torsdag 30 september 2010

Inte vän med tanken

Jag blir verkligen inte det. Vän med tanken på att låta min tarm kika ut genom huden.. jag försöker intala mig att det kommer bli bra, men det känns verkligen inte så. Pratade med en gammal vän idag, som ringde o kollade hur läget var. Hon är sjuksköterska o vet ju vad hon pratar om.. har träffat många med stomier och försöker peppa.. men hon sa även att det måste kännas rätt för mig, att det är min kropp och att jag måste tro på det här för att det ska bli bra. Gör jag inte det o lipar mig till operationsbordet blir det förmodligen inte bra. Det är en av de saker som skrämmer mig. Jag blir ju inte vän med tanken.. jag kan förstå dem som inte har nåt val.. de har ju inget val, men jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag kanske har ett annat val.. min tarm är ju inte inflammerad, jag har inte crohns men den är förstorad o toxisk.. behöver vila.. kan man inte göra på nåt annat sätt.. jag tycker att man borde det.. det finns ju alltid lösningar som ingen tänkt på .. förrän de rotas fram ur nån dammig vrå och ser dagens ljus..

Hon nämnde också att jag måste göra detta för mig själv och inte för alla andra, vilket är något jag känner att jag gör lite grann.. alla vill att något ska hända - missförstå mig rätt - det vill jag också.. men jag känner att detta "något" måste vara det rätta också.. varför känns det inte så då?? För någon som har crohns vet de kanske vad som händer om de INTE opererar.. jag vet egentligen inte det. Jag vet inte heller HUR det kommer bli efter operationen, det vet inte läkarna heller. Jag har trots allt en väldigt spökande tarm o ja.. det känns väldigt olustigt alltihop.. har läst igenom alla broschyrer igen men jag mår bara illa.. har fått namnet på en jurist av en läkare jag träffade för många år sedan som numer dragit sig bort från vården efter att själv ha blivit skadad av den.. han tycker jag ska anmäla eftersom denna fördröjda behandling förmodligen är det som lett till att det blivit såhär galet från bröjan.. jag vet inte, man ska ju orka också.. men jag ska spara numret.. det kommer ju en tid senare också.. vem vet, jag kanske inte fixar att bli opererad när jag väl ligger där. Jag kanske åker hem utan att de fått göra något med mig... :-/

onsdag 29 september 2010

Ångest och mardrömmar

Så ser livet ut idag. Har det i och för sig gjört sista veckan. Blir inte klokare trots att jag spenderar hela dagarna med att försöka vänja mig vid tanken. Mardrömmarna kommer ändå. Magvärken är värre än nånsin. Kan man få tarmvred genom att bara vara nervös och orolig? Jag börjar nästan tro det. I alla fall om man har min mage. Nu är det inte tarmvred jag fått den här gången, det var en smärre överdrift. Dock tar det stopp och tarmen åker in i sig själv. Blir så jävulskt törstig och dricker massor.. som bara ställer till det ännu mer. I magen alltså. Ligger där och skvalpar runt. Känner mig som en vattenballong. Det går liksom att förflytta vätskan i buken.. tills den blir så hårt att inget går att flytta - då skvalpar det när jag rör mig istället. Härligt värre.. man skulle kunna använda mig som diskmaskin om man ser det krasst. Fast tvätten skulle i och för sig aldrig komma ut.. :-/

Försökte få sambon att ringa vårdplaneraren idag. Kom på den smarta idén att jag kanske kan vinna en dag till hos släktingarna genom att åka till dem istället för att ligga över på sjukan natten före operationen.. har ringt henne så många gånger att hon känner igen min röst utan att jag presenterar mig.. känns lite jobbigt.. o sambon behövde boka till några nätter på anhöringhotell i närheten så utan knussel gick han villigt med på att ringa henne.. gud så lättad jag blev! Har ångest inför varje samtal som rör detta.. minsta tecken till otålighet i rösten hos den jag pratar med får mig att balla ur totalt i psyket. Jag är tillräckligt urballad som det är ändå för tillfället. Orkar liksom inte mer just nu. Dessvärre var hon inte på plats idag så min oror stillas inte idag heller.. nytt försök imorgon. Om det blir jag eller sambon som ringer då återstår att se.

Drömmarna jag har är inte direkt upplyftande för tillfället. Drömmer alltid mardrömmar när något hemskt ska hända. Det gör mig orolig och gör ju att jag känner att något hemskt verkligen kommer hända. Jag är rädd för att mitt psyke inte kommer fixa det här, jag är rädd för smärtan och jag är rädd över att bli äcklad av mig själv. Om jag inte klarar av att hantera mig själv hur ska någon annan då kunna göra det? Tanken skrämmer mig.

måndag 27 september 2010

Första inlägget..

Jag kommer inte bli så långrandig i mitt första inlägg. Jag har ju redan en blogg där jag babblar på friskt. Tanken är att det här ska bli min magblogg.. på så sätt kanske min andra blogg kan komma att handla lite mindre om magen och mer om allt annat.. som det var tänkt från bröjan. Jag återkommer med beskrivning av mina magproblem och allt annat som kan vara av intresse för er som läser.. för min egen del blir det här min terapisida tänkte jag. Vi får se hur bra jag lyckas hålla det. O hur mycket terapi den egentligen kommer att bli. Den som lever får se.