värre. Förutom att hålet i plånboken blir tillfälligt större då. Det får vara värt det. Den här gången med. Teoretiskt sett borde den i alla fall göra lite nytta. Sen får vi se hur den fungerar i praktiken. 

Jises..

Idag var en sån där dag. Tre dagar utan tarmtömning "spontant" och sen kommer den här dagen då. Den som startar med hugg som liknar värkar i nedre delen av buken och som kommer i intervaller. Fy fan! Slutade i en skitförlossning. En skitförlossning som krävde hjälp för att bli helt avslutad, men ändå inte blivit det. Det fortsätter hugga. Trampar vidare med andra ord.

Men, oavsett värkar eller inte så är jag i alla fall glad att något händer. Det har varit väldigt tamt på den fronten sista dagarna. Känns som mensen är på G med stort G, men vi får väl se vad som händer under dagen.

På tal om dagen. Den började inte så bra. Stötte på en död katt på gatan i morse när vi gick med hundarna. Lämnad åt sitt öde mitt på vägen i vårt bostadsområde. Usch, vad arg jag blev! Jag är ingen fan av katter (kan bero på att jag är allergisk mot dem och äger två katthatande hundar?!) men det är fan inte ok att köra över dem och lämna dem sådär.. vart tog moralen vägen liksom? Nu tror jag ju inte (och hoppas VERKLIGEN inte) att någon kört över den med flit, men att lämna den sådär.. oavsett orsak eller anledning det är bara inte ok.

Nu kommer liksom den där misstänksamheten fram och visst har jag mina funderingar om vem det kan vara..  Vem som helst med lite vett i skallen hade ju i alla fall lyft katten åt sidan och tagit reda på vem ägaren är. Som sagt. Jag blir ARG. Arg och ledsen över den som saknar respekten för liv på det här sättet. Den där katten var någons husdjur. Någons bästa vän. Jag försöker i alla fall att inbilla mig att det var så. I min naiva lilla skalle :-/