torsdag 28 februari 2013

Något positivt

Fick en väldigt trevlig överraskning idag. Blomsterbud! Inte varje dag något sådant sker. En gammal vän (tack Gita!) som skickat blommor åt mig. Gulligt! Man blir ju lite rörd av sånt där..  blommor är en bra humörhöjare. Tillsammans med fint väder ute är de en oslagbar kombo.

Fick ju mensen idag till råga på allt. Värk från helvetet i magen och mensvärk på det. Mensvärk som dessutom blir värre för varje gång som går. HEMSKT! Inte jättetiptop tajmat direkt men vad göra? Bara att gilla läget och försöka stå ut.

Imorse blev det tre medel. Spontaniteten i tarmtöminngen fanns inte nånstans på kartan. Försökte hålla mig till så få som möjligt. Något positivt var väl att tömningarna efter medlen var större än vanligt. Smärtan och uppblåstheten var dock ingen hit.

Under förmiddagen fick jag dessutom "toahugg" i magen som gjorde att jag fick uppsöka en toa men det kom bara pyttelite, som en droppe i havet men ändå? Något kom ut. När jag nu på em har tokvärk igen har jag tagit två medel (det blir fem idag) och fått ur mig mer än normalt på kortare tid dessutom men nu sprängvärker magen igen. :( Tagit ipren. Vet inte om det kommer hjälpa, om det är mensvärken som spänner och värker eller om jag borde ta ett medel till.. försökt chansa på att inte göra det eftersom en felbedömning skulle göra den ännu värre.. det är så jävla svårt att veta? Värken sitter på samma ställe oavsett. Nedre delen av buken. Kombon av mensvärk och min vanliga överjävliga tarmvärk är ingen bra match.

Min vän talade om för mig att hon har en kollega som fått en nervstimulator precis som jag. Att det tog cirka tre månader för dosan att börja funka... alltså samarbeta med tarmen och att det var ett helvete innan hon kom dit. Nu är det bland det bästa val hon gjort. Det ger mig lite hopp. Hopp om att den kanske kan börja fungera. I sinom tid. Jag tänker i alla fall fortsätta drömma tills mina drömmar krossats totalt och det hoppas jag de inte gör. 

Tokjäsningar inatt :(

Tyckte att jag mådde något bättre igår, efter mina fyra resulax. Två på morgonen och två på kvällen. En påse movicol junior på morgonen. Mådde bättre då jag fick ur mig en massa skit. Lyckades pressa ur mig utan medel till att börja med både på förmiddagen och eftermiddagen. Krävdes dock mycket värk och mycket kramp i magen för att lyckas med det och jag klarade ju ändå inte av att tömma tarmen. Men att något kom över huvud taget.. det är väl så jag får se det?

Dock spärrade magen upp sig efter varje måltid och efter middagen på kvällen var magvärken ett konstaterat katastroffaktum. Om det nu finns något uttryck som heter så? I annat fall skapade jag det precis.

Tarmen TOKJÄSTE. Sådär som den gjorde när den jäste som värst. Då när jag var uppe mitt i nätterna med min bräda och mina resulax. Då när jag sov ungefär tre timmar varje natt utan att ha en bebis som höll mig vaken. Det var gaserna som gjorde det jobbet åt mig då. Jag kom ju på ett sätt att lindra de här besvären med hjälp av fler resulax under dagtid som tömde tarmen mer effektivt i kombination med min bräda, min pilatesboll och min motionscykel. Varje dag. Utan undantag. De undantag jag gjorde fick jag också sota för. En nålfin avvägning. Tisstyrt? Ja. Handikappande? Ja. Livskvalitetskränkande? Ja. Men det hjälpte mig hantera gassmärtorna nattetid i alla fall. Det gick mig att sova lite.

Nu är tarmen tillbaks till detta tokjäsläge på bara några dagar. Trots att jag fick ur mig massa skit igår. Idag vill tarmen inte reagera alls. Tog tre tarmslim innan jag la mig igår .En påse movicol på morgonen. Samma idag. Men ingen spontantömning trots magkramper idag. Tog till resulax. Två än så länge. Får se vart det slutar. Men att gå o "stå ut" med dessa smärtor. Vem fan är dum nog att göra det? Vem fan ger såna råd? Någon som aldrig upplevt dem själv, det är en sak som är säker. Har man en gång gjort det då vet man bättre.

Lillan hade en dålig natt inatt dessutom. Sov inte mycket. Var ledsen och orolig när hon väl somnade om. Vaknade massa gånger. Kombon var inte den bästa. O detta att inte kunna lyfta upp henne ur sängen när hon börjar gnälla.. sådär som jag alltid gjort.. det känns fruktansvärt hjälplöst och värdelöst. Att behöva kalla på maken när hon piper i sängen eller vill upp från golvet. Usch, det gör ont i mammahjärtat. Det är inte meningen det ska vara så här. Jag hoppas verkligen att hälsan blir bättre efter den här persen så det i alla fall varit värt den här hemska perioden.

Fick mensen idag också. En vecka lite drygt fördröjd. Tack o lov för det. Visste ju att jag inte var gravid, men stressen när det blir så här var bara lite FÖR mycket just nu. Antar att kroppen varit så jäkla stressad att den blivit fördröjd enbart av den anledningen. Stress inför operation, oro inför operation, stress av operation (kroppslig och själslig sådan) och sen stress efter när magen bara varit överjävlig. Förhoppningsvis kan mensen stå för en del av denna uppblåsta överjävlighet jag upplevt de sista dagarna. Jag håller tummar och tår för att det är så. Jag brukar ju inte direkt må prima under min lingonvecka.. :-/


onsdag 27 februari 2013

Ett samtal med en vettig läkare gjorde min dag idag!

Tänk att en så simpel sak som ett samtal på cirka fem minuter (var det ens så länge?!) kan göra så mycket för en nedstämd själ? Nog för att jag fick lite revenge-känslor när min make å mina vägnar ringde och skällde lite på sköterskan på  Östra idag  (för mig att prata med dem är som en vägg som pratar med en annan... jag kommer ingenstans, de lyssnar inte på mig) men det kunde inte mäta sig med samtalet jag hade med min "riktiga" läkare idag. Japp, vi pratar om Greger. All eloge till honom! Äntligen någon som lyssnar och som förstår mig och mina problem. Ja, han kan dem ju... han är insatt.. sedan flera år.. till skillnad från läkarna på Östra.. enligt dem är jag bara väldigt väl utredd.. sen då? Alla problem man hittat? Dem gör mig bara till en besvärligt patient som borde vara nöjd och glad över att man gör något för mig. Oavsett resultat så att säga. Greger försöker i alla fall hitta saker som får mig att må bättre, även om han inte alltid lyckas. Jag förstår att mina problem inte är helt lätta att hantera.

Hur som helst. Han rådde mig att fortsätta med mina mediciner och konstaterade att det är idioti att lägga ner dem bara sådär. Tarmen ballar ur. TACK för det! Till skillnad från råden jag fick från Östra om att "stå ut och inte ta en massa medel, för de ställer till det för apparaten och jag ger den inte en chans". Greger var av en helt annan åsikt. Men så har han ju arbetat med patienter som mig också, till skillnad från Östra. Japp, återigen. Man ska inte gräva i sånt man inte förstår sig på? Eller så ska man inte ta sig an fall man inte vill följa upp? Vad vet jag.

Nu lyssnar jag på Greger och hoppas på bättre tider. Det där samtalet gav mig i alla fall lite hopp. Får ett besök med honom när jag kommer till stockholm dessutom, bara en sån sak. En vettig människa att bolla lite tankar och idéer med. Han trodde dessutom att jag kommer få min bakterietransplantation. Bara en sån sak. Hopp om framtiden finns fortfarande! Det är bara väldigt svårt att inte låta mörkret grabba tag om mig just nu. 

Toabesök numero ett - en smärtsam, uppblåst historia!

Efter ungefär en timme på min motionscykel och två timmar efter frukost lyckades jag genom att spänna magen och slappna av gång på gång faktiskt gå på toa en gång idag. Alldeles nyss. Hur det gick? Jo, jag fick ut LITE grann. Men långt ifrån det som satt där. Gick inte tömma tarmen. En smärtsam historia som ledde till att magen svullna upp ännu mer? Jag vet, det låter sjukt men så är det. Kan det vara invaginatet som fyller ut? Jag är beredd att tro det. När trycket blir för högt och den trycks ner och fyller ut...  låter ganska logiskt i mina öron. Frågan är då hur jag löser det?

Tagit resulax nu för att försöka tömma skiten som sitter där o värker. Det finns en gräns för hur mkt smärta man kan stå ut med frivilligt. Det räcker så gott med den jag har i vanliga fall. Jag behöver ingen extra värk. Jag mår så mycket bättre utan... 

Sthlm besök och nya undersökningar.

Fick min nya kallelse till Defektografin igår. Den 20 mars blir det. Inte så länge kvar med andra ord. Hoppas verkligen fanskapet till dosa börjat fungera till dess.. kommer bli en fruktansvärd pers att åka femtio mil med det här eländet annars...  ringde Huddinge idag och lyckades faktiskt (jappsi, ibland ska man ha tur!) samordna denna undersökning med den andra jag skall göra, det vill säga den nya tryckmätningen av tjocktarmen. Jag kan nästan gissa mig till vad den kommer visa redan.

Dessvärre lyckades jag inte få ihop ett läkarbesök i samma veva och det grämer mig. Huddinge ligger ju inte nästgårds direkt. Fick veta att min kirurg på Huddinge gått ner i tid och enbart arbetar femtio procent nu. Dessutom nära hälften av den tiden på Ersta. Kanon?! Hon har dessutom gått i pension egentligen, så frågan är ju hur länge hon blir kvar. Vem skall nu ta över mig? Nog för att vi inte haft den bästa relation men hon har i alla fall försökt förbättra sin kommunikationsförmåga de sista åren. Det krävs ju som bekant två för att dansa.

Fick en telefontid veckan efter mina undersökningar, men det var det bästa de kunde åstadkomma. Inte jättelovande med tanke på att jag var lovad ett besök i samband med dessa us. Fy. :( Nu kan det dröja i princip hur lång tid som helst innan de kallar mig igen..  eller så får jag åka till Stockholm en jäkla massa gånger. Även om det är trevligt med ett avbrott i en ganska ritualiserad vardag så är dessa resor sällan något jag ser fram emot rent åkmässigt. Att sitta still i bil är ingen hit! 

Det går inte med mig det här..

Huuu.. jag som hade önskat att jag skulle vara lite mer positiv idag. Ha lite mer goda nyheter att komma med, men icke. Inte idag heller. Tvärtom :( Blir bara så less! Känslan från testop finns inte.. inte i närheten. Buken växer och spränger och blir större och mer värkande ju längre dagen lider, men nån gå på toa känsla infinner sig då fan inte. Tog tarmslim igår. Tre tabletter. Inge hände idag. Förutom mer gas? Gas.. ja, magen spränger av dem. VÄRKER!!! Värre gassmärtor än på mycket länge. Kom på en teknik igår för att knåda ut en del av dem, men det är en piss i havet jämfört med vad som sitter kvar. Fy! Det var inte det här jag hade hoppats på. I värsta fall extra gas till en början och att jag i alla fall kunde gå på toa.. men inga toabesök och en sjuhelvetes värre smärtbild? Är det bra? Enligt Östra ska jag "stå ut". Vad fan pratar de om? Stå ut? Jag får ju fan tarmvred om jag inte får ur mig skiten. Med skiten menar jag ju allt. Gas, avföring, slem.. allt. För inget kommer ut den normala vägen. Menar de att jag ska vänta tills jag börjar kräkas då eller?

Höjde strömstyrkan idag också. 2,8 står den på nu. Började på 2 igår. Tappar de där pirren ganska snart och enligt instruktion skall de ju kännas hela tiden. Om de försvinner eller byter plats skall man ringa sin läkare. När jag ringer min läkare får jag besked att jag ska vänta en månad och stå ut? Ah, jag vet inte. Vilken värld lever vi i egentligen? Knappast den optimala. Nu sitter jag här o trampar och "försöker stå ut" utan medel i ytterligare nån timme. Maken ser väldigt bekymrad ut när han ser min mage. Stenhård. Sticker ut. Får se hur länge det håller. Jag förmodar att det slutar med min kompis relaxit om en stund ifall tarmen inte bestämmer sig för att samarbeta. Jag tvivlar på att den gör det. Var länge sen sist. Den har nog glömt hur man gör.

Tack o lov har lillan varit "snäll" mot oss och sovit ganska bra de sista nätterna. Däremot har vi konstaterat att hon faktiskt är åksjuk o inte fixar bilresor nåt vidare. Kanon..  slutade med spyor i bilen igår som avtog så fort hon kom ur den. Var väl bara att vänta antar jag.. med de gener vi bjussat på så..


tisdag 26 februari 2013

Botox, sns, invagination - allt på en gång!

Jag har funderat fram och tillbaks över det här med den uteblivna effekten av SNS-implantationen. Jag har ju gradvis blivit sämre sedan testet för snart två år sedan och det i kombination med min icke-åtgärdade invagination (som självfallet inte blir bättre med tiden...) samt de kraftiga botoxinjektioner jag fick i november kanske inte direkt är helt optimala för att effekten skall komma direkt? Jag vet inte. Jag letar halmstrån känner jag, men för att inte tappa hoppet måste jag ju göra det? Vill bara inte tro att hela denna plåga varit (och är) helt förgäves! Det får den bara inte vara. Jag försöker intala mig att kanske blir effekten gradvis bättre då nervändarna kvicknar till igen och börjar reagera igen efter botoxen.. har trots allt bara gått lite drygt tre månader sedan den senaste (kraftigaste) injektionen och den fick jag ju i större delen av analkanalen. Hur fint låter inte det? Eftersom jag fortfarande inte kan knipa och prolapsen inte gått tillbaks är det ju ganska uppenbart att effekten fortfarande sitter i...  kanske därför det tog så lång tid för dem på operation också? Vad vet jag. Spekulerar som sagt.

Bestämde mig för att ändra program på dosan idag, trots att sköterskan på kolorektal avrådde mig. Hon ville ju att jag skulle "stå ut" med smärtan i några veckor innan jag ändrar program igen. Jo, tjena! Stå ut? Prova att låna min mage en dag säger jag bara. En dag med min mage vore nog mer än nog för de flesta. Den här värken är inget man går med frivilligt och tro mig, man gör det man kan för att bli av med den NU. Att svimma av är inget jag går runt och drömmer om.

Hur som helst. Första programmet jag fick ordinerat var nummer 1. Eftersom jag inte kände att det hade rätt effekt ändrade jag runt lite innan jag fastnade för program nummer 4 som jag kört fram till idag. Effekten har på det programmet gradvis ändrats till att kännas mer och mer i benet istället för skinkan och de övre delarna av skinkan snarare än de nedre som det skall kännas i enligt instruktion. De andra programmen känns också mest på skumma ställen. Hade kanske blivit bättre om sköterskan tagit sig tid att fixa detta när jag låg inne i fredags istället för att häva ur sig något om att det är "sällan man träffar rätt direkt" och att vi kan ändra när vi ses igen... om en månad!?!! Jag sa ju att det inte kändes rätt, men patienten har ju sällan rätt tills motsatsen bevisats (och då har vi nästan alltid rätt, knepigt eller hur!). Alltså ändrade jag till program idag även om de avrått mig från att göra det. Nu har jag nummer två och ganska låg styrka, runt 2:an. Känns lite mer mot skinkan och lite mindre mot benet. Borde vara mer rätt om man skall följa instruktionen i alla fall.

Har tagit tre medel imorse och ett medel nu. Magen spränger och är rund och stenhård så jag känner inte att jag har så mycket till val. De får säga vad de vill. Ett medel varannan dag när man tagit ca 8 per dag i år??? Tack, jag tror jag får fråga någon som känner till mina besvär lite bättre och är insatt i hela min sjukdomsbild. Helt annat än de är på Östra med andra ord. Där vill de ju bara bli av med mig. Jobbig jävla patient. Det är jag det. 

SNS - alternativ vid kronisk förstoppning, ännu en studie..

Kikar runt lite, eftersom jag inte får några vettiga svar kring min egen implantation. Har ju hittils inte upplevt den efterlängtade och förväntade effekten (den jag fick vid testimplantationen) som var att kunna tömma tarmen en gång per dag. Bara mer värk, mer biverkningar, mer gaser (från helvetet!) som fastnar och inte vill ut. Lite svårt att knåda också när man inte får lov att krumma ihop eller yoga som man brukar.. inte ligga på brädan.. allt sånt där. Just nu mest en jävla pers. Lipade halva eftermiddagen igår. Tog lika många medel som jag brukade göra och ändå mer än dubbelt så ont. Är det så det ska vara liksom..? Buken stor, stenhård och blålila. Frossa. Är det bra? Nej!

Sista medlet fastnade dessutom igår. Fick inte ut det. Magen sprängvärkte. Fantastiskt? Not. Sov inte länge imorse. Gaserna höll mig vaken. Började i höger sida (worst case scenario) och vandrade hela vägen till vänster sida där de stannade i mitten. Där jag inte kommer åt att knåda ut dem. Gjorde mitt bästa. Får ju inte vrida kroppen, men försökte i alla fall att lägga mig på mage och föra knytnäven från den ena sidan till den andra. Gick väl sådär. Fick ut minilite gas, vilket mest ledde till att den andra gasen fick chans att röra runt ännu mer. Morgonen brukar annars höra till mina lugnare perioder. Minst gaser, lättast att få ut dem då det inte sitter så mycket annat i vägen som kan hindra och jag dessutom inte stått upp så mycket (tarmarna ligger plant och har inte hunnit falla ner av trycket). Inte imorse. Imorse var det hemskt. Summa summarum mår jag sämre än på väldigt länge och inte fasen finns det nån vettig människa som kan ge mig några handgripliga råd inom rimligt avstånd.

Skippade tarmslim igår då jag tänkte se om det kunde göra nån skillnad rent apparaturmässigt. Tja, om jag skall räkna det sämre till skillnad så visst funkade det.. jag blev sämre! Imorse bestämde jag mig för att ringa kolorektal på Östra för att prata med dem och ställa lite frågor då jag bara blivit sämre och inte det minsta bättre.

Som jag misstänkt redan innan jag ringde (jag visste sedan tidigare... dum att ens tro att något förändrats de senaste året) fick jag inte mycket till vettiga svar från dem. Allt från att "försöka stå ut" till "hur kan du ha så ont när du tagit resulax och fått tömt ut lite..? Då kan du ju inte vara förstoppad?" till att "försök att inte ta en massa saker för att tömma tarmen då ger du ju inte detta en chans". På mina frågor när det kan tänkas ha effekt eftersom effekten inte kommit än och den kom relativt omgående sist fick jag ungefär lika korkade svar "det är svårt att säga, det är ingen som kan veta.." "Det är ju en ren chansning, ibland träffar man rätt och ibland träffar man inte på precis samma ställe, man får ha lite tur också.." Tur? När det handlar om operativa ingrepp? Det kan inte vara så att kirurgen i det fallet inte är tillräckligt rutinerad?

Jag blir så arg! Om de ändå hade släppt mig till läkare som förstår sig på mig, som vet mina problem och kan hjälpa mig hantera övergången, som vet om reaktionen är som den ska eller inte... som kan råda mig hur jag ska göra när allt bara krånglar. Men inte. Här bryr man sig inte om sina patienter, man bryr sig mer om sin prestige och att pengarna skall hamna på "rätt ställe". Tänk ändå.. man sätter in ett system som går loss på ca 150 000 (en liten summa kan jag tycka jämfört med kostnaden för att vara sjukskriven...) inkl allt.. vill man då inte att systemet skall fungera? Det, är för mig helt ofattbart.

Här kommer en länk till en annan studie kring sns implantation och kronisk förstoppning. Här pratar man om längre behandlingstider, kanske finns det fortfarande hopp för mig?

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/forstoppade-patienter-fick-hjalp-av-nervstimulering/

måndag 25 februari 2013

SNS-så säger studierna

Det finns mycket bra att läsa om SNS. Hur det lindrat symtom på allt från kroniskt förstoppning till tömningssvårigheter, slow transit, värk, uppblåsthet, spasmer.. ja, allt sånt där obehag som många av er som hamnar på den här bloggen känner väl till. Flera av studierna visar på mer eller mindre revolutionerande resultat. Man önskar ju klart man vore en av dem?! En av dem som för en gångs skull svarar positivt på något ingrepp eller behandling som man utsätts för. Än så länge har jag inte kommit dit.

Hoppet finns såklart fortfarande, men idag har det varit ett rejält bakslag för min del. Deprimerad! Värk! Magen står ut och gör ont som sjutton. Svårt att andas. Maten får inte plats. Värken vill inte släppa.. tagit till mina sedvanlig medel för att tömma tarmen, ändå ger värken inte med sig. Tja, allt sånt där härligt som jag såg lite som min värsta fasa. Jag hoppas verkligen att detta är något övergående, att jag inte utsatt mig för ännu ett meningslöst ingrepp som inte leder till någon förbättring utan snarare tvärtom. Jag håller alla tummar och tår som jag har. Får bara inte sluta med bakslag igen. Vet ju att alternativen jag har inte är så många att välja bland. De flesta kommer med stora risker och ännu värre biverkningar. Det finns helt enkelt inga bra, säkra metoder för att lösa de problem jag i dagsläget lider av. Dagsläget förresten.. de senaste tio åren?

Usch, känns hemskt att säga det, men det är ju faktiskt sant. De senaste tio åren med den typen av tarmproblem som jag har idag. Innan dess var det fortfarande tarmproblem, men av arten som gick att hantera och de kom i skov. De höll i några månader, år och sen hade jag en liten frist från dem. Tills de bestämde sig för att de var här för att stanna. Då gav de aldrig med sig igen. Dagarna som gått sedan dess som varit utan värk är få räknade. Jag önskar jag kunde dra en fin lögn med gott samvete. Det kan jag inte. Jag är för dålig på att ljuga.

Nu hoppas jag som sagt innerligt att detta är något övergående. Att efter regn kommer sol. Att jag måste må sämre (så illa det kan bli) för att sedan börja min resa mot att må bättre igen? Man kan ju alltid drömma. Drömma är jag bra på.

Lite om SNS från PUBMED. Det finns massor att läsa där för den som är intresserad: 

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18322757
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20207638

VÄRK! SNS- implantation dag 3

Huuu... idag känner jag verkligen att jag lever. BAKSLAG! Har inte fått den efterlängtade dröm-att-gå-på-toa-spontant effekten än. Inte sen den där lilla nattliga händelsen häromdagen. Det var dessutom otroligt lite. Nästan så det inte räknas, men ändå något åt det positiva hållet, vilket är allt annat än man kan säga om den här dagen. :(

Bestämde mig igår för att låta bli mina eftermiddagsmedel trots att magen sprängde som fan. Ville ge det en chans.. se om den kom igång. Inte! Jag ångrade mig bittert imorse vill jag lova. Bubblade inte så mycket inatt dock, stod mest still... still o värkte. Imorse väntade jag till efter frukost (som var en pers att få ner då magen spände så mycket) med att ta några medel whatsoever.. efter det hade jag inget val för jag darrade av smärta. Magen såg ut som en gravidmage av den där stenhårda typen. Den som gör ont när man nuddar skinnet. Det gör det ju inte så ofta med en gravidmage. Där känns det mest på insidan. Det här var bara hemskt! Tog mig ungefär tre medel (har tagit fyra eller fem idag, tappade räkningen skall jag erkänna.. hade ju inte tänkt ta dem..) innan tarmen kom igång imorse. Trampa fick jag också göra. Sen började det i alla fall släppa lite men värken.. den är kvar. Svullnaden också. Jag hoppas verkligen detta är något övergående. Har lagt ner kvällsdosen movicol men tar fortfarande mina tarmslim på kvällen och morgondosen med movicol. Hoppas fortfarande på att tarmen skall börja reagera och på de där miraklen som sällan sker i mitt liv.

Nån gång måste det väl ändå vara min tur??? Jag hoppas verkligen det här ingreppet inte var förgäves och att jag skall behöva må sämre än jag gjort på flera år. Sånt är läget nu. Det gillar jag inte. Min plan är ju att bli bättre. Bra mycket bättre.

söndag 24 februari 2013

Min allra käraste lilla skatt..

Fy vad dagen går långsamt när man inte får lov att göra nåt vettigt.. alltså, när man inte får lov att vare sig böja sig, vrida sig, lyfta... ja, allt sånt där som man gör dagligen. För mycket tid kan vara jobbigt ibland! Speciellt när man inte kan utnyttja tiden till sånt man vill. Solen lyser ute och det jag egentligen hade velat vore att ta en lång, skön promenad med lillan, vovvarna o gubben och bara njuuuuta av det fina vädret. Istället fick det bli en kort sväng runt distriktssköterskan (några kilometer kanske) och hem igen. Gör ont att ta ut stegen, får inte anstränga mig för mycket och tja.. då blir det den där rundan. Hade velat gå så mycket längre. Grämer mig. Ash, ska inte tycka synd om mig själv. Förhoppningsvis är det för ett bra syfte. Men det gör ont att inte kunna göra sånt man normalt ser som självklart. Lyfta sin lilla docka till exempel.

Bestämde mig därför att tillägna detta lilla inlägg till just henne. Hon är ju mitt allra käraste och den största anledning som finns för att fortsätta kämpa och aldrig ge upp! <3 <3 <3

 Julafton 2012

 Jag bits! 

 Det bästa med Lukas är att han accepterar det mesta, fotpall till exempel! 


Jag o lillan sölar vid frukost, herr pappa fotograf är framme med kameran

SNS- andra dagen efter implantation

Ändrade program på dosan igår. Flera gånger. Var inte nöjd med effekten av det program som inställt från början (1) och vare sig nummer 2 eller 3 kändes bra. Valde därför att testa nummer 4 på lite högre styrka än den förinställda (man kan ändra tio steg från det som var inställt från början - det vill säga det läkaren bestämt eller i mitt fall uroterapeuten.. japp, skumt jag vet). Inatt kom en liten halleluhja upplevelse. Fick världens hugg i magen vid 02 snåret och gick upp på toa. Kunde faktiskt gå på toa, pyttelitegrann. Men ändå. Bara en sån sak. Helt spontant. Tömde inte tarmen. Långt ifrån. Men det kom lite. Lite av sig självt.

Imorse var magen lika svullen som vanligt. Tarmen värkte, om än lite mindre än igår. Skippade kvällsdosen movicol igår och höll mig till två påsar på morgonen och ett par tabletter tarmslim på kvällen. Vågar inte lägga ner allt på en gång. Blir bara bakslag. Tre medel senare (efter frukost) har jag fått ur mig en del skit, dock inte spontant den här gången men det var lite mer som kom vid varje medel än innan dosan var inkopplad. Vi får väl se. Borde ta fler medel för magen spränger, men jag vill avvakta för att se om någon spontan reflex kan komma igen..  måste stå ut med det onda för att kunna utvärdera det goda om någon sådan effekt kommer.. tömmer jag tarmen helt med egna trix blir det svårt att avgöra om den funkar eller inte. Ännu ingen revolutionerande effekt som sagt och värken den består och är för tillfället värre än vanligt.. men jag hoppas att detta skall leda till något bättre på sikt och att värken, svullnaden och tarmdysfunktionen är något övergående,. 

lördag 23 februari 2013

SNS- första dagen efter implantat

Det har nu gått snart ett dygn sedan jag var inne på operation och fick min neurostimulator. Har inte varit ett nådigt dygn sedan dess är jag rädd. Önskar jag kunde säga att det vore annorlunda, men det vore att ta till en rejält lögn - det är inte riktigt min stil.

Inte nog med att de missade att ge mig blodproppsföregbyggande sprutor och ringde mig när vi var nästan hemma och talade om att jag måste lösa ut sju stycken sådana och ta en direkt samt varje dag i en vecka. Väl på apoteket hade de inte dessa sprutor hemma. Apotekarien (som var en väldigt vänlig själ och gjorde sitt bästa för att hjälpa oss) ringde runt till vartenda apotek i vg regionen inklusive Östras eget apotek, men sprutorna fanns inte inne någonstans. Fick alltså ringa sköterskan på kolorektal igen och be om annat recept. Det löste sig som tur var genom att sköterskan fick prata direkt med apotekarien och så fick jag mina sprutor tillslut. Det tog ju "bara" en sisådär en timme extra...  tur man tagit subkutana sprutor förut och vet hr det fungerar. Dessa var dock fippliga små saker, inte alls som sandostatininjektionerna.

De missade även att kolla om jag tömt blåsan ordentligt efter operationen, vilket de sa att de skulle göra innan de skrev ut mig. När jag kom hem kunde jag inte pinka. Tog halva natten innan jag kunde klämma ur mig lite kiss (som dessutom stank descinfektionsmedel. Nice? Många härligheter lagrade i den urinen...) vilket var rätt skrämmande med tanke på att jag druckit LITERVIS med vätska igår eftermiddag. Hinkade i mig en hel kanna med äppledryck, en halv flaska loka och en halvlitersflaska apoteksvatten plus några glas vanligt vatten på det. Hu. Magen sprängde. Relaxiten funkade inte. Sömnen var inte den bästa...

Idag? Magen är åt pipsvängen, tokspränger är stor och rund och stenhård och inget vill komma ut. Väntade till efter frukost i förhoppning om att en reflex skulle komma, men icke.. nu har jag tagit till relaxit och hoppas på det bästa men ännu har inget hänt. Man tror man skall bli bättre och så blir det bakslag på bakslag på bakslag. Men den andra operationen som kirurgen pratade om, den som skulle förbättra den lilla tarmprolapsen hade inte direkt några bra odds. 98% blir sämre efter. Fantastiskt. O den andra, rektopexin, den har som bäst en 50%ig förbättring på dem det fungerar på.. resten blir sämre även där.. fantastiskt. Ändå är en prolapsoperation oundviklig om prolapsen försämras. vad har man då för val annat än att testa detta? Att hela tiden behöva öka mängden klysmor håller ju inte i längden...

fredag 22 februari 2013

SNS- Så var det alltså gjort..

Hemma igen efter en LÅNG dag på sjukan. Efter en helvetesmorgon som löste av en helvetesnatt (hade tokjäsningar hela natten och kunde inte sova pga dem.. nervös? Hormoner? Felaktigt matval? Hela dagen igår var överjävlig oavsett..). När det var dags att gå upp lite efter fyra på morgonen så var kroppen allt annat än i balans. Lite gojja fick jag ur mig efter ett pass på brädan, men det var skrämmande lite med tanke på att jag visste att jag inte skulle få ur mig nåt mer idag - och som de flesta vet som läser min blogg så MÅSTE jag får ur mig en väldans massa gånger för att inte krevera av värken som trycket skapar i buken.

Hur som helst. Inte så mycket jag kunde göra åt det.. kom ner till Östra i lagom tid och väl där kom nästa chockbesked. De skulle inte söva mig?! Jag som blivit lovad narkos den här gången.. höll på att svimma av av ren nervositet. VILLE INTE VARA VAKEN IGEN. Krävde (så gott man nu kan) att få bli sövd och då visade det sig att narkospersonalen fått fel i sina papper, nåt i den stilen, och att man faktiskt planerat söva mig från början. Tur var väl det för det tog LÅNG tid.

Narkossköterskan missade mina kärl och efter två försök fick en annan sköterska (som lyckades) rycka in. När jag vaknade hade jag dock fyra stickhål varav två med slangar. Apparaten pep konstant som vanligt pga min puls, blodtryck och syresättning. Vet inte varför det blir sådär. Men jag kom ut först vid kvart över tolv och rullalde in på operationssalen vid halv nio!? Lång tid med andra ord. De tyckte operationspersonalen också. Tydligen vart jag sövd längre än de hade tänkt, det var besvärligare än beräknat.. jo, man tackar för att man fick sova!!

Efter den där persen var det mycket stress från sköterskornas sida då de låg efter inför nästa operation. Inställningarna på apparaten blev väl sådär... jag skulle höra av mig o boka in tid för ny finjustering om ca en månad? Öh? Va? EN månad? Det är i mitt liv en evighet om detta inte funkar som det ska.. och jag tvivlar starkt på att det gör det from scratch. Vet att det är mkt pill med de här inställningarna för att de skall fungera bra...   fick så lite svar på mina frågor, och de svar jag fick motsade varandra. Fick inte heller tillfälle att prata med medtronic snubben som jag hade tänkt mig...  åkte hem med fler frågor än jag kom dit med och efter att ha läst igenom patientjournalen är de inte färre. Råden jag fick av min läkare, sjuksköterska och medtronic rimmar dessutom väldigt illa med de råd jag fått från dem som blivit opererade på andra orter i Sverige.

Läget nu? Magen stor o stenhård som en jordglob. Värker. Relaxiten vill inte funka (japp, jag har gjort ett försök att minska värken nu direkt, det räcker så gott med det onda från snitten i kombination med min vanliga värk.. huu... ) Wish me luck. Jag får väl inte trampa på min cykel kanske, men som sagt jag har ju inte fått några bra råd så jag kör på att försiktighet kan löna sig, alltså trampar jag vääääldigt lugnt och har sadeln vääldigt lågt vilket innebär att det inte funkar så bra då bäckenet knappt rör sig. Det är ju liksom den effekten jag eftersträvar...  Skall försöka få maken att fixa nån bild på hur det ser ut den här gången också. Runt apparaten vill säga. 

torsdag 21 februari 2013

Nervös...

Det går väl inte att sticka under stol med att jag är nervös. Klart jag är! Vem hade inte varit det? Jag trodde dock inte att jag skulle vara så nervös som jag faktiskt är idag. Kanske beror det på att jag fått en del svar på frågor som jag inte hade fått svar på tidigare och att dessa svar skiljer sig lite från den information jag kan hitta på nätet.. ja, nätet. Min läkare har ju inte direkt varit så informativ. Den information jag fått har jag ju fått leta mig till själv...  så nu är jag orolig över vad jag kommer och inte kommer kunna göra när elektroden väl läkt fast. Att det skulle bli begränsningar under läkningsperioden, det insåg jag, men att det skulle bli så mycket begränsningar (som jag fått information om från andra med interstim) efter, när elektroden är på plats och snitten läkt... det visste jag inte. Det skrämmer mig. Har en hel A4 med frågor till läkaren imorgon. Jag blir inte populär! Men, å andra sidan, det har jag ju aldrig varit i sjukhussammanhang!! Det finns en sak värre än att veta, att inte veta. Man kan få för lite information men jag föredrar i såna här fall att veta för mycket. Då har man i alla fall chansen att fatta de rätta besluten i tid.

Wish me luck! Jag förmodar att jag kanske inte kommer ha tid att kika in här imorgon... time will tell. Beroende på hur jag mår kanske det dröjer några dar. I´ll be back! 

onsdag 20 februari 2013

Nedräkning

Det var det här med nedräkning. När man väntar på nåt kul kan det ta väldigt lång tid att vänta för att sedan vara över väldigt, väldigt fort. När man väntar på nåt mindre kul (nåt otrevligt närmare bestämt) går det oftast mycket fortare. När dagen D väl är där tar det dock väldigt mycket längre tid än vad det gör när man har något roligt för sig. Underbart är kort säger de ju. Hört den förr? Senast igår kanske.. ;-)

Nu är det bara två dagar kvar. Nervositeten har självfallet slagit in. Hade hoppats slippa den, men det är väl ganska mänskligt att vara nervös när man skall in och bli skuren i och inte ha en aning om hur resultatet kommer bli. Förhoppningar finns men inga klara besked. DET är jobbigt. Ovisshet är inte kul. Aldrig någonsin. En överraskning kan vara kul, men en överraskning innebär för mig något positivt och det kan ju ta ett tag innan man upplever en operation som något positivt. Utgången kan definitivt vara positiv, men resan dit brukar vara ganska jobbig ärligt talat.

tisdag 19 februari 2013

Underbart är kort. Har du hört den förr..?

Underbart är faktiskt ganska ofta väldigt kort. Även i fallet med lillans sov och matvanor. Såklart. Idag, när vi är hemma igen, har hon inte sovit alls lika bra. I och för sig sov hon uruselt hos mamma imorse med, men eftermiddagssömnen slutade i en smärre katastrof då hon vaknade efter bara trettio minuters sömn av tokgråt. Fantastiskt. Just när man tror man är på banan.. så vänder det igen? Men jag får väl vara glad för de två dagar hon fick med bra sömn på dagen (läs en o en halv timme både för och eftermiddag) och relativt bra på natten. Bakslaget kommer väl nu, lagom till att vi är hemma igen och magen bråkar extra mycket.

Matstrejk dessutom..  vad göra? Det bästa man kan av situationen som i alla lägen antar jag. Finns liksom inte så mycket annat att välja på.

Jag hoppas att det blir en lugn natt och att eftermiddagen är skonsam mot min tarm. Just nu mår den bara apa så hoppet väl väl inte så stort.. men hoppas kan man väl ändå antar jag? Min mamma ska i alla fall iväg och stärka ryggen med yoga. Jag hoppas den blir skön och att hon låser upp det som vi lyckats ställa till då hon fått hjälpa oss så mycket den här veckan. 

Lite sömn,,, jag tackar och tar emot!

Spenderade även den här natten hos min mamma. Fick till och med lite sömn inatt. Bara en sån sak. Lillan sov snäppet sämre inatt än natten innan, men trots det lyckades jag faktsikt blunda till emellanåt. Jihooo! Lite kallare ute innebar att mamma hade det lite svalare även inomhus och det var guld värt måste jag säga. Gjorde hela skillnaden för min del.

Funderar på om jag skall byta plats på lillan säng hemma hos oss..  kanske står den fel, i nåt magnetfält eller något? Jag vet inte, men jag vet att jag läst tidigare om att man kan ha svårt att sova om sängen är felplacerad och man råkar "korsa" ett sånt här magnetfält. Det stör kroppen och gör att man helt ekelt inte kommer till ro. Det är en teori i alla fall. Lite långsökt kanske, men det skadar ju inte att prova. Flytta en säng några meter hit eller dit hör ju inte direkt till de största projekten jag varit inblandad i... ;-)

Vi får väl se. Skall testa en natt hemma, precis som vanligt och se hur hon sover. Är det sämre än hon sovit här kommer jag nog ganska garanterat att flytta hennes säng imorgon bara för att se.

Har förresten något skit i kroppen nu. Vet ju att det härjar en massa bacillusker o virus runt omkring mig, men har å andra sidan varit ganska dålig på att träffa folk sista tiden. Verkar ändå som de nått oss på nåt vis. Kanske inte så konstigt med tanke på att bakterier hör till de äldsta livsformer som finns. Det finns ju en anledning till att just de överlevt så länge...  Nu är det ju inte direkt så att vi gått o blivit dundersjuka, men något skit i kroppen går både jag o lillan och bär på. Förkylning? Ja, nåt i den stilen. Men det är ju inte bra oavsett eftersom man inte får vara krasslig när man eventueltl skall in och sövas....eventuellt säger jag eftersom jag inte vågar lita på att jag blir sövd förrän jag är där och fått detta bekräftat av kirurgen personligen,

måndag 18 februari 2013

@ my mama´s place

Hemma hos mamma med lillan och vovvarna idag och blir lite ompysslad. Maken är bortrest i jobbet så vi passar på att mysa lite här och jag får mer hjälp på det viset. Två flugor i en smäll. Gått igenom lite gamla lådor jag haft ståendes här och blivit smått nostalgisk. Jises, tiden har inte varit snäll mot mig..  :-/

Hur som haver. Lillan sov bättre natten som gick än hon gjort på många nätter. Jag däremot sov sämre än jag brukar. Det trots att hon sov. Bra kombo? Not! Eftersom vi sov hos mamma var sängen inte heller lika bekvän och hon har lite för varmt inomhus för att det skall passa mina sovvanor. Gillar att ha rätt svalt när jag sover så jag kan kura ner mig under täcket. Dessutom envisades hon med att prata högt i sömnen. Sorry mamma! :) Men det var lite kul, det går inte att komma ifrån.. var ju tvungen (eftersom jag var vaken) att gå uipp o hämta papper o penna o skriva ner vad hon sa...sjukt kul! En av de få fördelarna med att inte sova.

Magen betedde sig lite bättre imorse. Fick ut en jäkla massa gojja så förmiddagen har varit rätt ok. Det är nu på eftermiddagen som det i vanlig mak börjar jobba sig igen. Nedräkning till fredag pågår för fullt.. vet inte vad jag ska tycka om det fortfarande...  Det blir vad det blir och jag hoppas att det blir bra! Kan man säga så? Jag väljer att göra det i alla fall. Just nu fasar jag mest för hur jag skall hantera magen på morgonen innan vi åker (skall vara där redan vid sju), om jag ska behöva gå upp redan vid fyra (vilket jag antar att jag måste) o hur jag hanterar magen när vi kommer hem igen.. förhoppningen är ju att apparaten ska sköta jobbet men i det skick min tarm befinner sig just nu... vågar jag inte hoppas på någonting. Måste ha en reservplan. Det lönar sig inte att strunta i en sån, det har jag lärt mig genom åren. Plan B, C och D måste finnas med över tänkbara alnternativ om det går åt pipsvängen.

söndag 17 februari 2013

Det närmar sig

Nu är det mindre än en vecka kvar till denna mycket omtalade operation. Kan inte säga att jag ser fram emot att de skär i mig igen, men förhoppningsvis ska det leda till något bra. Svider i mig att veta att jag inte kommer kunna kånka omkring på min lilla docka på ett bra tag. Jag kommer sakna det! Kanske är det sånt man tar som allra mest förgivet som svider mest när man plötsligt inte kan göra det. Som att kånka omkring på lillan då..  när hon tröttnar på att sitta och leka med leksaker, springa omkring i gåbilen eller helt enkelt bara vill mysa lite med mamma. Det händer ju ganska ofta om man  säger så. Jag är nog bra på att låta henne styra mig, även om jag på lika många vis är bra på att sätta gränser. Hon verkar bara ha en viss förmåga att få mitt hjärta att blöda lite extra.

Hur som helst. Innan dess (fredag) har jag en del att stå i har jag kommit fram till. Gillar ju att vara förberedd på saker o ting. Tycker inte om känslan av att stå där i sista sekund och undra vad som hände. Maken åker iväg några dagar på jobbresa så det blir lite tid för mig och lillan hos mormor. Har ett par gamla lådskåp där som jag tänkte tömma och använda i lillans rum. Om inte annat kommer de får assistera som provisoriskt skötbord och pysselförvaring. Det inser man ganska snabbt faktiskt, man kan aldrig få för mycket förvaring!!!

När maken kommer hem igen gäller det väl att bunkra inför helgen. Känner inte direkt för att springa iväg till Coop eller Ica first thing efter en sån där sak. Misstänker att jag inte kommer må helt prima, men mirakel har ju hänt förr?!! Hade tänkt gå över hundarna en sista gång med klippmaskinen också, men vi får väl se hur det blir med det. Eftersom jag brukar klippa dem varannan vecka och ingen kommer göra det åt mig under tiden jag är "invalid" så vore det skönt att ha dem så snaggade som möjligt. Inte så snällt med tanke på vädret ute kanske, men väldigt praktiskt och dessutom gynnar det dem i längden då de slipper få en massa obehagliga tovor och kluddor i pälsen som ingen kan reda ut. Kan de hålla sig i sex veckor om jag kör det riiiktig kort kort tro?? Den som lever får se. Om jag ens hinner med vill säga. Ambitionen finns, men tiden är lite emot mig. 

lördag 16 februari 2013

På galej

Idag har vi tagit oss utanför dörrarna hela familjen. En dag som började i ren och skär magkatastrof (hela tarmen stod still o inget hände) så blev den rätt bra tillslut. Lillan spydde inte i bilen påvägen ner till Kungsbacka (bara en sån sak!), magen kom igång bättre efter frukost och rejäl överdos av resulax och många tramp på motionscykeln, hundarna var rätt lugna när vi gick, semmelkalajset hos vännerna var trevligt och lillan var på relativt gott humör tills tröttheten tog över och nu har hon precis gjort en stor numero två som till o med jag hade varit stolt över... efter en mycket grinig resa hem från Kungsbacka  hoppas jag bara att hon äter också.. Men. man kan inte få allt. Jag ska inte hoppas på för mycket, det brukar bara gå åt fel håll när jag gör det.

Magen mår efter en o en halv semla inte direkt kalasbra - men det var väl väntat. Kunde dock inte hålla mig, de var ju trots allt hemgjorda och hur ofta får man chansen att smäcka i sig två semlor lagade med kärlek? Inte så ofta. Det känns som sagt dock i magen. Jag hoppas att det blir bättre under kvällen. Jag hoppas att det här cykelpasset skall få tarmen att jobba lite. Kanske borde jag skaffa mig en gåbil precis som lillan att springa omkring i. Den är i alla fall väldigt effektiv när hon ska skita...  hade sett fint ut.. jag springandes runt på vardagsrumsgolvet i en jättebebisbil..  grannarna hade i alla fall fått något att prata om!


fredag 15 februari 2013

Allt på en gång!

Det fortsätter på samma vis som vanligt i mitt liv. Antingen händer ingenting på ett bra tag eller så händer allt på väldigt kort tid. Skumt. Men på något vis har det alltid varit likadant.

Sns:en på fredag. Eventuell defekografi och ny manometri några veckor efter det (jag fick ju som bekant ändra tiden och har inte hunnit få den nya kallelsen ännu. Med lite tur får jag den nästa vecka så jag kan börja planera det där.. ) och sedan ännu ett läkarbesök - som jag kanske måste ändra pga att det ligger så fel i tiden. Någon vecka efter det första Stockholmsbesöket som det ser ut nu - men jag får väl avvakta att göra något innan jag vet när min nya tid till defekografin blir.

Det nya läkarbesöket är hos Gregers kursare, han som har hand om tarmbakterieimplantation. Lägger ganska stora förhoppningar till det besöket vill jag lova. Hade inte trott att jag skulle få tid hos honom bara sådär..  väntar ju samtal från Greger om ett par veckor då vi skulle gå igenom remissvaret..  och så får jag en kallelse bara sådär som dimper ner i brevlådan helt utan förvarning. Jises, vilken ambitiös läkare. Jag får nästan rysningar längs ryggraden ;-)

Tänk.. om alla dessa saker ihop skulle kunna leda till en förbättring av min nuvarande urkassa tarmsituation. TÄNK! Vilken dröm det vore. Nästan så en liten droppe hopp trillar ner på min panna. Men det är väl dumt att hoppas på för mycket antar jag. Jag har ju blivit lite av en pessimist där. Efter alla motgångar och besvikelser har jag blivit lite rädd för att tro och hoppas. Men så kan jag ju inte låta bli att hoppas lite ändå. Hoppet är det sista som överger oss. Jag besitter ju trots allt en massa jävlaranamma och den egenskapen får jag väl tacka min envisa far för att jag fick ärva... 

torsdag 14 februari 2013

Ändrade planer igen

Har spenderat dagen med att jaga sjukfolk. Först på Karolinska, sen på Medtronic och sen på röntgenavdelningen. Jahopp. Inte så mycket klokare men lite svar fick jag i alla fall. Alltid något!

Första beskedet (som kom från en jättegullig och vänlig sköterska -tänk om alla vore som hon!) var att hon kunde hjälpa mig att ordna manometrin samma dag som den bokade defekografin för att underlätta med lång transport och göra det hela så smidigt som möjligt. Däremot kunde hon inte svara på om det fungerade att göra dessa undersökningar så snart efter en operation och hon kunde inte ge mig någon hint om ifall det kunde tänkas vara möjligt att åka bil i ca femtio mil en dryg vecka efter det här ingreppet. Bad mig kontakta Östra o höra med dem, men med mitt ickebefintliga förtroende för just Östra så valde jag att istället ringa dem som har hand om den medicinska utrustningen, Medtronic. Har pratat med dem förr och tycker de verkar ha mer koll än läkarna har.. så på den vägen bar det.

Medtronic fick jag inte tag på men en representant ringde upp mig några timmar senare. Då hade jag dessvärre redan hunnit tala med Röntgen på Huddinge som väl tyckte detsamma som jag-  att det var lite väl nära operationen för att sätta sig och åka femtio mil.. så vi beslutade tillsammans att senarelägga undersökningen någon vecka i alla fall. Fick dock inget datum utan detta skulle komma med en ny kallelse... sånt gillar jag inte. Blir så stressad av att inte veta hur jag ska planera. Kunde alltså inte kontakta dem som sköter manometrin för att samordna dessa, och inte heller fick jag ju veta ifall min kirurg var i tjänst de datum som blev aktuella nu. Alltid något att oroa sig över. Jag har ju förmågan att oroa mig lite extra dessutom så det här blir ju kanon.. not. Nu är det bara att vänta på nästa kallelse och hoppas att det datumet är ett datum som passar mig bättre. Vill inte behöva ringa dem och knöla igen.

När representanten från Medtronic ringde upp hade jag fått svar på de flesta av mina frågor men fick i alla fall lite mer klarhet i mina funderingar. Förmodligen gjorde jag i alla fall rätt i att skjuta på röntgenundersökningarna i Huddinge lite längre fram. På en dryg vecka hinner man inte hämta sig sådär jättemycket precis. 

Krockelikrock!

Jahopp. Det blev alltså så. Fick min kallelse till Huddinge och den nya defekografiundersökningen i brevlådan igår. Den 6 mars. Vet med andra ord inte om det kommer funka så bra med tanke på att jag kommer opereras ungefär en o en halv vecka innan dess...  kan man sitta femtio mil i bil så kort tid efter ett sånt där ingrepp? Jag vet inte. Har försökt få reda på det idag, men de personer jag försöker nå är självfallet inte anträffbara. Så typiskt! Fortsätter min telefonterror under dagen och hoppas på lite mer klarhet.

Hade egentligen velat göra undersökningen på utsatt tid, det vill säga 6 mars för att få den ur världen och för att få snabbare resultat, men jag måste ju samtidigt veta att den går att genomföra. Sen vore det ju inte fel om den gick att kombinera med den andra undersökningen, manometrin, i samma veva. Det är inte jättekul att åka femtio mil för varje undersökning man gör. Kirurgen lovade ju dessutom att dessa skulle kombineras och att hon dessutom skulle vara på plats så det vore ju liksom en dröm om det blev så. 

onsdag 13 februari 2013

Var är det här nu då?

Vet inte vad som hänt med min "kära" mage på sistone. Den beter sig långtifrån som den ska. Eller borde. Eller som jag hade tänkt mig. Något i den stilen. Följer inte mönstret. Återigen. Varför blir jag ens förvånad? Blir jag det? Eller känner jag mig bara uppgiven.. bra fråga faktiskt. Man tror man känner sin kropp.. så som den inte funkar.. men så händer nåt som sätter allt på sin spets igen och läget är återigen oförutsägbart och ostabilt. Inte för att det någonsin varit stabilt, men jag har i alla fall kunna tyda tecknen ganska bra. Sen mensen kom tillbaks efter förlossningen har kroppen inte riktigt varit som vanligt. Långt ifrån faktiskt. Hormoner!!! Huuuu... men det är väl tur i oturen att i alla fall den biten verkar funka som den ska igen...

Hur som helst. Magen har ballat ur som sjutton sista veckorna. Trodde först det berodde på ägglossningen, men det har ju inte gått tillbaks till vanliga skitkassa läget utan har fortsatt degradera (kan man säga så?) åt fel håll i alla fall. Nu känns det som värsta mensmolvärken i kombination med nån form av magsjuka, som jag inte har, och magen bara kör och kör. Kallsvettas när jag försöker gå på dass trots alla mina medel (som för övrigt bara vill fastna) och mår illa. Känner mig svimfärdig. Inte bra det här. Hade ett par lugna timmar mitt på dagen ett tag, men dessa är återigen som bortblåsta. Nu lever jag med den här jordgloben till mage mer eller mindre dygnet runt. Jag vet att den inte ser ut som en jordglob hela tiden, inte som den gör när den är som allra mest uppsprängd men den är verkligen stenhård och känns som ett bowlingklot. Med lite deg på utsidan då ;-)

Mammafikan som jag såg fram emot idag har blivit inställd pga vattkoppor. Alla dessa bacillusker. Att de inte kan lämna de små liven ifred? Men jag antar att det kommer fortsätta så ett bra tag framöver. O då har lillan inte ens börjat på nåt dagis än...  fasar för vad som händer den dag hon faktiskt gör det.

Ska försöka ta mig utanför dörrarna och i alla fall handla lite mat och kläder till lillan idag. Kylen börjar (återigen) bli tom så det är ett nödvändigt ont och lillans byxor börjar se mer ut som nån form av korviga tajts. Dags att ta tag i verkligheten med andra ord-. Kan vara gott att komma utanför väggarna också, även om det känns som ett stort sjuhelvetesprojekt just nu.


måndag 11 februari 2013

Man blir lätt bortskämd..

Jag missade visst att kika in här igår. Hade fullt upp kan man väl säga. Gårdagens stora projekt var att ta sig iväg till frissan och fixa buskaget på skallen. Inte helt nöjd än, behöver få till längderna på ena sidan för att det skall ta sig - men det går ju inte att fixa i en handvändning om man inte hör till typen som gillar extensions. Har vare sig tid, råd eller lust att hålla på med sånt. Jag är lite lat på den där fronten. Vill ha en frisyr som kräver minimalt med fix för att se ok ut. Mitt hår är dock av en annan uppfattning. Maskros som gärna vill ställa sig åt alla andra håll än det jag hade planerat från början. Huu.. nåja, det tar sig i alla fall. Börjar likna den frisyr jag hade tänkt mig så om några månader borde jag vara i fas. Jag eller håret? Om jag inte tröttnat på skiten o ändrat mig igen vill säga...  var sak har sin tid.

Lillan sov gott igår natt. Gav henne en alevedon innan hon la sig eftersom hon verkar besväras av tänder som inte spruckit igenom än...  prövade den högre dosen (10-15 kg) eftersom den mildare inte verkat hjälpa henne när hon fått den. Hon väger ju trots allt nio och ett halvt kilo nu. Det verkade funka för hon sov lugnare än hon gjort på vääääldigt länge och låg inte och vred sig halva natten. Bara en sån sak! Gynnade nog både henne och oss. Lite chockartat att vakna vid fyra och inse att hon fortfarande låg i sin säng och sov! Det händer liksom inte...  man blir lätt bortskämd...

Körde samma race inför natten som gick. Hon fick en alvedon eftersom hon verkade orolig och haft en lite halvkinkig dag. Långt ifrån sitt sämsta humör, men sovit en del på helt fel tider och övertrött o grinig trots det. Ville inte somna, tog över en timme att få henne att komma till ro och därefter väckte hon sig själv ett antal gånger innan hon somnade för natten. I och för sig sov hon till ca tolv innan hon vaknade men då hade hon legat och gnytt och vridit sig ett tag. Alvedon verkar inte vara nån lösning det heller.. .kanske bra det i och för sig för då kan vi lägga ner den teorin och jag avskyr ju läkemedel oavsett...   natten därefter blev dock allt annat än lugn. Massa gaser i magen och svårt att komma till ro bäddade för hur resten av natten artade sig. Min mage var allt annat än bra så att få sova lite hade inte skadat..

Experimenterat en del med movicoldosen igen. Tycker att jag behöver tömma tarmen mest hela dagarna som det är nu, det ger sig ju aldrig.. så jag provade att ta bort "kvällsdosen" under två dagar. INTE BRA! Det blev inte mindre kör, men det blev svårare att få ut skiten. Mer värk men mindre bubbel kan man säga så? Nu testar jag med tre påsar istället. Jag hamnar väl på fyra igen tillslut, men det skadar ju inte att ändra emellanåt. 

söndag 10 februari 2013

Grinig start, vad händer sen?

Så var kalajset över för den här gången. Började inge vidare med kramper i mellangärdet, en liten som vaknade på fel sida (hon var otroligt glad innan våra gäster kom och jag hann tänka att det var "såååå roligt att hon för en gångs skull var på det humöret när min bror kommer hit.. "  .- skulle aldrig ha tänkt så.. :(  bakslag :(  .. ) och grinade som en liten toka det första hon gjorde. Petade i sig lite makaroner, fick besök av moster och kusiner och var oförskämd nog att inte bjuda in dem (något stressad över lillans tidigare humör, sovrutiner, brist på mat.. allt det där kom ikapp ... min hjärna kräver planering för att fungera optimalt. Jag har svårt för att vara impulsiv som jag talat om så många gånger tidigare) på en bit mat. Kom på mig själv efteråt när det var på tok försent o skämdes något otroligt över det..  men, men ... det går fler tåg! Jag hoppas de har överseende med mig och att de kikar hit en gång när jag är lite mer på banan och förberedd på deras besök :)

Hur som helst. Lillans grineri fortsatte under middagen och även efter. Tyvärr får jag säga. Började gnugga ögonen trots att hon sov alldeles innan våra gäster dök upp. Vaknade nog på väldigt fel sida. Tog ett tag för henne att komma till ro, men när hon väl gjorde det sov hon faktiskt en stund. Sina fyrtio minuter vill säga...Tyvärr smittade hennes grineri av sig på kusinen som också blev lite kinkig, men det kan ju ha varit något annat också. Maten gick i alla fall hem och det blev en del över med tanke på att jag förberett middag för åtminstone en person till. Två kanske.. men det hade nog inte räckt om jag bjudit in moster och kusinerna. Så mycket extra hade jag trots allt inte gjort. På gott och ont. Hade nog haft ännu dåligare samvete om jag insett att det faktiskt hade räckt. Nåja, var sak har sin tid.

Det var i alla fall trevligt att få träffa brorsan och lilla brorsonen. Får se till att det blir av lite oftare bara, man missar så mycket på så kort tid. De växer så fort de små liven. O inte minst för att de små liven inte skall börja grina när de ser varann ;-)


Ännu mera mat..

Eftersom vi varit magsjuka i omgångar i den här familjen tvingades vi ställa in och ändra datum på mitt lilla familjefödelsedagsfirande för några veckor sedan. Bestämde oss för att göra ett nytt försök idag, men då visar det sig att hälften av familjen blivit dåliga istället.. vad säger man? Det är nog inte meningen jag skall ha nåt familjekalas :( Så nu blir det ännu mer mat över. Dum som jag är förbereder jag väl maten i lite väl god tid. Får jag äta upp nu. Ordagrannt. Men det är ju det där med planering och min mage..  jag behöver verkligen planera för att få ihop saker. Kan inte stå med dem i sista minuten och då blir det så här. Jaja, vad är väl en bal på slottet. Det blir många matlådor till gubben istället ;-)

Nu hoppas jag bara de andra kryar på sig och att detta inte är nåt skit som vi åker på senare. Det går ju både flunsor och förkylningar för tillfället. Känns som vi haft så det räcker o blir över. Kanske inte just av de bacilluskerna, men av bacillusker i det stora hela.

Magen är redan åt helskotta så jag hoppas att den här dagen går så smärtfritt och glatt förbi som det bara är möjligt. Fasar för operationen som stundar och som närmar sig för var dag som går. Nog för att det inte är det största ingrepp jag nånsin gjort, men jag oroar mig för konsekvenserna om det inte går som det ska. Jag går ju redan på knäna som det är. 

lördag 9 februari 2013

Mammakväll

Hade en fantastiskt trevlig kväll igår. Magen till trots. Förutsättningarna var som vanligt när jag behöver må lite extra bra helt katastrofala. Tokstrejk och jävulskvärk trots att jag hade mamma här som hjälpte mig större delen av eftermiddagen just för att jag verkligen skulle få tid att ta hand om magen och ge den största möjliga chans till hjälp att komma i fas. Det hjälpte inte. Kort och gott. Visst fick jag ur mig en del  gegga (en hel del faktiskt) men på vanligt maner så spände buken upp sig ändå. Ännu mer efter än innan min magbehandling. Ibland undrar jag vad det här fenomenet beror på? När skiten kommer ut och massa gaser med den borde tarmen rent logiskt lugna sig en del, men icke. Tvärtom. Tokspänt, värkande och molande. Ja, de två är olika former av värk...  den ena mer akut och den andra mer kronisk. Kan man säga så?

Hur som helst. Det blev en fantastiskt trevlig kväll ändå. Så glad att jag lyckades genomföra den. Alltid extra nervigt inför såna här tillställningar. Inför alla de tillställningar jag bestämmer mig för att försöka genomföra. Ibland funkar det bättre, ibland sämre. Ibland går det käpprätt åt skogen. Det är ju inte så ofta jag får tillfälle att göra såna här saker. På grund av magen framförallt och på grund av att jag faktiskt har en liten docka som alltid kommer i första hand. Orken räcker inte mycket längre än så. Ibland undrar jag hur den räcker över huvud taget, men svaret är väl att det inte finns nåt val. Den räcker inte men det är bara att gilla läget. Oavsett. Kanske just därför blir det inte så mycket utrymme för den här typen av tillställningar, vilket gör det extra roligt när de faktiskt genomförs!

Gårdagen var en sådan kväll. Hur trevligt som helst. Sviterna från magen kommer självfallet idag då bakslaget känns så det räcker och blir över. De började redan inatt. Kanske därför jag sov hela tre timmar trots att jag var ensam och hade hela huset för mig själv... alla förutsättningar till att sova gott med andra ord. Om jag hade haft en kropp som tillät mig det. Men det får vara värt det. Vi hade en otroligt trevlig och mysig kväll igår. Betydligt senare än jag är van att vara uppe nuförtiden, men som sagt det får det vara värt. Jag ser redan fram emot en nästa gång, även om jag inte hade klarat av att genomföra den imorgon.. ;-)


fredag 8 februari 2013

Grattis till goda vänner!

Det här inlägget handlar egentligen inte om min mage utan jag skriver det för att på det här viset uppmärksamma och gratulera ett par goda vänner som fått tillökning och blivit en liten familj. Stort Grattis till Jessica och Petter och stort lycka till med lilla dottern. Så glad för er skull!

Brukar normalt inte skriva om mina vänner eller tillskott här, men just idag kände jag för det. Ibland går man igenom saker som gör att man knyter band som liksom inte går att beskriva om man inte varit där själv. Kanske just därför vill jag önska Jessica o Petter ett extra grattis och kanske just därför är det dem jag väljer att nämna här! <3 <3 <3 Jag kan bara säga att jag vet hur ni känner idag, eller jag tror att jag vet det. Det finns ingen känsla i världen som kan mötas sig med det där första skriket. Första blicken man får av sitt alldeles egna lilla barn. 

Fredag

Jahopp. Ännu en vecka börjar nå sitt slut. I alla fall arbetsvecka. Eftersom jag inte hör till de priviligerade som klarar av att jobba som det är nu så försöker jag ändå göra mitt bästa för att skilja på helg och vardag. Jag städar inte under helgen om det inte är nåt alldeles speciellt jag städar inför. Lördag och Söndag är med andra ord "vilodagar" även för mig. Även om jag alltid hittar något jag måste lösa. Soffpotatis kommer jag nog aldrig bli... även om min make gärna hävdar att jag är det efter klockan sju på kvällen. Det kan jag hålla med om. Efter klockan SJU är jag som en strandad val. I soffan. Jag rör mig inte om jag inte absolut måste. Då har orken tagit slut och magen tagit över. Dagens kämpande tar ut sin rätt så att säga. Soffan blir min bästa vän.

Hur som helst, idag är det Fredag (vilket när jag fortfarande hade ett "normalt" arbete var veckans bästa dag för mig. Hela helgen orörd.. så mycket att se fram emot och så mycket tid att vila ut och träffa vänner. Något i den stilen. Nu har hela det där begreppet förändrats. Helgen har blivit lite av en avlastning för min del. Gubben är hemma och kan hjälpa mig med lillan, vilket innebär att jag kan få mer tid att ta hand om mig själv (gynnar ju hela familjen) och dessutom får vi tid att mysa allihop tillsammans. Nu skall jag inte gnälla för mycket, för min mamma hjälper mig något otroligt mycket under veckodagarna, men det är ju ändå arbetsdagar för gubbens del vilket innebär att jag flänger upp senast klockan sex och mår man fan från början o sovit uruselt är det döden att tag sig upp vid den tiden. På helgen är det ju "sovmorgon" även i den här familjen, vilket innebär att vi går upp vid sju istället - och lägger oss vid tio, haha... Halleluhja! MYS!

Den här fredagen är lite annorlunda. Skall sjasa iväg maken o lillan hem till mamma och ha lite tjejmiddag med de andra mammorna i mammagruppen hos mig. Ser jag fram emot! Men oroar mig samtidigt för denna jävulsmage som hittils den här veckan betett sig ännu sämre än den brukar. Värk, värk VÄRK! 

torsdag 7 februari 2013

Överbevisad! :)

Det bidde så. Jag blev överbevisad idag. Kirurgen ringde. Under utsatt tid dessutom. Kors i taket! Jag blir överväldigad. Glad att jag blev överbevisad och att min pessimistiska dagsform visade sig vara ute och cykla idag. Kanske inte så konstigt i och för sig. Det har ju hänt mer än en gång att de glömt bort mig. Mer än två också. Hur många gånger det rör sig om har jag faktiskt tappat räkningen över.

Hon bad i alla fall om ursäkt över att hon "missat" mig i December och skyllde på att det varit lite för många åtaganden. Jo, man tackar men då kanske någon borde ha varit så vänlig och meddelat mig att jag var lite för mycket för dem just då? Att jag skulle få vänta två månader på att min tur skulle komma igen.. :-/ Ah, nåt i den stilen.

Hur som helst så förstod hon ju min problematik och mina besvär med att prolapsen förvärrats. Försökte inte längre prata bort det som om att den kommer att gå tillbaks om några veckor (det var så det lät från början... ) Nu pratade hon istället om för mycket slemhinna i tarmen som hållits tillbaks i och med kramperna och som sedan "trillar ut" när botoxen satte in. Vad vet jag..  men skumt är det och obehaget ska vi inte prata om. Det säger väl sig självt. Hon ville i alla fall göra om en del undersökningar som jag redan gjort eftersom de börjar bli gamla och resultaten likaså. Fantastiskt att en kirurg föreslår något sådant? Om det var ok för mig vill säga.. Ok? Jag gör vad som helst (nästintill) för att bli bättre... så JA! Det är ok. Så får vi se om "min anatomi förändrats" som hon uttryckte det, eftersom problemen bara blir värre.. det var ju en del felaktigheter tidigare, men för att se att dessa inte försämrats/förändrats ytterligare. Så får vi ta det därifrån. Hon beställde dessa undersökningar (defekografi och ännu en manometri.. dessa har ju varit väldigt avvikande tidigare) direkt och sa att jag förmodligen blir kallad inom några veckor. Tja, vi får väl se vad som händer.... 

Nästa samtal står på vänt...

Jaha, då blir det till att lägga ännu en dag i väntans tecken (eller tider?) Nej, tecken låter bättre. Tider låter som om att jag vore gravid igen och det är jag ju inte så.. :) Tecken får det bli. For now :)

Hur som helst. Väntar samtal från kirurgen idag. Som inte ringde i december när vi hade avtalad telefontid sist..  nu skall jag visst stå standby hela dagen idag, eftersom hon kan ringa precis när som helst - och det har redan gjorts klart för mig att hon inte kommer ringa igen om jag råkar missa samtalet. Rätt fantastiskt att sköterskan ska behöva upplysa om en sån sak.. det vill säga om det råkar vara upptaget när hon ringer så försöker hon inte igen. Råkar jag vara på dass och det tar lite tid att få fram telefonen har jag missat min chans. Ja, det är så det är. Men att hon dessutom säger det rakt ut.. det är lite skrämmande kan jag tycka. Inte nog med att man förväntas vara tillgänglig precis hela dagen, det räcker för henne att telefonen inte har mottagning för att chansen skall gå åt skogen tills det går att få tag i en ny telefontid. Om sisådär en månad eller så. Bara en gissning...  

Är det rätt? Jag tycker inte det. Men läkarens tid är tydligen mer dyrbar än patientens eftersom det är ok att glömma bort en patient, det är ok att ringa efter avtalad tid (eller före för den delen) det är ok att låta bli att ringa upp igen om man av någon anledning inte får svar i andra änden..  Men om en patient dyker upp försent  se läkaren sällan på detta med blida ögon. Om en patient kommer för tidigt får den snällt vänta på sin tur och om en patient missar telefontiden är den struken och därmed basta. Jag kan bara tolka det på ett sätt, men jag är ju också ganska partisk i det här fallet eftersom jag hör till kategorin av patienter som blir bortglömda titt som tätt.

Skall alltså bli spännande att se om hon ringer idag. Jag hoppas jag blir motbevisad och glatt överraskad över hur fel jag hade idag. 

onsdag 6 februari 2013

Woahaha.... han ringde!

Jag var ju lite lost in translation här imorse och visste inte riktigt om jag knappat in rätt på telefonen eller inte. Tydligen hade jag det för Greger ringde mig faktiskt på avtalad tid- strax efter halv två på eftermiddagen. Bara en sån sak! Man jublar lite inombords varje gång. Läkaren från VC som skulle ringt igår ringde ju aldrig upp och jag har på något sätt slutat att förvånas...

Hur som helst. Svaret från kollegan angående tarmbakterietransplantation hade inte kommit in. Nåt strul med brist på sekreterare och tid som sprang iväg. Remissen hade gått iväg först i måndags. Inte konstigt det tar tid i vården... :( Så nu blir det nytt samtal igen om ungefär tre veckor. Samtal som han tack o lov bokade in själv så jag slipper i alla fall att ringa och beställa telefontid imorgon. Puh, då har jag bara samtal från kirurgen att oroa mig för. Om det nu kommer.

Det verkade i alla fall som om att idén om byte av tarmbakterier inte var helt galen. Greger hade pratat med kollegan som tyckt att det var ett intressant fall och hade föreslagit att göra denna implantation flera gånger i så fall eftersom min tarmflora förmodligen är helt åt helvete. Vi får se vad det officiella svaret blir när det väl kommer och hur Västra Götaland ställer sig till detta om det väl går vägen..  de är ju inte direkt kända för att samarbeta över gränserna om man säger så!


Tiden, den går!

Jag verkar ha tappat greppet om tiden totalt. Min telefon plingade imorse och påminde mig om att min läkare i Sthlm skall ringa idag och prata bakterier...  sist vi pratades vid bestämde vi ju att vi skulle höras om tre veckor. Det är där jag inte får ihop det. Har det redan gått tre veckor sedan dess? Verkligen? Eller har jag lagt in påminnelsen på fel datum i mobilen? Blir nästan lite rädd för mig själv...

När jag kikar i almanackan inser jag att det nog faktiskt kan ha gått tre veckor sen sist. Jiiiises. Jag hänger inte med. Över huvud taget.

Haft ännu en vakennatt med lillan. Fy! Hade så gärna velat sova lite.. maken jobbade natt och var inte klar förrän vid sex. Då var hon fortfarande vaken. Kanon. Vid sju bestämde hon att vi redan legat för länge så det var bara o pallra sig upp.. o vi som hade planerat lite "sovmorgon" idag. I ett annat liv? Som så mycket annat. Fick i alla fall i henne större delen av grötportionen idag så det får jag vara nöjd med. Skall försöka ta mig iväg och handla en sväng, kylskåpet börjar se tomt ut och jag har ännu en telefontid att passa med kirurgen imorgon. Då skall jag visst vara tillgänglig hela dagen så det är lika bra att komma sig iväg. Vill inte direkt stå i mataffären och diskutera tarmar som åker ur kroppen. Huu.

Jag hoppas att magen lugnar sig mer i eftermiddag för nu är den bara uuuuurkass :( 

tisdag 5 februari 2013

Inställda besök.. jag blir så trött

Jihooooo! Det var en bra natt inatt. Natten till idag vill säga. Lillan vaknade bara två gånger o grinade inte nåt överdrivet däremellan. Bara en sån sak! Låg dessvärre vaken och väntade på att hon skulle börja gnälla och förstörde lite av min sömn på det viset, men jag är ändå glad över natten vi fick. Tänk om det kunde bli fler såna! Två gånger.. det var länge sen vi hade en sån natt.. när hon var riktigt liten. Man har mer eller mindre vant sig vid att hon vaknar var fyrtiofemte minut och är på helspänn med nappar, flaskor, kuddar, mjukisdjur.. you name it and we have it. Hela arsenalen laddad liksom.. ändå hjälper det inte. På BVC har de pratat lite om separationsångest och att det kan vara något sådant hon upplever, men jag köper inte riktigt den teorin eftersom hon grinar oavsett om hon ligger emellan oss eller inte..   nåja, den som lever får se. Tänder? Återigen? Lite förhöjd temp, lite kladdigare skit.. mycket gnäll.. mycket tuggande på allt annat än det som borde tuggas på (mat). Något i den stilen.

Barnläkarbesöket igår blev ju smärre fiasko då barnläkaren var hemma och vabbade och ingen hade meddelat oss... dessutom hade de bokat in fel tid så tiden vi hade fått var egentligen om en månad (sköterskan hade sett fel...) Var inte bara lite grinig. Speciellt som maken tagit ledigt från jobbet för att kunna följa med och vi behövde väcka en hårt sovande liten docka ur sin skönhetssömn (som hon så väl behövde) för absolut ingenting. Det enda vi fick ut av besöket var ett slumpartat möte med dietisten som skrev ut lite ny mer näringsrik ersättning. Fantastiskt. Not. De jobbar inte ihjäl sig på det där stället i alla fall. Fick efter några väl valda ord en snabbare tid - i Kungälv. Dock ringde de idag och sa att läkaren är hemma o vabbar (samma läkare) och vi får en ny tid om EN MÅNAD? Det mina kära vänner, är fan sjukt! En månad? För en bebis att komma till läkaren? Inte konstigt akuten på Östra är överbelamrad med folk som eg inte borde vara på akuten.

Nåja, jag kan bara beklaga..  
Min egen tarm mår ungefär som väntat. Skit. Var på 10-mån kontroll med lillan idag och det ställde till det i magen såklart..  fel tid för mig och fel tid för lillan, men huvudsaken är ju att det gick bra... tarmen tokjäser för tillfället och skallen värker ... vad är väl en bal på slottet? I ett annat liv kanske jag får må bättre. Jag hoppas det. O jag hoppas det där andra livet hinner infinna sig innan detta tar slut. 

måndag 4 februari 2013

Barnläkarkoll

Jahopp. Ännu en natt utan sömn. Jag tror jag dör snart :(

Hade en helt fantastiskt skön dag med min lilla familj igår. Var ute och gick spåret med vovvar, bebis och make igår och det var så jäkla skönt att komma ut och få lite frisk luft igen. Känns som vi varit instängda sedan jul.. eller nåt i den stilen. Hade hela spåret för oss själva, så Tuffe kunde springa lös.. bara en sån sak. Som en liten valp på grönbete.. (tuffe är sju år gammal.. ;-)) Lukas däremot fick behålla kopplet på. Jag litar inte på honom för fem öre i det sammanhanget!

Maken lagade en fantastiskt god trerätters och skämde bort mig rejält igår. Lillans goda humör försvann tyvärr ju längre dagen gick men man får vara glad för de timmar man fick. Kvällen var ingen hit vad gäller henne och natten ska vi inte prata om. HUuuuuuu...  gud så skönt det var att sova häromdagen!

Magen? Katastrof. Ägglossning igen tippar jag på (har jag nåt annat än mens o ägglossning? Hinner ju inte hämta mig emellanåt känns det som) Är det inte det ena så är det det andra. Blir tusen gånger värre dessa två veckor i månaden, och eftersom varje period verkar hålla på i ungefär en vecka blir det inte mycket tid kvar till återhämtning..  återhämtning i form av den vanlgia kassa skitmagen som ändå inte funkar. Det hade räckt mer än väl. Men det verkar inte vara upp till mig att välja så...

Idag skall vi på besök hos barnläkaren för att kolla upp lillan. Väntar mig inga mirakel men vill i alla fall få bekräftat att det inte är nåt alldeles uppenbart som stör henne. Allergi? Vad vet jag. Jag hoppas få lite svar även om jag tvivlar på att jag får det. 

söndag 3 februari 2013

Födelsedagsdejt

Var på dejt med min kära make igår. Vad vuxet det låter? Make :)
Haha.. man blir lätt hemmablind. Hur som helst. Efter en morgon som började rent utsagt pissigt (uruselt humör, stressblemmor i hela fejjan - ja, ren o skär katastrof var det - fånigt smågnabb med maken, uruselt med sömn då lillan kinkat från det hon la sig tills att hon vaknade..  jobbigt att få i lillan mat.. en mage som var åt helvete och inte reagerade på något och så vidare, och så vidare) så blev det tillslut riktigt, riktigt bra. Lämnade lillanoch vovvarna hos min mamma (mormor) vid halv fem och tog bilen till götet för ett restaurangbesök (som jag inte visste vart det var - kul!). Magen var åt skogen eftersom jag inte vågade mig på för många medel innan vi åkte med risk för att försämra ett redan urkasst läge (det är så förbaskat svårt det där..  skall man våga chansa att få må bättre genom att ta ett medel till och samtidigt riskera att det blir tusen gånger värre? Det går aldrig att förutspå innan.. det är bara att satsa och hoppas på det bästa.. igår vågade jag inte) och det blev såklart katastrof i magen. Jag skulle testat.. men å andra sidan, vem säger att det hade blivit bättre o inte sämre?

I alla fall. Vi hamnade på Chateau Beirut i Göteborg tillslut och efter en ganska dålig start (servitrisen glömde bort oss... ) så blev det väldigt väldigt bra. Kanongod mat, mysigt ställe, mysig dejt.. ja, en fantastisk kväll helt enkelt. Skulle gärna uppleva den igen!

Kom hem och insåg att huset var.. tom! Japp, hund och barnfritt och en natt som vi tillägnade SÖMN! O sov det gjorde vi. Hade nästan inte vågat hoppas på det.. nu när vi hade chansen, men vi sov allt. Som stockar båda två. Från halv elva till halv åtta med undantag för några uppvaknanden mitt i natten då. Det får man vara glad för. Det var den bästa present jag kunnat få om man bortser från en bättre hälsa och fungerande kropp då! När senast hade vi en sådan kväll o natt? Jag minns inte. Men det var helt kanon. Så... det får bli en repris på den. När maken fyller vet vi vilket koncept vi kör på i alla fall. Skippar allt vad presenter heter och går ut o har en mysig kväll tillsammans istället. Hur ofta händer det? 

lördag 2 februari 2013

Knäckt

Jag känner mig verkligen knäckt idag. Som ett vrak. De här sömnlösa nätterna sätter sina spår och spåren börjar bli lite väl tydliga i mitt fall. Magen har totalt lagt av. Reagerar inte ens på sedvanliga försök att få den i "ok" status innan frukost. Bara att härda ut smärtan tills efter (när kramperna pga detta är ett faktum som är svårt att komma ifrån) och försöka igen. Värk from hell.

Femte natten på raken nu utan att det varit någon form av sammanhängande sömn whatsoever. Fantastiskt. Tror jag kraschar snart. Bråk vid läggdax, uppvaknande var trettionde minut och samma visa om igen. Somar på min axel, mage eller samma delar på maken. Försöker lägga ner henne och katastrofen är ett faktum återigen. Nattmatning flera gånger eftersom hon vägrar äta ordentligt på dagen. Vaknar om o om o om igen. Är det inte napptapp så har hon hamnat i fel ställning och hittar inte rätt, är det inte det så vaknar hon av nån annan anledning. För varm, för kall och så vidare. Ren o skär katastrof. Till råga på allt tokpigg tiiiidigt på morgonen så inte ens då får man en chans att sova. Skall upp NU, helst igår. O är naturligtvis inte utvilad så övertröttheten kommer ganska snabbt. Mellan den och uppvaknandet har man inte många minuter att spela med. Under dessa minuter skall man både få bytt blöja, fått henne på bra humör och matat henne innan det är dags att försöka sova igen. Något av en ond cirkel?

Med en mage som är på upphällningen blir situationen inte direkt bättre. Total katastrof är en bra sammanfattning. Men på nåt sätt skall vi väl få det att vända? Hade en dröm om "sovmorgon" - till halv sju, sju kanske? (eller i alla fall en  natt med lite sömn) - men icke. Sket sig fortare än tanken hann rota sig faktiskt. Så var det med det.

Tanken är att jag o gubben skall försöka ta oss ut o käka lite gott tillsammans ikväll. För att fira min födelsedag en dag för tidigt (söndag känns inte lika lockande att ta sig ut) så att säga. Skippar presenter i år och kör middag istället. Nog så lockande! Bara komma ut lite, bort från väggarna.. få liten break. Tanken känns väldigt lockande.. !! Men.. så kommer oron för lillan in i bilden och skänker en liten skugga över tillvaron. Den och magen. De två i kombination är inte direkt nån optimal förutsättning för att lyckas. Men vi ska ut. Nu har vi pratat så länge så det får bära eller brista. Jag hoppas att det bär. På ett eller annat sätt.


fredag 1 februari 2013

Cellprov

Var på sån där cellprovskontroll idag. Sån där där man letar efter cancer i livmodern. Fy fan vad jag hatar det! Hade dessutom lyckat förtränga (lägligt nog.. ehhh..) att jag skulle dit och upptäckte till min förfäran denna krassa nyhet igår kväll. Shit och bananas.

Bara o pallra sig dit imorse med andra ord. Upp ÄNNU tidigare o fy fan vilken värk jag hade i magen (till råga på allt). Inte nog med att jag avskyr den här typen av undersökning (liksom alla andra gynekologiska kontroller) den lyckas liksom alltid komma rätt olägligt. Hade hoppats på lite sömn imorse (alltså, inte nån sovmorgon, men kanske få sova till halv sju istället för fem?) men det var bara att stiga upp när klockan plingade. Naturligtvis sov lillan bättre inatt också (även om det krävdes att hon låg tätt tätt intill mig hela natten) så om tiden hade funnits hade en lite längre morgon i sängen lämpat sig rätt väl..

När jag kom till Gynmottagningen kom nästa blixt från klara himlen. Det var inte bara en barnmorska som skulle in och rota i mitt underliv utan även en allmänläkare som "lärde upp sig till gynekolog". Jo, man tackar ja! Fyyyy! Tycker inte om när det skall in en massa otäcka karlar (smärre överdrift, det var en men det kändes som ett helt pack och fy vad utlämnad man känner sig.. som om det inte vore nog ändå!?) och rota och lära sig på mina intima delar. Fy. Han var klantig dessutom och lyckades få detta att göra mer ont än vad som var nödvändigt. Pep not ganska rejält när han nöp mig på fel ställe. Lyckades med bragden att nästan tuppa av på kuppen. Han svamlade något om att man kan bli yr när man är och rör vid livmoderstappen och att det är helt normalt. Det behöver inte bero på att det gör ont. ELLER SÅ GÖR DET ONT och det är därför man håller på att tuppa av??? :-/ Självkritik tack!